Denna bok handlar om de mänskliga djurens tyranni över de icke-mänskliga djuren. Den smärta och det lidande som detta tyranni har vållat och än idag vållar kan bara jämföras med de svarta människornas lidanden under århundraden av vitas tyranni. Kampen mot detta tyranni är lika viktig som någon av senare tids strider kring moraliska och sociala frågor.
De flesta läsare kommer att uppfatta det de just läst som en grov överdrift. För fem år sedan hade jag själv skrattat åt de påståenden jag nyss på fullt allvar skrivit ner. För fem år sedan visste jag inte vad jag vet idag. Om du läser denna bok noggrant, speciellt kapitel två och tre, så kommer du att veta så mycket av vad jag vet om förtryck av djur som man kan få med i en bok av rimlig storlek. Då kommer du att kunna bedöma om mina inledningsrader är en grov överdrift eller en nykter uppskattning av en situation som till stora delar är okänd för allmänheten. Så jag begär inte att du ska tro på de inledande raderna nu. Allt jag ber om är att du avstår från att bedöma dem tills du läst boken.
Strax efter att jag påbörjat arbetet med denna bok blev jag och min fru inviterade på te - vi bodde i England vid detta tillfälle - av en dam som hört att jag avsåg att skriva om djur. Själv var hon mycket intresserad av djur, sa hon och hon hade en väninna som redan skrivit en bok om djur och som skulle bli så förtjust över att få träffa oss.
Vår värdinnas väninna var redan på plats när vi anlände, och hon var verkligen förtjust i att tala om djur. ``Jag älskar verkligen djur'', började hon. ``Jag har en hund och två katter och ni kan inte ana hur fint de kommer överens. Känner ni Mrs. Scott? Hon har ett litet sjukhus för sällskapsdjur.'' Hon tystnade. Medan förfriskningarna serverades gjorde hon paus, tog en skinksmörgås och frågade sedan vilka sälIskapsdjur vi hade. Vi berättade att vi inte ägde några djur. Hon såg lite förvånad ut och bet ett stycke av sin smörgås. Vår värdinna, som nu hade slutat servera smörgåsarna, anslöt sig till oss och tog upp konversationen: ``Men ni är intresserad av djur, eller hur, Mr. Singer?'' Vi försökte förklara att vi var intresserade av att förhindra lidande och elände. Att vi var motståndare till godtycklig diskriminering. Att vi ansåg det orätt att tillfoga en annan varelse onödigt lidande, även om varelsen inte tillhörde vår egen art. Att vi tyckte att djur exploaterades av människor på ett hänsynslöst och grymt sätt och att vi ville att detta skulle ändras. För övrigt, sa vi, var vi inte speciellt ``intresserade'' av djur. Ingen av oss hade någonsin varit överdrivet förtjusta i hundar, katter eller hästar på det sätt många människor är. Vi ``älskade'' inte djur. Vi ville bara att de skulle behandlas som de oberoende och kännande varelser de är. D.v.s. inte som redskap för människors ändamål - inte som grisen vars kött nu fanns på vår värdinnas smörgås.
Denna bok handlar inte om sällskapsdjur. Den är troligen ingen lugnande läsning för den som tror att kärlek till djur endast innebär att klappa katten eller mata fåglarna i trädgården. Den är snarare avsedd för folk som är angelägna om att avlägsna förtryck och exploatering varhelst det äger rum. Och som också är beredda att förstå att den grundläggande moraliska principen om lika hänsyn till intressen inte godtyckligt kan begränsas endast till medlemmar av vår egen art. Antagandet att man måste vara en ``djurälskare'' för att vara intresserad av sådana frågor är i sig själv en indikation på avsaknaden av den minsta lilla glimt av insikt om att de moraliska principer vi tillämpar bland människor skulle kunna utsträckas till andra djur. Ingen, utom möjligtvis en rasist som är ute efter att håna sina motståndare som ``nigger-lovers'', skulle anta att man måste älska de förtryckta etniska minoriteterna, eller tycka att de är gulliga och gosiga, för att kunna engagera sig för deras jämlikhet. Så varför anta detta om folk som arbetar för att förändra djurens förhållanden?
Effekten av att personer som protesterar mot djurplågeri framställts som sentimentala och känslosamma ``djurälskare'' är att hela frågan om hur vi behandlar ickemänskliga varelser avförts från den seriösa politiska och moraliska debatten. Det är lätt att förstå anledningen till detta. Skulle vi överväga frågan på ett seriöst sätt, t.ex. genom att titta närmare på de förhållanden under vilka djur lever i de moderna djurfabriker som producerar vårt kött, så skulle vi känna oss olustiga inför skinksmörgåsar, rostbiff, stekt kyckling och alla andra beståndsdelar i vår mat som vi föredrar att tänka på som något annat än döda djur.
Denna bok uttrycker ingen sentimental begäran om sympati för ``gulliga'' djur. Jag blir inte mer rasande inför slakt av hästar eller hundar för köttets skull än jag blir inför slakt av grisar i samma syfte. När USA:s försvar upptäcker att dess bruk av beaglehundar i tester av dödliga gaser orsakar ett protestskri och därför erbjuder sig att använda råttor istället känner jag mig inte lugnad.
Boken är ett försök att på ett noggrannt och konsekvent sätt tänka igenom frågan om hur vi bör behandla ickemänskliga djur. Under diskussionens gång påvisar den de fördomar som ligger bakom våra nuvarande attityder och beteenden. De kapitel som beskriver vad dessa attityder innebär i praktiken - hur djur lider under mänskligt tyranni - innehåller avsnitt som kommer att uppväcka en del känslor. Det blir, hoppas jag, känslor av ilska och raseri tillsammans med beslutsamhet att göra något åt de förhållanden som beskrivs. Jag appellerar emellertid inte någonstans till läsarens känslor utan att känslorna kan underbyggas av förnuftet. När obehagligheter ska beskrivas vore det ohederligt att beskriva dem på något slags neutralt sätt som skulle dölja deras verkliga obehaglighet. Man kan inte skriva objektivt om hur ``läkarna'' i nazisternas koncentrationsläger utförde experiment på sådana som de ansåg våra ``subhumana'' utan gripande känslor. Detsamma gäller för en beskrivning av några av de experiment som idag utförs på laboratorier i Amerika, Storbritannien och andra ställen. Den yttersta motiveringen för motstånd mot dessa båda typer av experiment är dock inte emotionell. Den består i åberopandet av grundläggande moraliska principer som vi alla accepterar. Förnuftet, inte känslorna, kräver att principerna tillämpas på offren för båda dessa typer av experiment.
Det finns en allvarlig poäng bakom denna boks originaltitel Animal Liberation (Djurens frigörelse). En frigörelsekamp kräver ett slut på fördomar och diskriminering baserad på godtyckliga kännetecken såsom ras eller kön. Det klassiska exemplet är kampen för de svartas frigörelse. Denna rörelses omedelbara förmåga att engagera folk samt dess inledande om än begränsade framgångar gjorde den till en förebild för andra förtryckta grupper. Vi lärde snart känna rörelsen för de homosexuellas frigörelse liksom rörelser för indianer och spansktalande invånare i USA. När en majoritetsgrupp, kvinnor, påbörjade sin kamp trodde några att vi närmat oss vägens slut. Diskriminering på grund av kön, sades det, var den sista formen av diskriminering som kunde praktiseras öppet och utan hyckleri, t.o.m. i de liberala kretsar som länge smickrat sig med sin frihet från fördomar mot etniska minoritetsgrupper.
Vi borde alltid vara försiktiga med att tala om ``den sista kvarvarande formen av diskriminering''. Om vi lärt någonting av frigörelsekamperna borde vi åtminstone lärt oss hur svårt det är att vara medveten om latenta fördomar i våra attityder gentemot vissa grupper ända tills dessa fördomar klart demonstreras för oss.
En kamp för frigörelse kräver att vår moraliska horisont vidgas. Vanor som tidigare betraktats som naturliga och oundvikliga kommer att ses som produkter av oförsvarlig fördomsfullhet. Vem kan med säkerhet säga att ingen av hans eller hennes attityder legitimt kan ifrågasättas? Vill vi inte räknas in bland förtryckarna måste vi vara beredda att tänka igenom våra attityder till andra grupper. Även de mest fundamentala attityderna. Vi behöver överväga våra attityder och de handlingsmönster som de orsakar ur de drabbades synvinkel. Kan vi utföra denna ovana mentala omkoppling kanske vi upptäcker ett mönster i våra attityder som fungerar så att det systematiskt gynnar samma grupp, vanligen den vi själva tillhör, på en annan grupps bekostnad. På så sätt kommer vi att upptäcka att det finns skäl för en ny frigörelsekamp.
Denna boks syfte är att få dig att utföra denna mentala omkoppling i dina attityder och vanor gentemot en stor grupp varelser: Medlemmar av andra arter än din egen. Jag tror att våra nuvarande attityder mot dessa varelser bygger på en lång historia av fördomar och godtycklig diskriminering. Jag hävdar att det inte finns något skäl, förutom en självisk önskan att bevara den exploaterande gruppens privilegier, att vägra utsträcka den grundläggande principen om lika hänsyn till intressen till medlemmar av andra arter. Jag ber dig inse att dina attityder gentemot medlemmar av andra arter är en form av fördom, inte mindre klandervärd än fördomar om personers ras eller kön.
I jämförelse med andra frigörelsekamper har djurkampen flera handikapp. Först och tydligast är det faktum att medlemmarna av den förtryckta gruppen inte själva kan organisera någon protest mot den behandling de utsätts för (även om de individuellt kan och försöker protestera efter bästa förmåga). Kanske du kan göra dig en uppfattning om hur allvarligt detta handikapp är genom att fråga dig hur länge svarta skulle fått vänta på lika rättigheter om de inte varit förmögna att själva resa sig och utkräva dem. Ju mindre förmåga en grupp har att resa sig och organisera sig mot förtryck, desto lättare förtrycks den.
Av ännu större betydelse för djurkampens framtidsutsikter är det faktum att nästan alla i förtryckargruppen är direkt inblandade i och upplever sig som gynnade av förtrycket. Få människor kan se förtrycket av djur med samma distans som, låt säga, vita nordstatare kunde diskutera slaveriet i Sydstaterna. Folk som äter bitar av slaktade ickemänniskor varje dag finner det svårt att tro att de gör något fel. De finner det också svårt att föreställa sig vad de annars skulle äta. På detta område är var och en som äter kött part i målet. De gynnas, eller tror att de gynnas, av den nuvarande likgiltigheten inför de ickemänskliga djurens intressen. Därför blir det svårare att övertyga. Hur många slavägare i Södern övertygades av argumenten som abolitionisterna i Nordstaterna använde, argument som nästan samtliga av oss idag är överens om? Några, inte många. Jag vill uppmana dig att lägga ditt intresse för köttätande åt sidan när du överväger denna boks argument. Men av egen erfarenhet vet jag att även med bästa vilja i världen är detta inte lätt. För bakom det blott tillfälliga begäret efter kött vid ett visst tillfälle ligger åratal av vanemässigt köttätande som betingat våra attityder till djur.
Vanans makt - den är det avgörande hindret för djurens frigörelse. Vanor som inte bara gäller kosthåll utan också språk och tänkande måste utmanas och förändras. Tankevanor leder oss att sopa undan beskrivningar av djurplågeri som sentimentala, passande för ``djurälskare'', eller i varje fall så triviala i jämförelse med människornas problem att de inte är värda någon tid eller uppmärksamhet. Detta är också en fördom. Hur kan någon veta att ett problem är trivialt utan att ha tagit sig tid att undersöka dess omfattning? För att möjliggöra en grundlig genomgång behandlar denna bok endast två av de områden på vilka människor vållar andra djur lidande. Andå tror jag inte att någon som läser igenom den någonsin åter tror att de enda problem som förtjänar tid och uppmärksamhet är människans.
Tankemönstren som gör att vi ignorerar djurens intressen kan utmanas, så som sker på de följande sidorna. Utmaningen måste uttryckas på ett språk, vilket i mitt fall råkar vara engelska. Engelska språket återspeglar sina användares fördomar liksom andra språk. Författare som önskar utmana dessa fördomar står därför inför ett välkänt dilemma: Antingen utnyttjar de det språk som förstärker fördomarna de försöker rasera, eller också misslyckas kommunikationen med mottagarna. Denna bok har redan tvingats till den förra av dessa utvägar. Vi använder vanligtvis ``djur'' som beteckning på ``andra djur än människan''. Detta språkbruk skiljer ut människan från de andra djuren och antyder att vi inte själva är djur. Det är en antydan vars osanning var och en som deltagit i elementära biologilektioner känner till.
I det allmänna medvetandet buntar termen ``djur'' ihop så vitt skilda varelser som ostron och chimpanser men öppnar en klyfta mellan chimpanser och människor. Trots det står vi betydligt närmare dessa apor att ostronen gör. Eftersom det inte finns någon kortare beteckning på ickemänskliga djur har jag i denna boks titel och på andra håll varit tvungen att använda ``djur'' som om det inte inkluderade människodjuret. Detta är ett beklagansvärt avsteg från den revolutionära renhetsnormen men det tycks vara nödvändigt för effektiv kommunikation. Men för att påminna dig om att detta endast görs av praktiska skäl kommer jag då och då att använda längre och mer passande sätt att referera till det som en gång kallades ``den oskäliga skapelsen''. Jag har också i andra fall försökt undvika språkbruk som tenderar att degradera djur eller dölja vår mats egentliga ursprung.
De grundläggande principerna för djurens frigörelse är mycket enkla. Jag har försökt skriva en bok som är klar och enkel att förstå, utan att kräva någon form av expertkunskaper. Det är dock nödvändigt att börja med en diskussion om de principer som ligger bakom det jag har att säga. Även om ingenting här borde vara svårt kan det hända att läsare som är ovana vid detta slags diskussion kan finna det första kapitlet ganska abstrakt. Bli inte avskräckt. I de efterföljande kapitlen går vi in på de föga kända detaljerna i vår arts förtryck av andra arter. Det finns ingenting abstrakt med detta förtryck, ej heller med de kapitel som beskriver det.
Om rekommendationerna i de efterföljande kapitlen efterlevs kommer miljontals djur att besparas betydande smärta. Dessutom kommer miljontals människor att gynnas. I skrivande stund svälter folk ihjäl i många delar av världen. Ännu fler hotas av omedelbar svält. USA:s regering har förklarat att klena skördar och minskade spannmålslager gör det omöjligt att tillhandahålla mer att begränsat - och otillräckligt bistånd. Men som kapitel 4 i denna bok gör klart så förbrukas många gånger mer mat än vad som produceras på grund av att de välmående ländernas matproduktion i så stor utsträckning baseras på djuruppfödning. Genom att sluta föda upp och döda djur för att äta dem kan vi göra så mycket extra mat tillgänglig för människor att den, rätt distribuerad, skulle utrota svält och undernäring från denna planet. Djurens frigörelse är också människans frigörelse.