Vi har sett hur människor vållar ickemänskliga varelser lidande onödan - i strid med den fundamentala moraliska principen om lika hänsyn till intressen. Vi har också sett hur generation efter generation av västerländska tänkare försökt försvara människornas rätt att göra detta. I detta avslutande kapitel ska jag undersöka några av de sätt på vilka artförtrycket upprätthålls och gynnas idag samt de skilda argument och ursäkter som ännu brukas till försvar för djurslaveri. Några av argumenten har direkt riktats mot den ståndpunkt som denna bok försvarar. Kapitlet ger därför möjlighet att bemöta några av de vanligaste invändningarna mot djurens frigörelse. Det är emellertid också avsett att våra en utvidgning av kapitel 5 genom att avslöja hur den ideologi vi spårat genom historien tillbaka till Bibeln och de gamla grekerna ännu existerar. Det är viktigt att klargöra och kritisera denna ideologi. Visserligen är den moderna attityden till djur tillräckligt välvillig (på selektiv grund) för att medge en del förbättringar av djurens förhållanden utan att den grundläggande inställningen till djur utmanas. Men ändrar vi inte den underliggande ståndpunkt som sanktionerar skoningslös exploatering av ickemänskliga varelser för mänskliga syften kommer ändå dessa förbättringar ständigt att riskera att undermineras. Bara genom ett radikalt brott med mer att två tusen års västerländskt tänkande om djur kan vi bygga en solid grund för avskaffandet av denna exploatering.
Våra attityder till djur börjar formas vid mycket tidig ålder och de påverkas starkt av det faktum att vi tidigt äter kött. Det är tankeväckande att många barn till att börja med vägrar äta djurkött. De vänjer sig vid det först efter ivriga ansträngningar från föräldrar som felaktigt tror att kött är nödvändigt av hälsoskäl. Det som framför allt är värt att lägga märke till är dock att vi äter kött långt innan vi har förmågan att inse att det vi äter är ett djurs döda kropp. I allmänhet fattar vi således aldrig ett medvetet och välinformerat beslut att äta kött, d.v.s. ett beslut fritt från den benägenhet att vara tendentiös som åtföljer varje vana som både är långvarig och förstärkt av de sociala kraven på konformitet. Samtidigt har barn en naturlig kärlek till djur och samhället uppmuntrar dem att vara kärleksfulla mot djur som katter och hundar och mot gosiga stoppade leksaksdjur. Dessa fakta förklarar varför det mest karakteristiska för attityden till djur bland barn i vårt samhälle är att barnet inte har en enhetlig attityd till djur. Barnet har istället två motstridiga attityder samtidigt, omsorgsfullt åtskilda så att den inbyggda motsägelsen mellan dem sällan orsakar problem.
För inte så länge sedan blev barn uppfödda på sagor i vilka djur, särskilt vargar, avporträtterades som sluga fiender till människan. I en typiskt lyckligt slut låter man vargen drunkna i en damm, nedtyngd av stenar som den påhittige hjälten sytt in i dess mage när den sov. Och skulle barnen undgå att bilda sig fördomsfulla föreställningar av sådana historier så kunde de ta varandra i hand och sjunga en barnkammarrim som:
Three blind mice. See how they run.They all ran after the farmer's wife.She cut off their tails with a carving knife.Did you ever see such a sight in your lifeAs three blind mice?
(``Tre blinda möss. Se hur de springer. De sprang alla efter bondens fru. Hon skar av deras svansar med förskäraren. Har du någonsin sen en sån syn i ditt liv som tre blinda möss?'')
För barn uppvuxna med dessa historier och ramsor fanns ingen motsättning mellan vad de lärde sig och vad de åt. Idag är emellertid sådana historier och ramsor ur modet. På ytan är allt frid och fröjd vad beträffar barnens attityder till djur. Därigenom har ett problem uppstått: Hur är det med de djur vi äter? En sätt att tackla denna problem är att helt enkelt smita undan. Barnets snälla känslor för djur riktas mot djur som inte ätes: Hundar, katter och andra sällskapsdjur. Det är sådana djur ett stads- eller förortsbarn har störst chans att träffa på. Kramgoa stoppade leksaksdjur är snarare björnar eller lejon än grisar eller kor. När bondgårdens djur nämns i bilderböcker, barnberättelser och tv-program för barn kan undanflykten dock anta formen av ett avsiktligt försök att vilseleda barnen om hur det går till på ett modernt lantbruk. Därigenom avskärmas de från den verklighet vi undersökte i kapitel 3. En exempel på detta är den populära amerikanska boken Bondgårdens djur (Farm Animals, Hallmark) som visar barnet bilder av höns, kalkoner, kor och grisar, alla omgivna av sina telningar, utan en bur, en stia eller en stall sikte. Texten berättar att grisen ``med ett gott mål mat börjar sin dag, rullar sen i gyttjan och grymtar en slag!'' medan ``Kor har ingenting annat att göra att att äta gräs, säga mu, och vifta sin svans och sitt öra''. 11.1Engelska böcker (som Lantgården i bestsellerserien Ladybird) förmedlar samma intryck av lantlig enkelhet; hönan springer fritt i trädgården med sina kycklingar och alla de andra djuren lever med sin avkomma i väl tilltagna utrymmen. 11.2Med tanke på den här sortens barndomslektyr är det inte märkligt att barn växer upp i tron att även om djuren ``måste'' dö för att förse människan med mat så lever de i alla fall lyckliga tills den dagen kommer.
I vetskap om vikten av de tidigt formade attityderna har feministrörelsen lyckats främja framväxten av en ny barnlitteratur. I denna räddar modiga prinsessor ibland hjälplösa prinsar, och flickor spelar centrala roller som vanligtvis reserverats för pojkar. Eftersom plågeri inte är det idealiska ämnet för en barnberättelse kommer det inte att bli lika lätt att ändra de historier om djur som vi läser för våra barn. Ändå borde det våra möjligt att ge barnen bilderböcker och berättelser som undviker de mest fasansfulla detaljerna men samtidigt uppmuntrar respekt för djur som självständiga varelser. D.v.s. inte framställer dem som söta små ting som existerar för vår förnöjelse och vårt middagsbord. När barnen blir äldre kan de få bli medvetna att de flesta djur lever under inte särskilt behagliga förhållanden. Svårigheten ligger i att de föräldrar som inte är vegetarianer kommer att vara tveksamma till att låta barnen få veta hela sanningen. Det skulle kunna splittra familjemåltiderna. Man kan redan idag ofta få höra att vänners barn vägrat äta kött när de insett att djur dödas för att förse oss med detta kött. Olyckligtvis möter detta instinktiva uppror oftast starkt motstånd från de köttätande föräldrarna. Och de flesta barn saknar förmågan att hålla fast vid sin vägran i trots mot föräldrar som förser dem med mat och berättar att de inte kommer att växa och bli stora och starka utan kött. Låt oss hoppas att föräldrarna inser att barnen kanske är klokare att de själva på det här området efterhand som kunskaper om näringslära får större spridning. 11.3Barn växer upp med böcker som får dem att se lantbruket som ett ställe där djur vandrar fritt omkring i idylliska omgivningar. Det faktum att barnen kan gå genom livet utan att revidera denna rosenskimrande bild är en tecken på hur väl avskärmade dagens människor är från de djur de äter. Det finns inga lantbruk i städerna och förorterna där folk bor. Och hur många av oss kan skilja en spannmålslada från en kycklingfabrik när vi tar en biltur på landet?
Inte heller massmedia upplyser allmänheten i ämnet. Amerikansk TV sänder filmer om djur i vildmarken (eller den påstådda vildmarken; ibland har djuren fångats och släppts på en mer begränsad yta för att underlätta filmandet) nästan varje kväll. Program om fabriksmässig djurproduktion inskränks dock till korta glimtar, som inslag i oregelbundet återkommande specialprogram om lantbruk eller matframställning. Genomsnittstittaren vet troligen mer om geparders och hajars liv än om tillvaron för kycklingar eller biffkalvar. Resultatet blir att den ``information'' om djur i lantbruket som förmedlas via televisionen utgörs av betald reklam som sträcker sig från löjliga tecknade filmer om grisar som vill bli korv och tonfisk som försöker bli konserverad till regelrätta lögner om de förhållanden under vilka broilerkycklingar föds upp. Tidningarna sköter sig något bättre. Deras täckning av ickemänskliga djur domineras av händelser som berör mänskliga intressen, t.ex. en gorillababys födsel i djurparken, eller av utrotningshot mot sällsynta arter. Men en teknisk utveckling inom lantbruket som berövar miljontals djur deras rörelsefrihet förbigås med tystnad.
Innan rörelsen för djurens frigörelse nyligen framgångsrikt avslöjade en eller två ökända laboratorier var det som hände vid forskning med djur lika okänt som det som pågar nere på djurfabriken. Allmänheten har naturligtvis inte tillträde till laboratorier. Visserligen publicerar forskare rapporter om sitt arbete i facktidskrifter, men de meddelar bara nyheter om sitt arbete till massmedia när de kan göra anspråk på att ha upptäckt något av betydelse. Tills rörelsen för djurens frigörelse lyckades väcka massmedias uppmärksamhet hade allmänheten alltså ingen aning om att de flesta djurförsök aldrig offentliggjordes, eller att de som offentliggjordes i vilket fall som helst var betydelselösa. Som vi såg i kapitel a är det ingen som exakt vet hur många djurförsök som utförs i USA. Därför är det inte förvånande att allmänheten fortfarande inte har en aning om hur omfattande experimenterandet med djur är. Forskningsarrangemangen är oftast utformade så att allmänheten ser mycket lite av de levande djuren som går in, eller de döda som kommer ut. (En vanlig lärobok angående användning av djur i experiment råder laboratorier att installera en förbränningsugn eftersom åsynen av dussintals döda djur, avlämpade som vanligt avfall, ``verkligen inte kommer att främja den uppskattning med vilken forskningscentralen eller skolan betraktas av allmänheten''. 11.4)
Okunnighet är alltså speciesistens första försvar. ändå bryts detta försvar lätt av vem som helst med tid och beslutsamhet att ta reda på sanningen. ``säg det inte, du förstör min aptit'' är det vanliga svaret till den som försöker berätta hur middagen producerats. T.o.m. de människor som är medvetna om att det traditionella familjejordbruket ersatts av storföretag och att en del dubiösa experiment pågar i laboratorier klamrar sig fast vid en vag föreställning om att förhållandena inte kan vara alltför dåliga, för i så fall hade myndigheterna eller djurskyddsföreningarna gjort något åt saken. Dr. Bernhard Grzimek, direktör för Frankfurt Zoo och en av Västtysklands mest frispråkiga motståndare till fabriksmässig djuruppfödning, liknade för några år sedan tyskarnas okunnighet om denna uppfödning vid en tidigare tysk generations okunnighet om en annan form av ohygglighet, också den dold för de flestas ögon. 11.5Och bakom bristen på medvetenhet ligger båda fallen utan tvekan en önskan att slippa känna till fakta som kan bli en tung belastning på samvetet, snarare än oförmåga att ta reda vad som pågår. Denna önskan kompletteras naturligtvis av den lugnande tanken att när allt kommer omkring så tillhör ju inte offren för vad det nu är som pågar på de där platserna ens egen grupp.
Tanken att vi kan lita på att djurskyddsföreningarna ser till att djuren inte behandlas grymt är tröstande. De flesta länder har idag minst en stor väletablerad förening för djurskydd. I USA finns The American Society for the Prevention of Cruelty to Animals, The American Humane Association och The Humane Society of the United States. I Storbritannien kvarstår The Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals utan konkurrens som den största organisationen. Det är inte orimligt att fråga hur det kommer sig att dessa organisationer inte lyckats förhindra de klara grymheter som beskrevs i denna boks andra och tredje kapitel? Det finns flera skäl till att djurskyddsetablissemanget misslyckats med att gå till attack mot de mest betydelsefulla formerna av djurplågeri. Ett är det historiska. RSPCA och ASPCA grundades som radikala organisationer, ett stort steg före sin tids allmänna opinion, och de var motståndare till alla former av djurplågeri, inklusive djurfarmarnas grymhet mot djur, vilka då som nu var offer för många av de värsta missförhållandena. Efterhand som organisationerna blev mer välbärgade, mer respektabla och fick fler medlemmar övergav de sina radikala åtaganden och blev en del av ``etablissemanget''. De etablerade nära kontakter med regeringsmedlemmar, affärsmän och vetenskapsmän. Dessa kontakter försökte de utnyttja för att förbättra djurens situation. En del mindre resultat uppnåddes också. Men kontakterna med personer vars intressen främst låg i användandet av djur som mat eller som forskningsmaterial kom på samma gång att trubba av den radikalt kritiska syn på exploatering av djur som inspirerat organisationernas grundare. Gång på gång fick sällskapen kompromissa med sina principer för att genomdriva obetydliga reformer. Bättre några framsteg nu att inga framsteg alls, sa de. Reformerna visade sig dock ofta ineffektiva när det gällde att förbättra djurens förhållanden. De fungerade snarare som ett sätt att försäkra allmänheten om att ingenting ytterligare behövde göras. 11.6
Efterhand som organisationerna blev mer välbärgade kom en annan typ av övervägande också att bli viktigt. Djurskyddsföreningarna var inregistrerade som välgörenhetsorganisationer. Denna status medförde betydliga skattebesparingar. Men en förutsättning för inregistrering som välgörenhetsorganisation både i Storbritannien och USA är att organisationen inte sysslar med politisk aktivitet. Politisk handling är dessvärre ibland det enda sättet att åstadkomma bättre förhållanden för djur (särskilt när en organisation är alltför återhållsam med att uppmana till bojkott av djurprodukter) men de flesta större grupper höll sig långt utanför allt som skulle kunna äventyra deras välgörenhetsstatus. Det har gjort att de betonar trygga aktiviteter som att samla herrelösa hundar och att väcka åtal i enstaka fall av omotiverad grymhet, istället för breda aktioner mot systematiskt djurplågeri.
Någon gång under de sista hundra åren tappade de största djurskyddsorganisationerna slutligen intresset för djuruppfödning. Kanske berodde det på att anhängarna och representanterna i organisationerna kom från städer och därför bättre kände till och brydde sig om katter och hundar in grisar och kalvar. Oavsett orsaken så har litteraturen och publiciteten kring de gamla etablerade grupperna på ett betydelsefullt sitt bidragit till den förhärskande inställningen att hundar och katter och vilda djur behöver beskydd medan andra djur inte behöver det. Därför ser folk ``djurskydd'' som något för älskvärda damer som pjåskar med katter, inte som en strävan baserad på grundläggande principer om rättvisa och moral.
Det senaste decenniet har inneburit en förändring. för det första har dussintals nya och mer radikala organisationer för djurens frigörelse och djurens rättigheter vuxit fram. Tillsammans med några av de tidigare existerande organisationerna som ditintills inte kunnat påverka särskilt mycket har dessa nya grupper starkt ökat det allmänna medvetandet om det oerhörda systematiska djurplågeri som äger rum vid intensiv djurproduktion och i laboratorier samt på cirkusar, i djurparker och vid jakt. För det andra har de mer etablerade grupperna (som RSPCA i Storbritannien och ASPCA och Humane Society of the United States i USA) antagit en betydligt mer kraftfull ståndpunkt när det gäller djurplågeri på gårdar och i laboratorier. Detta kanske som reaktion på den nya vågen av intresse för djurs förhållanden. Man har t.o.m. uppmanat till bojkott av produkter som intensivproducerat kalv- och fläskkött samt intensivproducerade ägg. 11.7
Det mest svåröverkomliga hindret för den som vill väcka intresset för djur är kanske föreställningen att ``människan kommer i första hand'', d.v.s. att inget problem angående djur kan jämföras med något problem rörande människan som moraliskt eller politiskt spörsmål. Ett antal saker kan sägas om detta antagande. För det första är det i sig själv en indikation på speciesism. Hur kan någon som inte noggrant studerat ämnet någonsin veta att problemet är mindre allvarligt än problem rörande mänskligt lidande? Man kan bara göra anspråk på att veta detta om man antar att djur egentligen inte spelar någon roll, och att hur mycket de att lider så är deras lidande ändå mindre betydelsefullt än människors lidande. Men smärta är smärta, och vikten av att förhindra onödig smärta minskar inte på grund av att varelsen som lider inte tillhör vår art. Vad skulle vi tycka om någon som sa att ``vita kommer i första hand'' och att fattigdom i Afrika därför inte utgör ett lika allvarligt problem som fattigdom i Europa?
Det är sant att många av världens problem förtjänar vår tid och vår energi. Svält och fattigdom, rasförtryck, krig och kärnvapenhot, könsförtryck, arbetslöshet, bevarandet av vår ömtåliga miljö - alla ämnen är centrala och vem kan säga vilket som är viktigast? Lägger vi de speciesistiska fördomarna åt sidan ser vi dock att människans förtryck av ickemänskliga varelser också hör hemma någonstans bland dessa problem. Det lidande vi tillfogar ickemänskliga varelser kan vara extremt, och antalet berörda är enormt: Enbart i USA genomgår årligen mer att 100 miljoner svin, kreatur och får de processer som beskrevs i kapitel 3. Samma sak drabbar miljarder kycklingar. Och minst 25 miljoner djur utsatts för laboratorieexperiment varje år. Ett nationellt uppror skulle bli följden om tusen människor tvingades att genomgå den typ av test som djur för utstå då gifthalten i hushållsprodukter undersöks. Bruket av miljontals djur i detta syfte borde bekymra oss minst lika mycket, särskilt med tanke på att detta lidande är så onödigt och att det lätt kunde förhindras om vi ville förhindra det. De flesta förnuftiga människor vill förhindra krig, ojämlikhet mellan raser, fattigdom och arbetslöshet. Problemet är att vi försökt bekämpa dessa företeelser i åratal och att vi nu måste medge att vi på det hela taget inte vet hur det ska göras. Däremot kommer det att vara jämförelsevis lätt att minska det av människor kontrollerade lidandet bland ickemänskliga varelser när människorna väl bestämmer sig för att göra det.
I vilket fall som helst används idén att ``människor kommer i första hand'' oftare som en ursäkt för att inte göra en dugg för vare sig mänskliga eller ickemänskliga djur än som en genuint val mellan oförenliga alternativ. Sanningen är den att det inte råder någon oförenlighet på denna punkt. Låt oss medge att var och en disponerar en begränsad mängd tid och energi, och att den tid som tas i anspråk för aktivt arbete en visst syfte minskar den tid som är tillgänglig för en annat syfte. Men ingenting hindrar den som ägnar sin tid och energi åt mänskliga problem från att bojkotta resultaten av lantbruksindustrins plågeri. Det tar inte längre tid att vara vegetarian än att äta djurkött. De som gör anspråk på att bekymra sig om människors välbefinnande och bevarandet av vår miljö borde faktiskt, som vi såg i kapitel 4, bli vegetarianer enbart av detta skäl. Därigenom skulle de göra en större mängd spannmål tillgänglig som föda åt andra människor, minska föroreningarna, spara vatten och energi samt upphöra att bidra till kalhuggningen av skogar. Eftersom vegetariskt kosthåll är billigare att kosthåll baserat på kötträtter skulle de dessutom ha mera pengar till hands att använda till lindrande av svält, födelsekontroll eller någon annan social eller politisk sak de fann mera angelägen. Jag skulle inte tvivla på att de vegetarianer som saknar intresse för djurens frigörelse på grund av att de prioriterar andra saker verkligen är uppriktiga. Men när ickevegetarianer säger att ``mänskliga problem kommer i första hand'' kan jag inte undlåta att undra vad de exakt gör till människans fromma som tvingar dem att fortsätta ge stöd åt den slösaktiga och hänsynslösa exploateringen av djur på djurfabriker.
En historisk utvikning är har på sin plats. Det sägs ofta som ett slags följd av idén att ``människor kommer i första hand'' att folk i djurskyddsrörelsen bryr sig mera om djur att om människor. Det är utan tvekan sant när det gäller en del personer. Historiskt sett har emellertid förgrundsgestalterna i djurskyddsrörelsen också bekymrat sig om mänskliga varelser. De har faktiskt gjort det i betydligt högre grad än många andra människor gjort det, människor vilka inte alls brytt sig om djur. I realiteten är personsambandet mellan ledare av rörelser mot förtryck av svarta och kvinnor och ledare av rörelser mot djurförtryck omfattande, tillräckligt omfattande för att utgöra en oväntad bekräftelse på analogin mellan rasförtryck, könsförtryck och artförtryck. Bland de fåtaliga grundarna av RSPCA återfinns exempelvis William Wilberforce och Powell Buxton, två av ledarna i kampen mot negerslaveri inom Brittiska Imperiet. 11.8Vad beträffar tidiga feminister så skrev Mary Wollstonecraft förutom sin Vindication of the Rights of Women en samling barnberättelser under titeln Original Stories, vilka uttryckligen var avsedda att befrämja vänligare beteenden gentemot djur. 11.9Och ett stort antal av de första amerikanska feministerna, inklusive Lucy Stone, Amelia Bloomer, Susan B. Anthony och Elisabeth Cady Stanton hade anknytning till den vegetarianska rörelsen.
Tillsammans med Horace Greeley, reformvänlig slaverimotståndare och utgivare av The Tribune, träffades de för att fira ``Kvinnans rättigheter och vegetarianismen'' 11.10
Djurskyddsrörelsen måste också få äran av att ha inlett kampen mot barnmisshandel. Henry Bergh, pionjären inom den amerikanska djurskyddsrörelsen, ombads 1874 att göra något för ett litet djur som blivit grymt slaget. Det lilla djuret visade sig vara ett människobarn. Trots det drev Bergh framgångsrikt ett mål mot barnets vårdnadshavare under New Yorks djurskyddsstadga, vilken han själv skisserat och pressat myndigheterna att anta. Flera fall togs då upp och New Yorks Samfund Mot Barnmisshandel bildades. När dessa nyheter nådde Storbritannien bildade RSPCA en brittisk motsvarighet, Nationella Sällskapet mot Barnmisshandel. 11.11En av sällskapets grundare var Lord Shaftesbury, ledande social reformator, författare till de industrilagar som satte stopp för barnarbete och fjortontimmars arbetsdag samt framträdande motståndare till okontrollerade experiment och andra former av djurplågeri. I likhet med många andra humanitära människor utgör Shaftesbury ett tydligt bevis på det felaktiga i tanken att de som bryr sig om ickemänskliga varelser inte bryr sig om människor, eller att arbete med den ena saken omöjliggör arbete för den andra. Tillsammans med felaktiga slutledningar angående vad som följer av våra föreställningar om naturen bidrar också våra föreställningar om ickemänskliga djurs natur till att underbygga våra speciesistiska attityder. Vi har alltid föredragit att betrakta oss själva som mindre blodtörstiga att de andra djuren. Att kalla människor ``human'' är att säga att de är snälla, att kalla dem ``bestialiska'', ``brutala'' eller bara att de beter sig ``som djur'' är att antyda att de är grymma och otäcka. Vi funderar sällan över att det djur som dödar med minst skäl att göra det är människodjuret. Vi tänker på lejon och vargar som blodtörstiga eftersom de dödar; men de är tvungna att döda eller svälta. Människor dödar andra djur för sportens skull, av nyfikenhet, för att försköna sina kroppar och för att behaga sina smaklökar. Mänskliga varelser dödar också medlemmar av sin egen art av snikenhet eller maktlystnad. Dessutom nöjer sig inte de mänskliga varelserna med blotta dödandet. Genom historien har de visat en tendens att utsätta både sina artfränder och sina fränder bland djuren för pina och tortyr innan de släckt deras liv. Inget annat djur visar något större intresse för att göra detta.
Medan vi förbiser vår egen blodtörst överdriver vi de andra djurens. Tag t.ex. den ökända vargen, bov i många folksagor. Enligt omsorgsfulla zoologiska undersökningar visar den sig i vilt tillstånd våra ett mycket socialt djur, en trogen och kärleksfull make/maka (inte bara för en säsong, utan för livet), en hängiven förälder och lojal flockmedlem. Vargar dödar nästan aldrig något om inte för att äta. Om hannar slåss sinsemellan avslutas kampen med en gest av undergivelse i vilken förloraren erbjuder segraren sin strupe, den mest sårbara kroppsdelen. Med huggtänderna blott en tum från sin fiendes halsåder nöjer sig vinnaren med underkastelse. I motsats till en mänsklig besegrare dödar han inte den övervunna motståndaren. 11.12
I linje med vår bild av djurvärlden som ett blodigt slagfält ignorerar vi den omfattning i vilken andra arter uppvisar ett komplett socialt liv, och igenkänner och relaterar sig till andra medlemmar av sin art som individen När människor gifter sig betraktar vi deras närhet till varandra som kärlek och vi känner djupt för en människa som förlorat sin make eller maka. När andra djur bildar par för livet säger vi att det bara beror på instinkt, och om en jägare dödar eller fångar ett djur till forskning eller djurpark funderar vi inte på om djuret har en make/maka som kommer att lida av det döda eller fångade djurets plötsliga frånvaro. På liknande sätt känner vi till tragiken i att skilja ett människobarn från sin mor, medan varken bönder eller uppfödare av sällskaps- och forskningsdjur ägnar en tanke åt känslorna hos de ickemänskliga mödrar och barn som rutinmässigt åtskiljes t verksamheten. 11.13
Samtidigt som folk ofta avfärdar komplexa aspekter av djurs beteenden som ``bara instinkt'', och därför inte värt att jämföra med uppenbart likartat mänskligt beteende, kan samma personer märkligt nog ignorera eller förbise vikten av enkla instinktiva beteendemönster när det är bekvämast för dem att göra det. så sägs det exempelvis om äggläggande höns, biffkalvar och hundar som hålls i bur för experiment att detta inte vållar lidande eftersom de aldrig känt till andra förhållanden. Vi såg i kapitel 3 att detta är en felslut. Djur känner behov av motion, att kunna sträcka sina lemmar eller vingar, ansa eller putsa sig och vända på sig oavsett om de någonsin levt under omständigheter som medgivit detta. Hjord- eller flockdjur störs när de isoleras från artfränder, även om de aldrig känt till andra förhållanden. Alltför stora hjordar eller flockar kan ha samma effekt då det gör det omöjligt för individuella djur att känna igen andra djur. Sådan stress tar sig uttryck i ``omoraliska beteenden'' som kannibalism.
Allmän okunnighet om ickemänskliga djurs natur tillåter den som behandlar djur på detta vis att borsta av sig kritiken genom att hävda att de ju, när allt kommer omkring, ``inte är människor''. Visst, de är inte det; men de är inte heller maskiner för omvandling av foder till kött eller redskap för laboratoriebruk. Betänk hur långt allmänhetens kunskaper sackar efter de nyaste rön som zoologer och etologer gjort efter månaders, ibland åratals, observation av djur med anteckningsbok och kamera. Då ter sig faran för sentimental antropomorfism mindre allvarlig att den motsatta faran för den bekväma och egoistiska iden att djur är lerklumpar som vi kan stöpa i den form vi önskar.
De ickemänskliga djurens natur tjänar som grund för andra försök att rättfärdiga vår behandling av dem. Som invändning mot vegetarianism sägs ofta att eftersom andra djur dödar för födan så får vi också göra det. Analogin var gammal redan 1785, då William Paley vederlade den genom att hänvisa till det faktum att människan kan överleva utan att döda medan andra djur inte har något annat val att att döda om de ska kunna överleva. 11.14
Det är faktiskt sant i de flesta fall. Några få undantag kan iakttas, djur som kan överleva utan kött men som vid tillfälle äter det (exempelvis chimpanser), men de återfinns sällan bland arterna vi hittar på middagsbordet. I vilket fall som helst så skulle det faktum att något annat djur ibland dödar för födan trots att det skulle kunna överleva på vegetarisk diet inte utgöra något stöd för idén att det är moraliskt försvarbart också för oss att göra det. Det är underligt att människor, som normalt betraktar sig som så överlägsna de andra djuren, i situationer då det tycks ge stöd åt deras önskemål om kosthåll, använder ett argument som innebär att vi borde gå till de andra djuren för moralisk vägledning. Den viktiga poängen är naturligtvis att ickemänskliga djur saknar förmåga att överväga alternativen och att reflektera moraliskt över vad som är rätt och fel i att döda för födan. De bara gör det. Vi må beklaga att världen är sådan, men det finns ingen mening med att hålla djuren moraliskt ansvariga eller klandervärda för det de gör. Å andra sidan är varje läsare av denna bok förmögen att fatta en moraliskt beslut i frågan. Vi kan inte undslippa ansvar för vårt val genom att imitera beteendet hos varelser som saknar förmåga att göra detta slags val.
(Nu menar säkert någon att jag avslöjat en lucka i mitt försvar för djurens jämlikhet genom att medge att det finns en betydelsefull skillnad mellan människor och andra djur. Den som kommit att tänka på denna kritik bör läsa kapitel 1 mer noggrant. Du upptäcker då att du missförstått mitt försvar för jämlikhet. Jag har aldrig hävdat det absurda påståendet att det inte finns några signifikanta skillnader mellan normala vuxna människor och andra djur. Min poäng är inte att djur kan handla moraliskt, utan att principen om lika hänsyn till intressen är lika tillämplig på dem som på människor. Att det ofta är rätt att i vår sfär av jämlik hänsyn inkludera varelser som inte själva är kapabla att göra moraliska val framgår av vår behandling av små barn och andra människor som av en eller annat skäl saknar den mentala kapaciteten att förstå det moraliska beslutets natur. Som Bentham kunde sagt, det viktiga är inte om de kan välja, utan om de kan lida.)
Kanske invändningen är av annan natur. Som vi såg i förra kapitlet använde Lord Chesterfield det faktum att djur äter andra djur som en sätt att argumentera för att denna handlande är en del av ``naturens allmänna ordning''. 11.15Han antydde aldrig hur det kom sig att vi skulle föreställa oss vår natur mer lik den köttätande tigerns än vegetarianen gorillans eller den nästan helt vegetarianske chimpansen. Men frånsett denna invändning bör vi vara varsamma med att appellera till ``naturen'' i våra argument. Det är möjligt att naturen ofta ``vet bäst'', men vi måste använda vårt eget omdöme för att avgöra när vi skall följa naturen. Såvitt jag vet är krig ``naturligt'' för mänskliga varelser. Det har utan tvekan sysselsatt många samhällen i mycket olika omständigheter under en lång historisk period. Men jag har ingen tanke på att gå i krig för att vara säker på att jag handlar i enlighet med naturen. Vi har förmågan att resonera om vad som är bäst att göra. Vi borde använda denna förmåga (och om du gärna vill använda hänvisningar till ``naturen'' kan du säga att det är naturligt för oss att göra det).
Det måste medges att förekomsten av köttätande djur utgör en problem för etiken i kampen för djuren. Frågan är om vi borde göra något åt det. Anta att människan kunde eliminera köttätande arter från jorden och att den totala mängden lidande bland världens djur därmed skulle reduceras; ska vi då göra det?
Det korta och enkla svaret är att när vi en gång givit upp anspråket på ``herravälde'' över de andra arterna så måste vi sluta att störa dem över huvud taget. Vi borde lämna dem ifred så mycket som vi möjligtvis kan. Ger vi upp tyrannens roll ska vi inte börja försöka spela Gud.
Trots att svaret innehåller en del av sanningen är det alltför kort och enkelt. Vare sig vi gillar det eller inte så vet människor mer att andra djur om vad som kan hända i framtiden. Denna kunskap kan försätta oss i situationer i vilka det vore känslolöst att inte ingripa. I oktober 1988 applåderade TV-tittare världen över de lyckade amerikanska och ryska ansträngningarna att befria två kaliforniska grå valar som fångats i Alaskas is. En del kritiker lade märke till det ironiska i detta omfattande försök att rädda två valar medan omkring två tusen valar om året dödas av mänskliga jägare, för att inte nämna de uppskattningsvis 125 000 delfiner som årligen dränks i tonfiskindustrins nät. 11.16 Bara en okänslig person skulle emellertid kunna hävda att räddningen var något dåligt.
Så det är tänkbart att mänsklig inblandning kan förbättra djurens villkor, och därmed vara berättigad. Men när vi överväger ett projekt som att eliminera de köttätande arterna rör det sig om en helt annan sak. Att döma av vårt tidigare register gör varje försök att andra en ekologiskt system i stor skala betydligt mer skada än nytta. Av detta skäl, om inte annat, är det sant att vi inte, förutom i ett litet begränsat antal fall, kan eller bör bevaka hela naturen. Vi gör tillräckligt om vi eliminerar vårt eget onödiga dödande och vår grymhet mot andra djur. 11.17
En annat tänkbart rättfärdigande av vår behandling av djur vilar på det faktum att vissa djur i naturligt tillstånd dödar andra djur. Folk säger ofta att även om förhållandena på moderna djurfarmar är dåliga, så är de inte värre att i det fria, där djur utsätts för kyla, hunger och rovdjur - underförstått att vi därför inte ska invända mot förhållandena på moderna djurfarmar.
Intressant nog hade försvararna av förslavning av svarta afrikaner ofta en liknande poäng. En av dem skrev:
På det hela taget, eftersom det inte råder något tvivel om att förflyttningen av afrikanerna från det tillstånd av brutalitet, elände och misär i vilket de hemma hos sig är så djupt neddragna, till detta land av ljus, humanitet och kristenhet, är dem en så stor välsignelse, så kan, oavsett hur orättfärdigt någon individ än må ha handlat när det gäller onödig grymhet som praktiserats i verksamheten, frågan, om det generella tillstånd av underordning, som är en nödvändig konsekvens av förflyttningen, står i överensstämmelse med naturens lagar, inte längre förbli värd att ställa. 11.18
Det är visserligen svårt att jämföra två uppsättningar förhållanden av så skilda slag som i det fria och på djurfabriken (eller de fria afrikanernas och plantageslavarnas), men om jämförelsen måste göras så är säkerligen ett liv i frihet att föredra. På djurfabrikerna kan djuren varken gå, springa, sträcka ut sig eller delta i en flock eller hjord. Visst är det sant att många vilda djur dör av skador eller dödas av rovdjur. Men på djurfabriken lever inte heller djuren mer att en bråkdel av sin naturliga livscykel. Den konstanta tillgången på mat är ingen odelad välsignelse, eftersom den berövar djuren deras mest naturliga aktivitet, sökandet efter föda. Resultatet är ett liv i yttersta tristess utan annan sysselsättning att att ligga i ett bås och äta.
För övrigt är jämförelsen mellan förhållandena på djurfabriken och i det fria i grund och botten irrelevant för rättfärdigandet av djurfabriker eftersom det inte är detta val vi står inför. överger vi djurfabrikerna kommer vi inte att återbörda djuren till vildmarken. Djur på dagens djurfabriker är framavlade av människor för att födas upp på dessa farmar och säljas som mat. Om den bojkott av djurfabriksproduktion som försvaras i denna bok är effektiv så kommer mängden djurfabriksprodukter som säljs att minska. Det betyder inte att vi över en natt kommer att gå från nuvarande läge till ett tillstånd i vilket ingen köper dessa produkten (Jag är optimistisk beträffande djurens frigörelse, men inte totalt blåögd.) Reduktionen kommer att ske gradvis. Den kommer att göra djuruppfödning mindre lönsam. Bönder kommer att övergå till annan produktion och de enorma korporationerna kommer att investera sin kapital på annat håll. Resultatet blir att färre djur föds upp. Antalet djur i fabrikerna kommer att minska eftersom de dödade inte kommer att ersättas, inte för att djur sänds ``tillbaka'' till vildmarken. Så småningom kanske (och nu ger jag min optimism fritt utlopp) de enda grisar och kreaturshjordar man kan finna kommer att leva på stora reservat i stil med våra viltreservat. Valet står därför inte mellan liv på djurfabriken eller liv i det fria, utan det handlar om ifall djur avsedda att leva på djurfabriker och sedan dödas som föda borde födas över huvud taget.
Möjligen väcks ytterligare en invändning här. En del köttätare som uppmärksammat att det skulle finnas betydligt färre grisar, kreatur, kycklingar och får om vi alla vore vegetarianer, hävdar att de egentligen gör djuren de äter en tjänst, eftersom dessa djur inte kommit att existera alls om det inte varit för deras önskan att äta kött! 11.19
I första upplagan av denna bok förkastade jag detta synsätt på den grunden att att det ålägger oss att tänka att en varelse gynnas av att bli till. Och för att hävda denna måste vi tro att det är möjligt att gynna något som inte existerar. Detta var nonsens, trodde jag. Nu är jag emellertid inte så säker. (Mitt oförbehållsamma avståndstagande från detta synsätt är faktiskt den enda filosofiska ståndpunkt i den tidigare upplagan som jag ändrat uppfattning om.) När allt kommer omkring är de flesta av oss överens om att det vore fel att sätta ett barn till världen om vi visste, innan barnet koncipierats, att det skulle ha en genetisk defekt som skulle göra dess liv kort och plågsamt. Att skapa ett sådant barn är att göra det något ont. Kan vi verkligen förneka att vi går en varelse som kommer att få en behagligt liv något gott, genom att se till att den kommer till världen? För att förneka detta blir vi tvungna att förklara varför de två fallen är olika, och jag kan inte finna något tillfredsställande sätt att göra det på. 11.20
Argumentet vi nu överväger aktualiserar frågan om det felaktiga i att döda, en fråga som jag hållit i bakgrunden tills nu eftersom den är så mycket mer komplicerad än frågan om det felaktiga i att tillfoga lidande. Vår kortfattade diskussion i slutet av första kapitlet var dock tillräcklig för att visa att det för en varelse som är kapabel att ha önskningar rörande framtiden finns en särskilt ont i att bli dödad, något som inte uppvägs av en annan varelses tillblivelse. Den verkliga svårigheten uppstår när vi tänker på varelser som är oförmögna att ha önskningar om framtiden, varelser som kan sägas leva ögonblick för ögonblick snarare att att ha kontinuerlig mental existens. Det måste medges att även här tycks dödande vara motbjudande. En djur kan kämpa mot livshot även om det inte kan fatta att det har ``ett liv'' i den mening som kräver förståelse av vad det innebar att existera under en tidsperiod. Men i frånvaro av mental kontinuitet är det inte lätt att förklara varför förlusten av en dödat djur inte kan gottgöras av tillblivelsen av en nytt djur med ett lika behagligt liv. 11.21Jag tvekar fortfarande rörande detta ämne. Antagandet att tillblivelsen av en varelse på något sätt kan kompensera en annans död ter sig konstig. Om det fanns en stabil grund för påståendet att alla medvetna varelser har rätt till liv (även de som är oförmögna att ha önskningar om framtiden) så skulle det naturligtvis vara lätt att säga varför dödandet av en medveten varelse är ett fel som inte kan gottgöras av att man skapar en ny varelse. Denna inställning drabbas emellertid i sig av filosofiska och praktiska svårigheter, vilket jag och andra antytt. 11.22
På rent praktisk nivå kan detta sägas: Dödandet av djur för födan (när det inte är livsnödvändigt) får oss att se dem som objekt vi godtyckligt kan utnyttja för egna och mindre väsentliga syften. Givet det vi vet om den mänskliga naturen kommer vi inte, så länge vi fortsätter att tänka på djur på detta sätt, att lyckas ändra de attityder som då de tillämpas av vanliga människor leder till bristande respekt för djur, och därmed till dålig behandling av dem. Så det kan vara bäst att slå fast en enkel generell regel att undvika dödande av djur för att göra mat av dem utom när det är livsnödvändigt.
Detta argument mot att döda för att äta vilar på en förutsägelse om konsekvenserna av att omfatta en viss attityd. Det är omöjligt att bevisa förutsägelsen; vårt omdöme kan bara baseras på våra kunskaper om våra medmänniskor. Skulle förutsägelsen inte vara övertygande är argumentet vi åberopar ändå ganska begränsat i sin tillämpning. Det rättfärdigar verkligen inte att man äter köttet av fabriksproducerade djur, ty de genomlider liv i tristess och deprivation utan möjlighet att tillfredsställa sina grundläggande behov av att vända sig, ansa sig eller delta i de sociala samspel som är normala för deras arter. Att sätta dem till ett sådant liv är att göra dem stor skada snarare att att gynna dem. På sin höjd kan argumentet om det goda i att skapa en varelse rättfärdiga ätandet av djur uppfödda i det fria (tillhörande en art oförmögen att ha önskningar om framtiden) som har en behaglig tillvaro i en grupp anpassad till deras beteendebehov, och som sedan dödas snabbt och smärtfritt. Jag kan respektera ansvarskännande människor som bemödar sig om att bara äta kött från sådana djur. Men jag misstänker att om de inte bor på en gård där de kan se efter sina egna djur så kommer de praktiskt taget ändå att vara vegetarianer. 11.23
En sista anmärkning om argumentet att förlusten av en djur kan kompenseras genom skapandet av ett nytt: De som använder detta sinnrika försvar för sin önskan att äta fläsk eller nötkött fullföljer sällan argumenteringen. Om det vore gott att göra så att varelser kommer att existera så borde vi, under i övrigt lika omständigheter, sätta så många människor till världen som möjligt också. Och om vi till detta lägger antagandet att mänskliga liv är av större betydelse än djurliv - ett synsätt köttätaren säkert torde acceptera - så kan argumentet ställas på huvudet, till förtret för dess ursprungliga anhängare. Då fler människor kan få mat om vi inte matar boskapen med vårt spannmål är kontentan av argumentet att vi trots allt borde bli vegetarianer!
Speciesism är en så genomträngande och allmän inställning att de som angriper en eller två av dess yttringar, exempelvis jägarnas slakt av vilda djur, plågsamma djurförsök eller tjurfäktning, ofta själva deltar i andra artförtryckande handlingar Detta tillåter de attackerade att angripa sina opponenter för inkonsekvens. ``Ni säger att vi är grymma för att vi skjuter hjort'', säger jägarna, ``men ni äter kött. Vilken är skillnaden förutom att ni betalar någon annan för att döda åt er?'' ``Ni invänder mot att vi dödar djur för att klä oss i deras skinn'', säger körsnärerna, ``men ni bär läderskor''. Forskarna ställer den befogade frågan varför folk som accepterar att man dödar djur för att behaga deras smaklökar samtidigt invänder mot att man dödar djur för att vinna kunskap. Om invändningen bara handlar om lidande kan de påpeka att djur som dödas för att ätas upp inte heller lever utan lidanden. Till och med tjurfäktningsentusiasten kan hävda att tjurens död på arenan förnöjer tusentals åskådare, medan biffkalvens död i slakthuset bara glädjer det fåtal människor som äter en del av den. Och även om tjuren på slutet lider av en mer intensiv smärta att biffkalven så blir tjuren bättre behandlad under större delen av sitt liv.
Logiskt sett ger anklagelsen om inkonsekvens inget stöd åt försvaret för djurplågeri. Det förblir sant att det är grymt att knäcka folks ben även om detta påstående fälls av någon som har för sed att knäcka folks armar, som Brigid Brophy uttryckt det. 11.24Emellertid kommer den vars uppförande är oförenligt med de uttalade övertygelserna att finna det besvärligt att övertyga andra om att övertygelserna är riktiga, och ännu besvärligare att övertyga dem att handla utifrån dessa övertygelser. Det är uppenbarligen alltid möjligt att hitta någon anledning att skilja mellan, låt säga, att bära päls och att bära läder. Många pälsdjur dör först efter timmar eller t.o.m. dagar sedan de fått ett ben fastklämt i en ståltandad fälla, medan de djur av vars skinn läder tillverkas besparas denna pina. 11.25Dessa subtila distinktioner har dock en tendens att trubba av den ursprungliga kritiken. Och i vissa fall tror jag inte alls att distinktionerna är giltiga. Varför, exempelvis, utsatts jägaren som skjuter en hjort för köttets skull för mer kritik att den person som köper en skinka i varuhuset? Tas allt i beaktande är det antagligen den intensivuppfödda grisen som lidit mest.
Denna boks första kapitel presenterar en tydlig etisk princip, principen om lika hänsyn till alla djurs intressen, med vars hjälp vi kan avgöra vilka av våra handlingssätt rörande ickemänskliga djur som kan motsägelsefritt motiveras och vilka som inte kan det. Genom att tillämpa denna princip i våra egna liv kan våra handlingar göras helt motsägelsefria. Då förvägrar vi den som struntar i djurens intressen möjligheten att anklaga oss för inkonsekvens. När det gäller stads- och förortsbefolkning i den industrialiserade världen kräver principen om lika hänsyn till intressen av praktiska skäl att vi blir vegetarianer. Detta steg är viktigast, och jag har därför agnat störst uppmärksamhet åt det. Men för att vara konsekventa ska vi också sluta använda andra djurprodukter för vilka djur har dödats eller bringats att lida. Vi bör således inte bära päls. Liksom vi inte heller bör bära läderprodukter eftersom försäljningen av hudar till läder är av betydelse för köttindustrins lönsamhet.
För pionjärerna bland 1800-talets vegetarianer innebar det en verklig uppoffring att avstå från läder eftersom skor och stövlar av andra material var sällsynta. Lewis Gompertz, RSPCA:s andra sekreterare och en strikt vegetarian som vägrade åka i fordon dragna av hästar, föreslog att djur skulle födas upp på betesängar, tillåtas att bli gamla och dö en naturlig död, varefter deras skinn kunde användas som läder. 11.26 Idén får tillskrivas Gompertz' sinne för humanitet snarare än hans sinne för ekonomi, men idag är ekonomin i ett annat läge. Skor och stövlar av syntetiskt material finns nu tillgängliga i många lågprisaffärer till betydligt lägre kostnad än läderskor. Sportskor av bomullsväv och gummi är nu standardfotbeklädnad bland amerikansk ungdom. Livremmar, väskor och andra föremål som tidigare gjordes i läder finns nu i andra material.
Andra problem som kunde förskräcka de mest långtgående motståndarna mot exploatering av djur har nu också försvunnit. Ljus, tidigare tillverkade av talg, är inte längre oumbärliga, och för den som fortfarande vill ha dem så finns de att tillgå i icke-animaliska material. Tvål av vegetabilisk olja, inte av djurfett, finns i hälsobutiker. Vi kan klara oss utan ull, och även om får i allmänhet strövar fritt finns det starka skäl att göra det med tanke på de många grymheter dessa blida djur utsätts för. 11.27Kosmetika och parfym, ofta tillverkade av vilda djur som myskdjur och etiopiska sibetkatter, är knappast oundgängligt, men den som så önskar kan från ett stort antal butiker och organisationer skaffa djurplågerifri kosmetika som inte innehåller djurprodukter och inte heller har testats på djur. 11.28
Jag nämner dessa alternativ till djurprodukter för att visa att det inte är svårt att vägra delta i de vanligaste formerna av djurexploatering. Men jag menar inte att konsekvens är samma sak som, eller kräver, rigida krav på absolut renhet i allt som man konsumerar eller bär. Meningen med att ändra köpvanor är inte att man själv ska hålla sig orörd av det onda, utan att dra ner på det ekonomiska stödet för djurexploatering och att övertyga andra om att göra samma sak. Så det är ingen synd att fortsätta använda läderskor du köpte innan du började fundera över djurens frigörelse. När de blir utslitna så köp skor som inte är av läder, men du påverkar inte lönsamheten i att döda djur genom att slänga dina nuvarande läderskor. När det gäller kosthåll är det också viktigare att tänka på huvudsyftena än att fundera över detaljer som huruvida tårtan du blir bjuden på en fest tillverkades med ägg från en hönsfabrik.
Vi är fortfarande långt från den dag då vi kan sätta press på restauranger och livsmedelshandel att eliminera djurprodukter över huvud taget. Det blir möjligt när en väsentlig del av befolkningen bojkottar kött och andra djurfabriksprodukter. Tills dess kräver konsekvent agerande bara att vi inte på något betydande sätt bidrar till efterfrågan av djurprodukter. På så sätt kan vi åskådliggöra att vi inte har behov av djurprodukter. Det är mer troligt att vi övertygar andra om vi tyglar vår idealism med sunt förnuft än om vi eftersträvar det slags renhet som är mer passande för religiösa kostföreskrifter än för en etisk och politisk kamp.
Vanligtvis är det inte svårt att inta konsekventa attityder gentemot djur. Vi behöver inte offra något väsentligt eftersom det i det dagliga livet inte finns någon intressekonflikt mellan mänskliga och ickemänskliga djur. Det måste dock medges att det är möjligt att föreställa sig mer ovanliga fall i vilka det finns en genuin intressekrock. Vi måste t.ex. odla upp land med grönsaker och spannmål för att få mat. Dessa odlingar kan hotas av kaniner, möss eller andra ``skadedjur''. Här finns en klar konflikt mellan människor och ickemänniskor. Vad skulle vi göra åt det om vi skulle agera i enlighet med principen om lika hänsyn till intressen?
Notera först vad som görs åt saken idag. Bonden försöker utrota ``skadedjuren'' med den billigaste metod som står till buds. Troligtvis är det gift. Djuren äter förgiftat bete och dör sedan en långsam och smärtsam död. Inte den minsta tanke ägnas åt ``skadedjurens'' intressen. Själva ordet ``skadedjur'' tycks utesluta varje omsorg om själva djuret. 11.29
Klassificeringen ``skadedjur'' är dock vår egen och skadedjuret kaninen har samma förmåga att lida och samma berättigade anspråk på att tas i beaktande som den älskade vita sällskapskaninen. Problemet består i att bevaka våra matförråd och samtidigt respektera dessa djurs intressen i så hög utsträckning som möjligt. Det borde inte ligga bortom vår tekniska kapacitet att på detta problem finna en lösning som, om inte helt tillfredsställande för alla inblandade parter, ändå vållar betydligt mindre lidande att den nuvarande ``lösningen''. Bruk av bete som orsakar sterilitet snarare att smygande död skulle vara en uppenbar förbättring.
När vi måste försvara våra matförråd mot kaniner, eller hem och hälsa mot möss och råttor är det lika naturligt för oss att slå hårt mot de djur som invaderar vår egendom som det är för djuren att söka föda varhelst de kan finna den. På nuvarande nivå vad gäller våra attityder till djur vore det verklighetsfrämmande att begära av folk att de ändrar sig i detta avseende. Så småningom, när mer centrala missbruk har avlägsnats och attityderna till djur förändrats, kanske folk emellertid upptäcker att inte ens de djur som i någon mening ``hotar'' vårt välstånd förtjänar den grymma död vi tillfogar dem. Då kan vi slutligen utveckla mer humana sätt att begränsa antalet djur vars intressen är genuint oförenliga med våra egna.
Ett liknande svar kan ges till de jägare och skogvaktare (på mark som missvisande kallas ``viltreservat'') som hävdar att man måste tillåta jägare att periodvis ``skörda'' överskotten i djurpopulationerna. På så sätt, påstår man, tjänar man djurens intressen eftersom hjortarna, sälarna eller vad det nu rör sig om annars skulle komma att lida av överbefolkning. Användningen av termen ``skörda'', vanligt förekommande i jaktorganisationernas publikationer, vederlägger emellertid påståendet att jakten motiveras av omsorg om djuret. Termen antyder att jägaren ser hjort och säl som om det vore majs eller kol, ting vars värde beror på i vilken utsträckning de tjänar mänskliga intressen. Denna attityd, som till stor del delas av U.S. Fish and Wildlife Service, förbiser det vitala faktum att hjort och annat vilt har förmåga att känna smärta och välbehag. De är därför inte redskap för våra syften, utan varelser med egna intressen. Om det under speciella omständigheter är sant att populationen blir så stor att den skadar sin egen omgivning och hotar utsikterna till överlevnad för den egna arten eller andra arter som delar området så kan det vara rätt för människan att vidta kontrollåtgärder. överväger vi djurens intressen kommer dessa åtgärder av uppenbara skäl inte att innebära att vi låter jägare döda några djur och samtidigt riskera att skadskjuta ett antal andra. Vi skulle snarare reducera djurens fertilitet. Om vi gjorde någon ansträngning för att utveckla mer humana typer av populationskontroll för vilda djur i reservat vore det inte svårt att hitta på något som är bättre än det som finns nu. Problemet är bara att de myndigheter som är ansvariga för djurlivet har en ``skördementalitet'' och saknar intresse för populationskontrollerande åtgärder som kunde minska det antal djur som måste ``skördas'' av jägare. 11.30
Jag har sagt att skillnaden mellan djur som hjortar, eller grisar och kycklingar för den delen, vilka vi inte borde ha en tanke på att ``skörda'', och grödor som majs, vilka vi kan skörda, består i att djuren kan känna smärta och välbehag vilket växterna inte kan. Nu kommer oundvikligen någon att ställa frågan: ``Hur kan vi veta att växter inte lider?''
Invändningen kan stamma från genuin omsorg om växter, men oftare är den inte ett uttryck för att man allvarligt överväger att utsträcka sin omsorg till växter om det kunde visas att de kunde lida. Istället hoppas man bevisa att om vi skulle handla utifrån den princip jag försvarat så skulle vi sluta äta såväl växter som djur och därmed svälta ihjäl. Slutsatsen är att om det är omöjligt att leva utan att överträda principen om lika hänsyn till intressen så behöver vi inte bry oss om den över huvud taget utan kan fortsätta att leva som vi alltid gjort, ätande växter och djur.
Invändningen är klen i både fakta och logik. Det finns inga pålitliga belägg för att växter skulle kunna känna välbehag eller smärta. För några år sedan hävdade en populär bok, Växternas hemliga liv, att växter har alla möjliga remarkabla egenskaper, inklusive förmåga att läsa människors tankar. De mest slående experimenten som refereras i boken har inte utförts på någon seriös forskningsanläggning. Försök bland forskare på större universitet att upprepa experimenten har inte lett till några positiva resultat. Bokens anspråk saknar nu all tilltro. 11.31
I den här bokens första kapitel gav jag tre separata skäl att anta att ickemänskliga djur kan känna smärta: Beteendet, nervsystemets konstruktion samt smärtans betydelse i evolutionen. Inget av detta ger oss anledning att tro att växter känner smärta. I avsaknad av vetenskapligt tillförlitliga experimentella upptäckter finns det inget observerbart beteende som antyder smärta. Inget som liknar en centralt nervsystem har upptäckts i växter. Och det är svårt att föreställa sig varför arter som saknar förmåga att flytta sig från en smärtkälla eller att använda smärtförnimmelsen för att överleva på något annat sitt skulle ha utvecklat förmågan att känna smärta. Föreställningen att växter känner smärta tycks därför vara helt oberättigad.
Så långt vad gäller den empiriska grunden för invändningen. Låt oss nu betänka dess logik. Anta att forskare otroligt nog dyker upp med bevis för att växter känner smärta. Härav följer ändå inte att vi lika gärna kan fortsätta äta det vi alltid ätit. Om vi måste tillfoga smärta eller svälta skulle vi vara tvungna att välja det minst onda. Antagligen skulle det fortfarande vara sant att växter lider mindre att djur och att det därför fortfarande skulle vara bättre att äta växter än att äta djur. Detta skulle faktiskt vara fallet även om växter var lika känsliga som djur eftersom djurproduktionens ineffektivitet innebär att de som äter kött är ansvariga för den indirekta åtgången av åtminstone tio gånger mer växter än vegetarianerna gör av med. Nu börjar, medger jag, argumenteringen bli parodisk, och jag har drivit den så långt bara för att visa att de som tar upp denna invändning, men ignorerar dess följder, egentligen bara är ute efter en ursäkt för att fortsatta äta kött.
Tills nu har väl detta kapitel undersökt attityder som delas av många i västerlandet samt de strategier och argument som vanligen utnyttjas för att försvara dessa attityder. Ur logisk synvinkel, har vi sett, är dessa argument och strategier mycket klena. Det rör sig om bortförklaringar och ursäkter snarare än argument. Det skulle kunna tänkas att dessa brister beror på att vanligt folk saknar en del expertkunskaper som behövs för diskussion av etiska frågor. Av detta skäl undersökte jag i första upplagan av denna bok vad några ledande filosofer från sextiotalet och det tidiga sjuttiotalet hade sagt om de ickemänskliga djurens moraliska status. Resultatet var inte till filosofins fördel.
Filosofi borde ifrågasätta sin tidsålders grundläggande föreställningar. Filosofins huvuduppgift är, menar jag, att kritiskt och grundligt tänka igenom det som de flesta av oss tar för givet. Det är detta som gör filosofi värt att bedriva. Beklagligt nog lever filosofin inte alltid upp till sin historiska roll. Aristoteles' försvar för slaveri kommer alltid att stå som en påminnelse om att filosofer är människor, offer för alla förutfattade meningar av det samhälle de tillhör. Ibland lyckas de frigöra sig från den förhärskande ideologin. Oftare blir de dess mest sofistikerade anhängare.
Så förhöll det sig med filosoferna från tiden alldeles före utgivningen av denna boks första upplaga. De utmanade inte någons förutfattade meningar om våra förhållanden till andra arter. I sina skrifter avslöjade de flesta filosofer som diskuterade problem vilka berörde området att de gjorde samma ogenomtänkta antaganden som de flesta andra människor. Vad de sa tenderade därför att trygga läsarna i sina bekväma artförtryckande vanor.
Vid denna tid formulerades diskussioner om jämlikhet och rättigheter i politisk och moralisk filosofi nästan alltid som problem angående mänsklig jämlikhet och mänskliga rättigheter. Effekten var att frågan om jämlikhet för djur aldrig framstod som ett separat ämne för filosoferna eller deras studenter. Bara det är en indikation på filosofins oförmåga att fram till denna tidpunkt ifrågasatta inrotade föreställningar. Ändå fann filosofer det svårt att ta upp mänsklig jämlikhet utan att beröra frågor om ickemänniskors status. Anledningen, möjligen uppenbar sedan första kapitlet av denna bok, har att göra med det sätt på vilket jämlikhetsprincipen måste försvaras om den överhuvud taget ska kunna försvaras.
För femtio- och sextiotalets filosofer var problemet att tolka idén att alla människor är lika mycket värda på ett sätt som inte gör den klart falsk. På de flesta sätt är människor inte jämlika. Om vi söker något gemensamt kännetecken så måste det bli ett slags minsta gemensamma nämnare, så obetydlig att inte någon människa saknar den. Haken är att varje sådan egenskap som delas av alla människor också delas av några ickemänniskor. Alla människor, men inte bara människor, kan känna smärta, och medan bara människor är förmögna att lösa komplexa matematiska problem så är dock inte alla människor förmögna till detta. Det visar sig alltså att den enda mening i vilken vi sanningsenligt och som ett påstående om fakta kan hävda att alla människor är jämlika innebär att åtminstone några medlemmar av andra arter också är ``jämlika'', d.v.s. jämlika med några människor.
Om vi å andra sidan bestämmer oss för att, som jag hävdade i kapitel 1, sådana kännetecken egentligen är irrelevanta för jämlikhetsproblematiken, och att jämlikhet måste baseras på en princip om lika hänsyn till intressen snarare att innehavet av något kännetecken blir det ännu svårare att finna någon grund för att utesluta djuren ur jämlikhetssfären.
Detta resultat är inte vad den tidens egalitära filosofer avsåg att slå fast. Istället för att acceptera det utfall deras egna resonemang pekade mot försökte de förena sina övertygelser om människans jämlikhet och djurens ojämlikhet med hjälp av argument som antingen är försåtliga eller inskränkta. En framstående filosof i jämlikhetsdiskussioner vid denna tid var Richard Wasserstrom, då professor i filosofi och juridik vid University of California, Los Angeles. I artikeln ``Rights, Human Rights and Racial Discrimination'' definierade Wasserstrom ``mänskliga rättigheter'' som de rättigheter människor har och ickemänniskor saknar. Sedan argumenterade han för att välbefinnande och frihet är mänskliga rättigheter. I sitt försvar för människans rätt till välbefinnande sa Wasserstrom att om någon nekas befrielse från svår smärta så blir det omöjligt för denna person att leva en helt eller tillfredsställande liv. Han fortsatte: ``I verklig mening skiljer åtnjutandet av dessa värden mänskliga från ickemänskliga entiteter'' 11.32Problemet är att när vi ser tillbaka för att se vad uttrycket ``dessa värden'' refererar till så är det enda exemplet befrielse från svår fysisk smärta, något som ickemänniskor kan uppskatta likaväl som människor. Så om människor har rätt till befrielse från fysisk smärta skulle det inte vara en specifikt mänsklig rättighet i den av Wasserstrom fastställda meningen. Djur skulle också ha den.
Filosoferna såg behov av en anledning till den moraliska klyfta som fortfarande anses skilja mänskliga varelser och djur, men var oförmögna att hitta någon konkret skillnad som skulle kunna utgöra en sådan anledning utan att underminera idén om jämlikhet mellan människor. Inför denna situation tenderade filosoferna att svamla. De hemföll åt högtravande fraser som ``den mänskliga individens intrinsikala värdighet''. 11.33De talade om ``alla mäns intrinsikala värde'' (könsförtryck ifrågasattes lika litet som artförtryck) som om alla män (människor?) besatt något ospecificerat värde andra varelser saknar. 11.34Eller de kunde säga att människor, och bara människor, är ``mål i sig själva'' medan ``allt annat utom personer bara kan ha värde för en person'' 11.35
Som vi såg i föregående kapitel har tanken på en specifik mänsklig värdighet och en särskilt mänskligt värde en lång historia. I detta århundrade, fram till sjuttiotalet, hade filosoferna befriat denna idé från sina ursprungliga metafysiska och religiösa bojor, och i stället åberopat den fritt utan att alls
känna förpliktelsen att behöva rättfärdiga den. Varför inte tillskriva oss själva ``intrinsikal värdighet'' eller ``intrinsikalt värde''? Varför inte säga att vi är de enda varelser i universum som har intrinsikalt värde? Våra medmänniskor tackar säkert inte nej till de hederstecken vi så generöst tilldelar dem. Och de som förnekas denna ära saknar möjlighet att invända.
Ja verkligen, så länge vi bara tänker på människor kan det tyckas mycket liberalt och progressivt att tala om samtligas värdighet. Genom att göra det fördömer vi indirekt slaveri, rasförtryck och andra brott mot mänskliga rättigheter. Vi medger att vi i någon fundamental mening står på samma nivå som de fattigaste och mest okunniga medlemmarna av vår egen art. Det är bara när vi ser människan blott som en liten undergrupp bland alla varelser som befolkar vår planet som vi kan inse att vi genom att upphöja vår egen art samtidigt sänker alla andra arters relativa status.
Sanningen är att åberopandet av de mänskliga varelsernas intrinsikala värdighet tycks lösa de egalitära filosofernas problem bara så länge det inte ifrågasätts. Hur kommer det sig att alla människor, inklusive barn, intellektuellt handikappade, kriminella psykopater, Hitler, Stalin och resten, har någon form av värdighet som inte en enda elefant, gris eller chimpans någonsin kan uppnå? När vi väl ställer denna fråga ser vi att den är lika svår att besvara som den ursprungliga frågan om ett relevant faktum som rättfärdigar ojämlikheten mellan människor och andra djur. Egentligen är dessa två frågor bara en: Tal om intrinsikalt värde eller intrinsikal värdighet hjälper inte. Varje tillfredsställande försvar av påståendet att alla människor och endast människor har intrinsikal värdighet behöver nämligen referera till någon relevant förmåga eller egenskap hos människor, i kraft av vilken de kan besitta detta unika värde eller denna värdighet. Införande av värdighet och värde som ersättning för andra skäl att skilja människor och djur åt duger ej. Vackra fraser är sista utvägen för den som förbrukat sina argument.
Någon kanske fortfarande tror att det är möjligt att finna något relevant kännetecken som särskiljer alla mänskliga varelser från alla medlemmar av andra arter. Då kan vi åter överväga det faktum att det finns en del människor som står klart under den grad av medvetande, självmedvetande, intelligens och förnimmelseförmåga många ickemänskliga varelser besitter. Jag tänker på människor med allvarliga och obotliga hjärnskador och på barn. För att undvika problemet med barns utvecklingsmöjligheter ska jag emellertid koncentrera mig på gravt och permanent utvecklingsstörda människor.
Filosofer i färd med att söka ett kännetecken som skulle skilja människor från andra djur tog sällan utvägen att överge dessa människogrupper genom att klumpa ihop dem med andra djur. Det är lätt att se varför de inte gjorde det. Att följa denna linje utan att tänka om angående vår inställning till djur skulle innebära att vi hade rätt att utföra plågsamma experiment på utvecklingsstörda människor utan någon viktigare anledning. Det skulle också följa att vi hade rätt föda upp dem och döda dem för födan.
För filosofer som diskuterade jämlikhetsproblematiken var den enklaste vägen ur den svårighet som utgjordes av existensen av gravt och permanent intellektuellt handikappade människor att ignorera svårigheten. Harvardfllosofen John Rawls stötte i sin långa bok A Theory of Justice på problemet när han försökte förklara varför vi är skyldiga människor rättvisa, men inte andra djur. Han borstade av sig det med anmärkningen: ``Jag kan inte undersöka detta problem här, men jag antar att analysen av rättvisa inte skulle anfäktas påtagligt.'' 11.36Det är ett extraordinärt sätt att hantera frågan om jämlik behandling. Det tycks innebära antingen att vi får behandla folk som är gravt eller permanent intellektuellt handikappade så som vi nu behandlar djur, eller att vi, i strid med Rawls' egna uttalanden, är skyldiga djur rättvisa.
Vad annat skulle filosoferna kunna göra? Anta att de på ett hederligt sätt angrep problemet som beror på existensen av mänskliga varelser utan andra moraliskt relevanta egenskaper än sådana som också innehas av ickemänskliga varelser. Då skulle det våra omöjligt att klamra sig fast vid mänsklig jämlikhet utan att föreslå en radikal revidering av djurens status. I ett desperat försök att rädda de etablerade synsätten hävdades det t.o.m. att varelser borde behandlas i enlighet med vad som är ``normalt för arten'' snarare att enligt deras faktiska egenskaper. 11.37För att se hur befängt detta är, anta att man någon gång i framtiden finner belägg för att det oavsett kulturell påverkan är mer naturligt för kvinnor än för män att stanna hemma och passa barnen istället för att yrkesarbeta. Denna upptäckt skulle naturligtvis vara fullt förenlig med det uppenbara faktum att det finns några kvinnor som är mindre välägnade att passa barn och mer välägnade att arbeta än en del män. Skulle någon filosof då hävda att dessa otypiska kvinnor borde behandlas i enlighet med vad som är ``normalt för könet'' snarare än i enlighet med deras faktiska egenskaper och därför, låt säga, nekas tillträde till läkarutbildning? Jag tror inte det. Jag finner det svårt att hitta någon substans i denna typ av argumentering förutom ett försvar för att föredra vår egen arts intressen för att de är vår egen arts intressen.
Som andra filosofiska argument i bruk innan idén om jämställdhet för djur togs på allvar av filosofer framstår detta som en varning för den lätthet med vilken man kan falla offer för den förhärskande ideologin. Och det gäller inte bara vanligt folk, utan också de som är mest tränade att resonera moraliskt. Idag är jag emellertid uppriktigt glad över att kunna meddela att filosofin kastat av sina ideologiska skygglappar. Många av dagens universitetskurser uppfordrar verkligen sina studenter att tänka igenom sina attityder vad gäller en lång rad etiska spörsmål. De ickemänskliga djurens moraliska status är framträdande bland dessa. För femton är sedan fick jag anstränga mig för att hitta en handfull referenser av akademiska filosofer rörande frågan om djurens status. Idag kunde jag fyllt hela denna bok med en redogörelse för vad som skrivits i denna ämne under de senaste femton åren. Texter angående hur vi borde behandla djur ingår i praktiskt taget alla artikelsamlingar som används på kurser i tillämpad etik. Det är nu i stället de självbelåtna och ogrundade antagandena om de ickemänskliga djurens moraliska betydelselöshet som blivit sällsynta. Under de senaste femton åren har akademisk filosofi faktiskt spelat en betydande roll i formandet av och stödet för kampen för djurens frigörelse. Graden av aktivitet kan utläsas av en titt i Charles Magels nyutkomna bibliografi över böcker och artiklar om djurs rättigheter och närliggande ämnen. Från antiken till 1970-talet finner Magel bara 95 arbeten värda att omnämna. Av dessa är bara två eller tre av professionella filosofer. Från de efterföljande arton åren hittar Magel emellertid 240 arbeten om djurs rättigheter, många av filosofer som undervisar på universiteten. 11.38Publicerade arbeten är dessutom bara en del av historien: I filosofiska institutioner över hela Förenta Staterna, Australien, Storbritannien, Kanada och många andra länder undervisar filosofer sina studenter om djurs moraliska ställning. Många av dem arbetar också aktivt för förändring med djurskyddsgrupper inom eller utom universiteten.
Givetvis är filosoferna inte eniga i sitt stöd för vegetarianism och djurens frigörelse - när var de någonsin eniga om någonting? Men även de filosofer som varit kritiska till sina kollegers anspråk å djurens vägnar har accepterat viktiga delar av argumenten för förändring. R.G. Frey, Bowling Green State University, Ohio, som mer än någon annan filosof angripit mina åsikter om djur, börjar exempelvis en av sina artiklar med att platt konstatera: ``Jag är inte motståndare till djurförsök... '' Men han medger sedan att:
Jag känner inte till något som gör det möjligt för mig att säga, a priori, att ett mänskligt liv av vilken kvalitet som helst, hur låg den än är, är mer värdefullt att ett djurs liv av vilken kvalitet som helst, hur hög den än är.
Till följd härav inser Frey att ``skälen för motstånd mot djurförsök är betydligt starkare att de flesta människor medger''. Han drar slutsatsen att om man försöker rättfärdiga experiment på ickemänskliga djur med de fördelar de producerar (vilket enligt hans sätt att se är det enda sätt på vilket de kan rättfärdigas) så finns det i sig inte något skäl till varför sådana fördelar inte också skulle rättfärdiga experiment på ``människor vars livskvalitet överskrids eller motsvaras av djurs''. 11.39
Ännu mer dramatiskt var det när den kanadensiske filosofen Michael Allen Fox bytte övertygelse. Utgivningen av hans bok The Case for Animal Experimentation 1986 tycktes försäkra honom om en framstående plats på lärda konferenser som filosofisk huvudförsvarare av djurforskningsindustrin. Läkemedelsföretagen och djurförsökslobbyn trodde att de här äntligen hade en tam filosof de kunde använda för att försvara sig mot etisk kritik. De måste emellertid känt avsmak då Fox plötsligt inte ville kännas vid sin egen bok. Som svar på en mycket kritisk recension i The Scientist skrev Fox ett brev till utgivaren i vilket han instämde med recensenten. Han hade kommit att inse argumenten i hans bok var felaktiga och att det på etiska grunder inte fanns möjlighet att rättfärdiga djurförsök. Senare fullföljde Fox sin modiga förändring genom att bli vegetarian. 11.40
Kampen för djurens frigörelse är kanske unik bland moderna sociala strävanden genom att den varit kopplad till utvecklingen av ämnet som diskussionsobjekt i akademisk filosofi i så stor utsträckning. Genom att granska de ickemänskliga djurens status har filosofin i sig undergått en anmärkningsvärd förändring: Den har övergivit den bekväma konformiteten med vedertagna dogmer och återvänt till sin antika sokratiska roll.
Kärnan i denna bok är tesen att diskriminering av varelser enbart i kraft av deras arttillhörighet är en slags fördom, omoralisk och oförsvarbar på samma sätt som diskriminering på grund av rastillhörighet är omoraliskt och oförsvarbart. Jag har inte nöjt mig med att framlägga detta anspråk som en antagande eller ett uttryck för min personliga ståndpunkt vilken andra kan välja att acceptera eller inte. Jag har argumenterat för det och vädjat till förnuftet snarare att till känslor. Jag har valt denna väg, inte för att jag är omedveten om betydelsen av vanliga känslor och känslor av respekt gentemot andra varelser, utan för att förnuftet är mer generellt och bindande. Jag beundrar de som avlägsnat artförtrycket ur sina liv enbart p.g.a. att deras känslor av sympati för andra omfattar alla medvetna varelser. Ändå tror jag inte att enbart vädjan till sympati och gott hjärta kommer att övertyga de flesta om att artförtryck är fel. Även då andra människor är inblandade är folk förvånansvärt förfarna i att begränsa sina sympatier till den egna nationen eller rasen. Nästan alla skulle dock, om man frågade dem, säga sig vara beredda att lyssna på sakskäl. Det finns visserligen de som flirtar med en extremt subjektivistisk syn på moralen och hävdar att en moral är så god som en annan. Men när samma människor tvingas berätta om de tror att Hitlers moral, eller slavhandlarnas, är lika bra som Albert Schweitzers moral eller Martin Luther Kings så upptäcker de att de när allt kommer omkring tror att viss moral är bättre att annan.
Genom denna bok har jag alltså förlitat mig på rationell argumentering. Om du inte kan tillbakavisa denna boks centrala argument så borde du nu inse att artförtryck är fel. Tar du moral på allvar innebär detta att du borde försöka eliminera artförtrycket ur ditt eget liv och opponera dig mot det i andra sammanhang. I annat fall saknar du den grund utifrån vilken du har rätt att kritisera rasförtryckeller könsförtryck utan att hyckla.
Jag har allmänt undvikit argumentet att vi borde våra snälla mot djur eftersom grymhet mot djur leder till grymhet mot människor Kanske är det sant att snällhet mot djur och snällhet mot människor ofta förenas. Men att som Thomas av Aquino och Immanuel Kant säga att detta är det egentliga skälet att vara snäll mot djur är att inta en genuint speciesistisk position. Vi bör ta djurens intressen i beaktande för att de har intressen och för att det är orättfärdigt att utesluta dem ur kretsen för moralisk hänsyn. Gör vi dessa överväganden beroende av fördelaktiga konsekvenser för människor accepterar vi undermeningen att djurens intressen inte förtjänar att tas i beaktande för sin egen skull.
Likaledes har jag undvikit omfattande diskussion av om vegetariskt kosthåll är nyttigare att kosthåll med kött. En hel del belägg tyder på att det är så. Jag har dock nöjt mig med att visa att en vegetarian kan förvänta sig att vara minst lika frisk som en köttätare. Går man längre att så riskerar man att ge intrycket att skälen för att bli vegetarian försvinner om framtida rön skulle visa att kosthåll med kött är acceptabelt ur hälsosynpunkt. Ur djurkampens synvinkel bör vi emellertid avstå från att tillfoga djuren eländiga liv så länge vi kan överleva utan att göra det.
Jag tror att skälen för djurens frigörelse är logiskt bindande och omöjliga att tillbakavisa. Men uppgiften att nedkämpa artförtrycket är väldig. Vi har sett att artförtrycket historiskt är djupt rotat i det västerländska medvetandet. Vi har sett att upphörandet av artförtryck skulle hota den enorma lantbruksindustrins väletablerade intressen, liksom forskar- och veterinärorganisationernas intressen. Dessa företag och organisationer är beredda att spendera miljontals dollar till försvar för sina intressen om det skulle bli nödvändigt. Allmänheten kommer då att bombarderas med annonser som förnekar anklagelserna om djurplågeri. Därutöver har allmänheten själv - eller tror att de har - intresse av att det artförtryck som består i djuruppfödning och dödande för föda består. Det gör folk benägna att acceptera försäkringar om att det åtminstone i detta avseende inte förekommer några grymheter. Som vi sett är folk också benägna att acceptera bedrägliga resonemang av det slag som undersökts i detta kapitel, resonemang de inte för en ögonblick skulle hålla fast vid om det inte vore för det faktum att de tycks rättfärdiga deras matvanor.
Har djurens frigörelse över huvud taget någon chans gentemot dessa uråldriga fördomar, mäktiga hävdvunna intressen och ingrodda vanor? Vad talar i dess favör, förutom förnuft och moral? För ett decennium sedan fanns ingen konkret grund för förhoppningarna om att argumenten skulle övertyga, förutom tron på att förnuft och moral alltid segrar till slut. Sedan dess har rörelsen uppvisat en dramatisk ökning av antalet medlemmar, offentlig uppmärksamhet och, av störst betydelse, antalet förbättringar för djur. För tio år sedan sågs rörelsen för djurens frigörelse i allmänhet som en hoper excentriska tokar, och det fanns bara ett litet antal medlemsgrupper med en genomarbetad frigörelsefilosofi. Idag har People for the Ethical Treatment of Animals 250 000 medlemmar och Humane Farming Association, som arbetar hårt mot små kalvkättar, har 45 000. 11.41Trans-Species Unlimited har vuxit från liten förening med ett kontor i centrala Pennsylvania till en nationell organisation med grenar i New York City, New Jersey, Philadelphia och Chicago. Sammanslutningen för att överge LD50 och Draizes test förenar djurrätts- och djurskyddsgrupper med medlemstal i miljoner sammantaget. 1988 uppnådde rörelsen för djurens frigörelse något som blivit ett tecken på allmänt erkännande: En respektfull redogörelse med historik i Newsweek. 11.42
Vi har noterat en del förbättringar för djur efterhand som de aktualiserats i samband med skilda ämnen, men de är värda att sammanställa. De inkluderar förbudet mot små kalvkättar i Storbritannien, det gradvisa övergivandet av hönsbursanläggningar i Schweiz och Nederländerna, liksom den mer långtgående svenska lagstiftning som kommer att eliminera små kalvkättar, hönsbursanläggningar, suggbås och alla andra anläggningar som förhindrar djur att röra sig fritt. Den kommer också att göra det illegalt att hålla boskap utan att låta dem gå på bete under de varmare månaderna. Den världsomspännande antipälskampanjen har lyckats reducera antalet sålda pälsar kraftigt, särskilt Europa. I Storbritannien var House of Fraser, en ledande varuhuskedja, målet för protester mot pälsar. I december 1989 annonserade man att man stängde pälssalongerna i femtionio av sina sextio varuhus för att blott behålla den i Harrods, det berömda Londonvaruhuset.
I USA har inte någonting förbättrats för djur på djurfabriker än, men flera särkilt klandervärda djurförsöksserier har avslutats. Första framgången uppnåddes 1977 då en kampanj ledd av Henry Spira övertygade American Museum of Natural History att stoppa en serie poänglösa experiment som bl.a. innebar att man stympade katter för att se vilken effekt detta kunde ha på deras sexliv. 11.431981 avslöjade en aktivist i rörelsen för djurens frigörelse de motbjudande livsvillkoren för sjutton apor på Edward Taubs institut för beteendeforskning, Silver Springs, Maryland. National Institute for Health drog in forskningsanslagen och Taub blev den förste i USA som dömdes för plågeri - även om domen senare hävdes av det tekniska skälet att djurförsöksforskare som mottar federala skattemedel inte behöver lyda delstatslagar mot djurplågeri. 11.44 Under tiden gav fallet nationell berömmelse åt en nykläckt grupp kallad People for the Ethical Treatment of Animals. 1984 gick de i spetsen för ansträngningar att stoppa Dr. Thomas Gennarellis skallskadeexperiment på apor vid University of Pennsylvania. Dessa ansträngningar utlöstes av uppseendeväckande videoinspelningar av djurmisshandel som forskarna själva spelat in. De stals sedan från laboratoriet i en nattlig räd av Animal Liberation Front (Djurens befrielsefront). Gennarellis anslag drogs in. 11.45Efter månader av demonstrationer utförda av Trans-Species Unlimited, avstod en forskare på Cornell University från en anslag om 530 000 $ för studier av barbituratberoende där katter skulle användas. 11.46Vid samma tid klargjorde den italienska modekedjan Benetton att den inte längre skulle testa kosmetika och toalettprodukter på djur. Benetton hade utsatts för en internationell kampanj med flera länders djurfrigörelserörelser inblandade. Kampanjen samordnades av People for the Ethical Treatment of Animals. Den amerikanska kosmetikhandeln Noxell Corporation blev inte utsatt för en sådan kampanj. De fattade själva en beslut att utnyttja vävnadsodling istället för att lita till Draizes test på kaniner för att avgöra huruvida deras produkter kunde skada det mänskliga ögat. Noxells beslut var ett av många i en kontinuerlig strävan i riktning mot alternativ bland ledande kosmetik-, toalettartikel- och läkemedelsföretag. Denna strävan initierades och stöttas kontinuerligt av Sammanslutningen för att överge LD50 och Draizes test. 11.47åratals hårt arbete gav utdelning 1985 då Avon, Revlon, Fabergé , Mary Kay, Amway, Elizabeth Arden, Max Factor, Christian Dior och flera mindre företag annonserade att de övergav alla djurförsök, eller i varje fall drog in dem tills vidare. Samma år klargjorde Europakommissionen, som ansvarar för säkerhetstestning i tio EG-länder, att de accepterade alternativ till Draizes och LD50-test. Den uppmanade också alla OECD-nationer (en grupp som inkluderar Japan och USA) att arbeta för utveckling av gemensamma alternativa säkerhetstester. Både LD50 och Draizes test har nu bannlysts i Victoria och New South Wales, Australiens mest folkrika stater, i vilka också flest djurförsök har utförts. 11.48
I Förenta Staterna håller debatten om dissektion på gymnasier och högstadier också på att skjuta fart. Detta beror bl.a. på Jenifer Graham, en Kalifornisk gymnasist som envist vägrade att dissekera och samtidigt krävde att inte gå miste om något betygspoäng p.g.a. sin samvetsvägran. 1988 ledde detta till att en deklaration om kaliforniska elevers rättigheter genomdrevs. Den ger elever på grundutbildning och gymnasieutbildning rätt att vägra dissekera utan påföljd. Liknande regler införs nu i New Jersey, Massachusetts, Maine, Hawai och flera andra stater.
Allt eftersom kampen får stöd och uppmärksamhet sprids den vidare av folk som tar sin del av ansvaret. Rockmusiker har hjälpt till att sprida budskapet om djurens frigörelse. Filmstjärnor, modeller och kläddesigners har vädjat om bojkott av pälsar. Body Shop-kedjans internationella framgångar har gjort djurplågerifri kosmetika mer attraktiv och lättillgänglig. Vegetariska restauranger blomstrar och även icke-vegetariska restauranger erbjuder vegetariska rätter. Allt detta underlättar för nybörjare att förena sig med de människor som redan gör vad de kan för att begränsa grymhet mot djur i sina dagliga liv.
Trots det kommer djurens frigörelse att kräva större osjälviskhet från människans sida att någon annan frigörelsekamp gjort. Djuren är själva oförmögna att begära sin egen frigörelse eller att protestera mot sina villkor genom röstning, demonstrationer eller bojkotter. Människan har kapacitet att förtrycka andra arter i evighet eller tills vi gjort denna planet olämplig för levande varelser. Kommer tyranniet att fortsätta, och därmed bevisa att moralen inte är något värd när den kolliderar med egenintresset, vilket de mest cyniska bland poeter och filosofer alltid sagt? Eller kommer vi att växa med utmaningen och bevisa att vi kan vara genuint osjälviska? Avbryter vi den skoningslösa behandlingen av djur i vårt våld, inte för att terrorister eller rebeller tvingar oss till det, utan för att vi inser att vår inställning är moraliskt förkastlig?
Svaret på denna fråga beror på hur var och en av oss som individer besvarar den.