Att åter läsa denna boks ursprungliga förord är att återvända till en halvt glömd värld. Folk som bekymrar sig om djur erbjuder mig inte längre skinksmörgåsar. I grupper för djurens frigörelse är alla aktivister nu vegetarianer. Men även i den mer konservativa djurskyddsrörelsen finns en viss medvetenhet om problemet med att äta djur. De som gör det känner behov av att ursäkta sig och de är beredda att erbjuda alternativ när de gör mat åt andra. Det finns en ny medvetenhet om behovet av att utsträcka sympatin för hundar och katter till grisar, kycklingar och t.o.m. laboratorieråttor.
Jag vet inte hur stor ära Animal Liberation kan ta åt sig för denna förändring. Skribenter i populära tidskrifter har försett den med varubeteckningen ``djurfrigörelsekampens bibel''. Det är en beteckning jag inte kan låta bli att finna smickrande, men den gör mig samtidigt olustig. Jag tror inte på biblar. Ingen bok har monopol på sanningen. För övrigt uppnår ingen bok något om den inte slår an en sträng hos sina läsare. Frigörelsekampen på sextiotalet gjorde kampen för djurens frigörelse till nästa självklara steg. Boken sammanförde argumenten och gav dem en enhetlig form. Resten utfördes av en grupp fina, etiskt medvetna och hårt arbetande människor. Först några få individer, sedan hundratals, gradvis växande till tusentals och nu kanske miljontals som nu utgör rörelsen för djurens frigörelse. Denna reviderade utgåva har jag tillägnat dem, för utan dem så skulle förstautgåvan rönt samma öde som Henry Salts bok Animal's Rights, publicerad 1892 och sedan lämnad att samla damm på en hylla i British Museums bibliotek tills åttio år senare. Då formulerade en ny generation argumenten på nytt, snubblade över ett fåtal obemärkta referenser, och upptäckte att allt hade sagts förut, men utan gagn.
Den här gången blir det inte förgäves. Rörelsen har vuxit sig för stor för det. Viktiga förbättringar för djur har redan uppnåtts. Betydligt större ligger framför oss. Rörelsen för djurens frigörelse är nu världsomspännande och den kommer att stå på dagordningen under en lång tid framöver.
Folk frågar mig ofta om jag är nöjd med hur rörelsen vuxit. Sättet de frågar på gör klart att de förväntar sig att att höra att jag aldrig drömt om att boken skulle få en sådan verkan. Men de har fel. I varje fall i mina drömmar skulle var och en som läst boken säga ``Ja, det är klart... '', omedelbart bli vegetarian samt börja protestera mot det vi gör mot djur. På så sätt skulle fler människor höra talas om budskapet för djurens frigörelse så att en oemotståndlig våg av offentliga protester skulle förhindra åtminstone de mest extrema och onödiga formerna av lidande bland djur.
Det måste medges att sådana drömmar balanserades av vad jag visste om hindren: Konservatismen hos de flesta av oss när det gäller vad vi stoppar i magen, de finansiella intressen som skulle slåss till sin sista miljon för sin rätt att exploatera djur för maximal profit, och den solida tyngden av historia och tradition som bäddar för de attityder utifrån vilka exploateringen rättfärdigas. Därför är jag glad över att ha träffat och fått brev ifrån många, många, människor som läste boken, sa ``Ja, det är klart... '', slutade äta djur och blev aktiva i kampen för djurens frigörelse. Ännu mer glad är jag förstås över att rörelsen för djurens frigörelse är en politisk och social realitet efter många människors hårda kamp under många år. Men ändå är detta inte nog. Det är långtifrån nog. Rörelsen har än så länge endast obetydligt påverkat de mest omfattande formerna av djurexploatering, vilket denna utgåva demonstrerar blott alltför tydligt. Animal Liberation publicerades först 1975 och har funnits i tryck på engelska i stort sett oförändrad sedan dess. I tre avseenden är den nu mogen att revideras. För det första fanns det, när boken gavs ut, ingen rörelse för djurens frigörelse. Uttrycket i sig var okänt och det fanns inga stora organisationer - knappt några små heller - som arbetade för att genomföra radikala förändringar i våra attityder och beteenden gentemot djur. Femton år senare vore det avgjort underligt att ge ut en bok betitlad Animal Liberation som inte tog notis om den moderna kampen för djurens frigörelse och av detta skäl inte kommenterar rörelsens utveckling.
För det andra har framväxten av en rörelse för djurens frigörelse åtföljts av en förbluffande ökning av mängden skrifter i ämnet. En hel del är kommentarer till den ståndpunkt som intogs i denna boks första utgåva. Jag har också använt långa kvällar till att diskutera både filosofiska och praktiska frågor med vänner och medarbetare inom rörelsen för djurens frigörelse. Någon form av redogörelse av mina reaktioner på all denna diskussion tycktes nödvändig, om inte annat för att redovisa i vilken utsträckning jag har eller inte har ändrat min inställning.
Slutligen beskriver denna boks andra och tredje kapitel vad våra nuvarande attityder innebär för djuren i två centrala djuranvändningsområden: Forskning och uppfödning. Så snart jag hörde folk säga saker i stil med ``Men visst har saker och ting förbättrats en hel del sedan den skrevs... '' visste jag att det var nödvändigt att dokumentera det som nu pågår i laboratorier och på djurfarmer. Beskrivningarna kan då inte viftas bort som om de stammade från någon avlägsen mörk tidsålder.
De nya beskrivningarna utgör den huvudsakliga skillnaden mellan denna och föregående utgåva. Jag har däremot ej tillmötesgått önskemål om att jag skulle tillfoga liknande redogörelser för andra former av missförhållanden bland djur. Syftet med faktamaterialet är inte att tjäna som kortfattad översikt över hur djur behandlas. Det är snarare, vilket jag förklarar i slutet av första kapitlet, att klart, skarpt och konkret åskådliggöra följderna av det mer abstrakta filosofiska begreppet om speciesism eller artförtryck som presenteras i första kapitlet. Jag avstår inte från att diskutera jakt med skjutvapen eller fällor, pälsindustrin, vanskötsel av sällskapsdjur, rodeos, djurparker eller cirkusar för att dessa frågor är av mindre betydelse, utan bara för att de två centrala fallen forskning och matproduktion är tillräckliga för att tjäna mitt syfte.
Likaså beslöt jag att inte försöka besvara alla frågor som aktualiserats av filosofer rörande denna boks etiska argumentation. Detta skulle ha förändrat bokens karaktär och gjort den till en bok i akademisk filosofi, av intresse för mina yrkeskolleger men tröttande för den vanlige läsaren. På lämpliga ställen i texten har jag istället hänvisat till en del andra skrifter i vilka mina svar på vissa invändningar står att finna. Jag har också skrivit om ett avsnitt i slutkapitlet, i vilken jag ändrat mening angående en filosofisk fråga som bara är perifert relaterad till den etiska grund som bokens argumentation vilar på. Vad gäller denna grund har jag undervisat om den, hållit föreläsningar på konferenser och filosofiska institutioner och diskuterat den ingående, både i tal och skrift. Men jag har inte stött på en enda oöverstiglig invändning som fått mig att tvivla på hållbarheten hos den enkla etiska argumentation som ligger till grund för boken. Jag har dessutom blivit stärkt av att finna att många av mina mest respekterade filosofiska kolleger är överens med mig. Följaktligen återges argumenten här oförändrade.
Då återstår det första av de tre nämnda avseenden i vilka boken behöver förnyas: En beskrivning av kampen för djurens frigörelse och rörelsens utveckling.
Både i beskrivningarna av laboratorieexperiment och industrilantbruk samt i slutkapitlet av denna utgåva refererar jag till några av de mest betydelsefulla kampanjerna, liksom till de resultat som uppnåtts i kampen för djuren. Jag har inte försökt beskriva aktionerna i detalj eftersom en del av de ledande aktivisterna redan gjort det i boken In Defense of Animals som jag redigerade för inte så länge sedan. Men ett visst ämne av vikt bör tas upp på en framträdande plats i boken. Jag gör det här. Ämnet är våld.
Aktivister har använt ett otal metoder för att främja djurens frigörelse. En del försöker upplysa allmänheten genom att distribuera flygblad eller skriva insändare. Andra påverkar regeringstjänstemän eller sina folkvalda representanter. Protestorganisationer demonstrerar utanför ställen där djur medvetet utsätts för lidande som redskap för människors betydelselösa avsikter. Många blir dock otåliga över hur långsamt förbättringarna sker med sådana medel. De vill vidta mer direkta åtgärder för att förhindra lidandet nu.
Ingen som förstår vad djuren tvingas genomlida kan vara kritisk till sådan otålighet. Pågår ett ohyggligt övergrepp är det knappast tillfredsställande att sätta sig ner och skriva brev. Djuren behöver hjälp nu. Men hur? De vanliga legitima kanalerna för politisk protest är långsamma och osäkra. Ska man bryta sig in och befria djuren? Det är olagligt, men plikten att vara laglydig är inte absolut. Den överträddes på ett rättfärdigt sätt av de som hjälpte förrymda slavar i amerikanska södern, för att bara nämna en tänkbar parallell.
Ett allvarligare problem är att frigörelse (i bokstavlig mening) av djur från laboratorier och djurfabriker bara kan bli en symbolisk handling. Forskarna kommer ju bara helt enkelt att beställa en ny sändning djur. Och vem kan härbärgera tusen fabriksgrisar eller 100 000 höns? Nej då har djurens befrielsefront varit mer effektiva när de i olika länder på olagligt sätt skaffat bevis för djurplågeri som annars inte skulle ha upptäckts. Det galler t.ex. räden mot dr. Thomas Gennarellis laboratorium vid University of Pennsylvania. De videofilmer som stals där utgjorde bevisen som slutligen t.o.m. övertygade hälso- och socialministern om att försöken måste upphöra. Det är svårt att föreställa sig att detta resultat kunde ha uppnåtts på annat sätt. Jag har bara beröm att ge de modiga, medkännande och omtänksamma människor som planerade och genomförde denna speciella aktion.
Andra illegala aktiviteter är emellertid av helt annat slag. En grupp som kallade sig ``Djurrättsmilisen'' sände brevbomber till Margaret Thatcher 1982. Och 1988 arresterades djurrättsaktivisten Fran Trutt då hon placerade en bomb utanför U.S. Surgical Corporations kontor. Företaget hade demonstrerat sina kirurgiska häftverktyg på levande hundar. Inte någon av dessa handlingar var på något sätt representativ för rörelsen för djurens frigörelse. Ingen hade tidigare hört talas om Djurrättsmilisen och de fördömdes omedelbart av samtliga organisationer inom den brittiska rörelsen för djurens frigörelse. Trutt arbetade ensam och den amerikanska rörelsen tog snabbt avstånd från aktionen. (Bevisen tydde också på att hon lockats i en fälla. Hon skjutsades till företagets kontor av en civilklädd angivare som betalats av U.S. Surgicals säkerhetskonsult.) Men trots allt kan dessa handlingar ses som den extrema delen av ett spektrum av hot och trakasserier mot försöksledare, körsnärer och andra djurexploatörer. Därför är det viktigt att de som tillhör rörelsen för djurens frigörelse klart markerar sin position gentemot sådana aktioner.
Även om bara en liten del av rörelsen för djurens frigörelse skulle försöka uppnå sina syften genom att skada folk så vore det ett tragiskt misstag. Somliga menar att den som gör så att djuren lider, själv förtjänar att tillfogas lidande. Jag tror inte på hämnd. Men även om jag gjorde det skulle det på en skadligt sätt störa vår uppgift att förhindra lidandet. för att klara den tippgiften måste vi få de förnuftiga människorna i vårt samhälle att förändra sina attityder. Vi må vara aldrig så övertygade om att den som misshandlar djur är totalt förhärdad och okänslig. Vi sänker oss emellertid till samma nivå om vi skadar eller hotar att skada denna person fysiskt. Våld kan bara föda mer våld - en kliché, men en kliché som tragiskt nog är sann, vilket en halvt dussin konflikter runtom i världen visar. Styrkan i argumenten för djurens frigörelse ligger i rörelsens moraliska åtaganden. Vi sitter s.a.s. med de höga korten, moraliskt sett. Att lämna dem är att spela våra opponenter händerna.
Alternativet till en våg av ökande våld är att följa i spåren efter de två största - och inte av en tillfällighet mest framgångsrika - ledarna för frigörelsekamp i modern tid: Gandhi och Martin Luther King. Med oerhört mod och beslutsamhet höll de fast vid ickevåldsprincipen trots sina motståndares provokationer, vilka dessutom ofta innehöll våldsinslag. Till slut lyckades de eftersom det rättfärdiga i deras sak inte kunde förnekas. Och deras beteende berörde även motståndarnas samveten. Och den dag då insikten klarnar om det onda vi tillfogar andra arter, då kommer också detta att vara ett oförlikneligt faktum. Det är i rättfärdigheten i vår sak, och inte i rädslan för våra bomber, som våra utsikter till seger vilar.