Nu när har vi lärt känna artförtryckets natur och sett vilka konsekvenser det har för ickemänskliga djur, då det dags att fråga: Vad kan vi göra åt det? Det finns mycket vi kan och bör göra mot artförtrycket. Vi bör t.ex. skriva till våra folkvalda angående de frågor som diskuteras denna bok. Vi bör upplysa våra vänner om frågorna. Vi bör uppfostra våra barn till att bry sig om alla kännande varelser. Vi bör också offentligt protestera å de ickemänskliga djurens vägnar när vi har möjlighet att göra det på ett verkningsfullt sätt.
Allt detta bör vi göra. Men det finns något vi kan göra som är av överordnad betydelse: Något som underbygger, förenar och ger mening åt alla våra handlingar för djuren. Det är att ta ansvar för våra egna liv och göra dem så fria från grymhet som möjligt. Första steget är att sluta äta djur. Många motståndare till djurplågeri drar gränsen vid kravet att bli vegetarian. 1800-talshumanisten Oliver Goldsmith skrev om dessa människor: ``De hyser medlidande; och de äter föremålen för sin medömkan''. 9.1
Strikt logiskt talat så finns det kanske ingen motsägelse mellan att våra intresserad av djur av medlidande och att ha gastronomiskt intresse av dem. Är man motståndare till att djur tillfogas lidande men accepterar att de dödas smärtfritt så kan man fortsätta äta djur utan att vara inkonsistent. Detta under förutsättning att djuren levt utan lidande och sedan slaktats snabbt och smärtfritt. Praktiskt och psykologiskt är det dock omöjligt att motsägelsefritt bry sig om djuren medan man fortsätter att äta dem till middag. Är vi beredda att ta en annan varelses liv enbart för att tillfredsställa vårt begär efter en viss sorts mat så är den varelsen blott en redskap för våra syften. Så småningom kommer vi att betrakta grisar, kor och kycklingar som ting att utnyttja. Upptäcker vi sedan att man måste andra på djurens livsvillkor en del för att vi ska kunna hålla djurkroppar i lager till en pris vi har råd att betala så kommer vi troligen inte att syna dessa förändringar alltför kritiskt. Djurfabriken är inte annat än en teknisk tillämpning av idén att djur är redskap för våra syften. Vi håller våra matvanor kära och det är inte lätt att ändra dem. Vi har därför starkt intresse av att övertyga oss själva om att hänsyn till djuren inte tvingar oss att sluta äta dem. Den som är van att äta djur kan inte vara helt opartisk när det gäller att bedöma om betingelserna för djuruppfödningen vållar lidande.
Det är inte praktiskt möjligt att föda upp djur i stor skala utan att tillfoga dem ett betydande lidande. Även om man inte använder intensiva metoder så medför de traditionella metoderna att djuren kastreras, tidigt separeras från modern, tas ur den sociala gemenskapen, brännmärks, transporteras till slakthuset och slutligen slaktas. Det är svårt att tänka sig hur djur skulle kunna uppfödas till mat utan sådant lidande. Det kunde möjligen ske i liten skala. Dagens enorma stadsbefolkning skulle dock inte kunna utfodras med kött som framställts på denna sätt. Om det över huvud taget kunde göras, så skulle ändå djurköttet som producerats på detta sätt vara oerhört mycket dyrare att dagens djurkött. Och redan nu är djuruppfödning en dyrt och ineffektivt sätt att framställa protein. Kött från djur som fötts upp med lika hänsyn till djurens välfärd så länge de var i livet skulle vara en delikatess som bara blev tillgänglig för de rika.
I vilket fall som helst är sådana funderingar helt irrelevanta för frågan om det etiska i vår nuvarande dagliga diet. Vilka teoretiska möjligheter till djuruppfödning utan djurplågeri som än må finnas så är verkligheten annorlunda: Köttet i charkuteributiken och livsmedelsaffären kommer från djur som levt utan att man tagit någon verklig hänsyn till dem över huvud taget. Vi ska alltså inte fråga oss om det någonsin kan våra rätt att äta kött. Utan om det är ratt att äta just detta kött. Jag menar att de som motsätter sig onödigt dödande av djur och de som enbart motsätter sig att djuren lider måste vara eniga beträffande den sista frågan: Svaret är nej.
Att bli vegetarian är inte bara en symbolisk gest. Det är inte heller ett försök att isolera sig från den grymma verkligheten att hålla sig ren och oskyldig till grymheterna och blodbaden utanför. Att bli vegetarian är ett mycket praktiskt och verkningsfullt steg på vägen mot en slut på att man dödar ickemänskliga djur och att man tillfogar dem lidande. Anta för en ögonblick att vi egentligen bara ogillar lidandet, inte dödandet. Hur skulle vi kunna förhindra att man använder de intensiva metoder för djuruppfödning som beskrivits i kapitel 3?
Så länge folk är beredda att köpa de produkter som framställts genom intensivuppfödning kommer man aldrig att kunna genomföra någon genomgripande reform med hjälp av de vanliga protesterna och politiska aktiviteterna. I Storbritannien anlitade regeringen en grupp opartiska experter (Brambellkommittén) för att utreda frågan om vanskötsel av djur och tänkbara åtgärder. Anledningen var att Ruth Harrissons Animal Machines orsakat en omfattande debatt. Men t.o.m. i denna land som sägs bestå av djurvänner vägrade regeringen att genomföra rekommendationerna. Underhusets jordbrukskommitté gjorde en ny undersökning av intensivuppfödningen 1981. Den ledde också till förslag som skulle ta bort de värsta missförhållandena. Än en gång gjordes ingenting. 9.2Om kampen mötte detta öde i Storbritannien kan man inte ha några höga förväntningar när det gäller USA. Där är lantbruksindustrins lobby ännu mäktigare.
Detta betyder inte att de vanliga formerna för protest och politisk aktivitet är onödiga och borde överges, tvärtom: De utgör en nödvändig del av den allmänna kampen för konkret förändring av djurens förhållanden. Organisationer som Compassion in World Farming har särskilt i Storbritannien lyckats med att hålla igång debatten. De har t.o.m. lyckats stoppa bruket av slaktkalvkättar. Mera nyligen har amerikanska grupper börjat skapa opinion kring intensivuppfödningen. Men denna sorts verksamhet är inte tillräcklig.
De människor som tjänar på att exploatera en stort antal djur är inte sena att försvara sig mot kritik med svaret att de bara ger allmänheten vad den vill ha.
Därför bör var och en av oss sluta köpa produkterna från den moderna djuruppfödningen - även om vi inte är övertygade om att det vore fel att äta djur som levt ett behagligt liv och fått en smärtfri död.
Vegetarianism är en form av bojkott. Den blir permanent för de flesta vegetarianer. När de väl brutit sig loss från sina köttätande vanor kan de inte längre godkänna att man slaktar djur för att tillfredsställa smaklökarnas oviktiga begär. Den moraliska skyldigheten att bojkotta köttet i dagens charkbutiker och varuhus är dock lika oundviklig för den som bara ogillar lidandet, inte dödandet. Om vi inte bojkottar kött så är vi var och en ansvariga för att djurfabrikerna finns kvar, frodas och växer. Och därmed också för det plågeri som ingår i verksamheten.
I detta avseende når artförtryckets konsekvenser in i våra egna liv. Vi måste personligen bevisa att vår omsorg om ickemänskliga djur inte är hyckleri. På denna punkt har vi möjlighet att göra något mer att att bara prata och hoppas att politikerna ska göra något. Det är lätt att ta ställning till avlägsna problem. Men speciesisten avslöjar sig (liksom rasisten) när problemen kommer inpå knuten. Man protesterar mot tjurfäktning i Spanien, ätandet av hundar i Sydkorea eller slakten av sälungar i Kanada men fortsätter att äta ägg från höns som tillbringat sina liv intryckta i burar eller kött från kalvar som mist sina mödrar, saknar lämplig kost och har berövats möjligheten att ligga ner med benen utsträckta. Det är som att ta avstånd från apartheid i Sydafrika medan man ber grannarna att inte sälja sina hus till invandrare.
För att bojkottaspekten av vegetarianismen ska bli effektiv så för vi inte våra blyga angående vår vägran att äta kött. Vegetarianer som lever en samhälle av allätare får alltid frågor om sitt märkliga kosthåll. Det kan vara irriterande eller t.o.m. genant. Men det ger också möjlighet att upplysa folk om djurplågeri som de kanske inte känt till. (Själv fick jag först höra talas om djurfabriker när en vegetarian tog sig tid att förklara för mig varför han inte åt samma mat som jag.) Om bojkott är det enda sättet att få slut på grymheterna så måste vi uppmuntra så många som möjligt att förena sig i bojkotten. Det kan vi bara göra på en effektivt sätt om vi föregår med gott exempel.
Ibland försöker folk försvara sitt köttätande med att djuret redan var dött när de köpte det. Detta är en efterrationalisering som jag många gånger har hört framföras på fullt allvar. Dess svaghet blir uppenbar så snart vi betraktar vegetarianism som en form av bojkott. Under druvbojkotten till stöd för Cesar Chavez' kamp för bättre löner och villkor åt druvplockarna fanns det vindruvor tillgängliga i affärerna. De var plockade av icke fackanslutna. Dessa druvor var redan plockade av underbetald arbetskraft och den lön som utbetalats för detta arbete skulle vi aldrig ha kunnat höja, lika litet som vi kan bringa liv i steken. Syftet med bojkotten är inte i något av dessa fall att ändra på det förflutna; det är att förhindra att det vi protesterar mot fortsätter.
Jag har betonat bojkottelementet i vegetarianismen så mycket att läsaren kanske frågar sig om man uppnår något med att vara vegetarian om inte bojkotten sprider sig och blir verkningsfull. Men vi måste ofta satsa fast vi inte är säkra på att lyckas. Om detta är enda argumentet så talar det inte mot vegetarianismen. Ingen av de stora rörelserna i kamp mot förtryck och orättvisa skulle ha funnits om ledarna väntat med att börja anstränga sig tills de vore säkra på att lyckas. När det gäller vegetarianism är jag emellertid dessutom övertygad om att vi uppnår något med våra individuella handlingar även om bojkotten i stort inte skulle vara verksam. George Bernard Shaw har sagt att han skulle komma att följas till graven av otaliga får, kor, grisar, höns och ett helt stim fisk, samtliga mycket tacksamma över att ha sluppit bli slaktade tack vare hans vegetariska kosthåll. Vi kan visserligen inte identifiera några enskilda djur som dragit nytta av att vi är vegetarianer. Men vi kan anta att vi tillsammans med andra som redan undviker kött, med vårt kosthåll i viss utsträckning kan påverka antalet djur som föds upp djurfabriker och går till slakt. Antagandet är rimligt eftersom antalet uppfödda och slaktade djur är avhängigt av processens lönsamhet. Samtidigt beror lönsamheten delvis på efterfrågan. Ju mindre efterfrågan, desto lägre pris och mindre lönsamhet. Ju lägre lönsamhet, desto färre djur som föds upp till slakt. Denna elementära ekonomiska mekanism kan klart konstateras exempelvis i de tabelller som fjäderfäbranschens tidskrifter publicerar. Priset på fjäderfä bestämmer hur stort antal kycklingar som placeras i broilerskjul för att påbörja en glädjelös tillvaro.
Så egentligen står vegetarianismen på en starkare grund att de flesta andra bojkotter eller protester. Den som bojkottar produkter från Sydafrika för att bidra till apartheidsystemets fall uppnår ingenting om bojkotten inte lyckas tvinga de vita sydafrikanerna att ändra sin politik. (Ansträngningen kan emellertid ändå ha varit värd besväret, oavsett utfallet.) Men vegetarianerna vet att de genom sina handlingar bidrar till att reducera lidandet och slakten. Och detta oavsett om de under sin livstid får uppleva att deras strävanden initierar en massbojkott av kött och ett slut på djurplågeriet i lantbruket.
Utöver allt detta har vegetarianismen en särskild betydelse: Den utgör en praktisk och levande vederläggning av ett vanligt men gravt felaktigt försvar för industriella uppfödningsmetoder Det sägs ibland att sådana metoder är nödvändiga för att föda jordens snabbt ökande befolkning. Sanningen om detta förhållande är så viktig att den faktiskt visar sig vara ett övertygande skäl för vegetarianism i sig själv, helt oberoende av de djurskyddsfrågor jag behandlat i denna bok. Därför ska jag göra en kort utvikning för att diskutera matproduktionens grundläggande villkor.
I detta ögonblick får miljontals människor i många delar av världen nöja sig med mindre mat att de behöver. Ytterligare flera miljoner saknar den typ av mat de skulle behöva trots att de får tillräckliga kvantiteter; oftast handlar det om proteinbrist. Frågan är alltså: Hjälper man världens hungrande genom att föda upp djur på det sätt som praktiseras i de välbärgade länderna?
Varje djur måste äta för att uppnå den vikt och storlek som anses tillräcklig för att människor ska ha djuret till mat. Låt säga att en kalv strövar på vilda betesmarker där det bara växer gräs och att dessa marker inte lämpar sig för spannmål eller annan gröda som passar till människoföda. Det blir en nettovinst i form av protein för människorna eftersom den färdiga kalven förser oss med protein som vi inte - ännu -kan utvinna ur gräs till rimlig kostnad. Placerar vi kalven i ett utfodringsområde eller stänger in den i någon annan form av anläggning så ändras dock bilden. Kalven måste i så fall utfodras. Oavsett hur litet utrymme kalven och hans kamrater pressas in i, så måste man bruka mark till att odla majs, durra, sojabönor eller vad kalven nu äter. Nu ger vi kalven mat som vi själva skulle kunna äta. Det mesta av maten går åt till normala dagliga fysiologiska processer. Även om man fullständigt hindrar kalven från att röra sig måste den förbränna föda bara för att hålla sig vid liv. Födan bygger också upp oätliga delar av kalvens kropp, exempelvis skelettet. Endast den mat som återstår efter att sådana behov tillfredsställts kan omvandlas till nytt kött som sedan slutligen ätes av människor.
Hur mycket protein använder kalven och hur mycket blir över åt människorna? Svaret är förbluffande. För 21 kilo protein som ges till kalven får man ett enda kilo animaliskt protein till människor. Vi får tillbaka mindre att fem procent av insatsen. Inte undra på att Frances Moore Lappé kallade denna sorts uppfödning för ``en omvänd proteinfabrik!'' 9.3
Vi kan uttrycka det på ett annat sätt. Anta att vi har en hektar bördig jord. Vi kan använda denna för att odla proteinrika växter som ärtor eller bönor. I så fall får vi 350 till 550 kilo protein från vårt hektar Alternativet är att odla en gröda som djuren utfodras med. Sedan dödar vi djuren och äter upp dem. I så fall stannar vi på 45 till 60 kilo protein från ett hektar. De flesta djur omvandlar växt protein till animaliskt protein på ett effektivare sätt än nötboskap. Grisen behöver t.ex. ``bara'' åtta kilo protein för att framställa ett kilo till människorna. Men det är värt att notera att detta försprång praktiskt taget elimineras om vi resonerar i termer av protein per hektar. Nötkreatur kan nämligen tillgodogöra sig proteinkällor som grisar inte kan smälta. Enligt de flesta uppskattningar skapar växtföda omkring tio gånger så mycket protein per hektar som animalisk föda. Beräkningarna varierar emellertid, och ibland säger man att förhållandet ligger på upp till 20:1. 9.4
Om vi låter djuren förse oss med mjölk och ägg istället för att döda och äta dem ökar vi avkastningen betydligt. Men djuren behöver ändå protein till sina egna processer. De mest effektiva formerna av ägg- och mjölkproduktion åstadkommer inte mer att en fjärdedel av den mängd protein per hektar som växtfödan skulle ge.
Protein är förstås bara ett av de viktiga näringsämnena. Om vi jämför hur mycket kalorier växtföda skapar jämfört med animaliskt så så utfaller jämförelsen ändå till växternas fördel. Jämför man skörden från en hektar havre eller broccoli med ett hektar djurfoder som används till produktion av fläskött, mjölk, höns eller nötkött ser man att ett hektar havre ger sex gånger mer kalorier än ett hektar som används till fläskkött. ändå är fläskköttsproduktionen mest effektiv av djurprodukterna i detta avseende. En hektar broccoli ger nästan tre gånger fler kalorier än fläskköttet. Havre ger tjugofem gånger mer protein per hektar än nötkött. Andra myter som kött- och mjölkindustrin håller liv i skingras om vi tittar på några andra näringsämnen. En hektar broccoli ger exempelvis tjugofyra gånger mer järn att en hektar som används till foder åt nötkreatur. En hektar havre ger sexton gånger mer järn att nötköttet. Mjölkproduktion ger visserligen mer kalcium per hektar än havreproduktion, men broccoli ligger ännu bättre till: Fem gånger mer kalcium än mjölken. 9.5
Allt detta har hisnande konsekvenser för livsmedelssituationen i världen. Lester Brown vid Overseas Development Council (Transatlantiska utvecklingsrådet) beräknade 1974 att amerikanerna skulle kunna frigöra 12 miljoner ton spannmål till människoföda bara genom att dra ner på sin köttkonsumtion med 1012 miljoner ton ger mat till 60 miljoner människor. Don Paarlberg, tidigare biträdande jordbruksminister i USA, har sagt att man skulle kunna råda bot på kaloribristen i de ickesocialistiska utvecklingsländerna fyra gånger om bara genom att halvera USA:s boskapsbestånd. 9.6Den mat som slösas bort i de välbeställda ländernas djurproduktion skulle faktiskt räcka till att utplåna hungern och undernäringen i hela världen om den fördelades riktigt. Vår fråga har alltså ett enkelt svar: Man hjälper inte världens hungrande genom att att föda upp djur till mat med den industrialiserade världens metoder.
Andra resurser belastas också av djurproduktionen. Forskaren Alan Durning från Worldwatch Institute (en miljöforskningsinstitut i Washington D.C.) har beräknat att oxar i ett utfodringsområde ger ett kilo kött till priset av 5 kilo spannmål, 25 000 liter vatten, energi motsvarande 10 liter bensin samt ca 35 kilo eroderad ytjord. En tredjedel av Nordamerika är betesmark, mer än hälften av USA:s åkrar besås med djurfoder och mer att hälften av allt vatten som konsumeras i USA går till djuruppfodning. 9.7ätliga växter tar betydligt mindre på både miljön och resurserna i samtliga dessa avseenden.
Låt oss först granska energiåtgången. Man föreställer sig kanske att lantbruk går ut på att utnyttja jordens bördighet och solljusets energi till att öka vår energitillgång. Traditionellt jordbruk gör precis det. Majsen i Mexiko ger exempelvis 83 matkalorier per förbrukad kalori fossilt bränsle. Lantbruket i utvecklade länder bygger emellertid på stor förbrukning av fossila bränslen. Den form av matproduktion som utnyttjar energin mest effektivt i USA är havreodling (än en gång). Det ger knappt 2,5 matkalorier per kalori fossil bränsleenergi, potatis ger drygt 2,0 och vete ger liksom sojabönor omkring 1,5. Dessa klena resultat är dock rena guldgruvorna jämfört med amerikansk djurproduktion av vilket slag som helst: Den kostar alltid mer bränsle att den ger. Fritt strövande biffkor är minst ineffektiva. De tar tre kalorier fossilt bränsle för varje producerad matkalori. Den mest ineffektiva - utfodrade biffkor - förbrukar 33 bränslekalorier till en matkalori. Produktion av ägg, fårkött, mjölk och höns hamnar mellan de två typerna av nötköttsproduktion när det gäller energiutnyttjande. I USA:s lantbruk ger växtodling alltså minst fem gånger mer energi i förhållande till insatsen än biffkor på bete, tjugo gånger mer energi än kycklingproduktion och mer än femtio gånger mer energi än kreatur i utfodringsanläggningar. 9.8USA:s djurproduktion fungerar tack vare att den utnyttjar solenergi som lagrats i jorden i miljontals år i form av kol och olja. Detta är ekonomiskt förnuftigt för lantbruksindustrin eftersom kött är dyrare att olja. Men i ett långsiktigt perspektiv med avseende på nödvändigheten av hushållning med våra ändliga resurser, finns det inget förnuft i detta över huvud taget.
Djurproduktion står sig inte heller i jämförelse med växtproduktion när det gäller vattenåtgång. Ett kilo kött kräver femtio gånger mer vatten än ett kilo vete. 9.9Newsweek fann en belysande bild av denna mängd vatten när de skrev att ``En jagare skulle kunna flyta på det vatten som passerar genom en 450 kilos oxe''. 9.10Djurproduktionens behov torkar ut de vidsträckta underjordiska sjöar som många torra regioner i Amerika, Australien och andra länder är beroende av. I boskapsmarkerna som sträcker sig från västra Texas till Nevada sjunker exempelvis vattenståndet och källorna torkar ut. Det beror på den enorma underjordiska sjön ``Ogalalla Aquifer'' (en annan resurs som liksom kol och olja behövt miljoner år på sig att bildas) håller på att förbrukas p.g.a. köttproduktionen. 9.11
Vi bör inte heller bortse från vad djurproduktionen betyder för vattnet som inte förbrukas. Förbundet för brittiska vattenmyndigheter har statistik som visar att lantbruken vållade mer att 3 500 fall av vattenförorening 1985. Här är blott ett exempel: En tank brister på en grisanläggning och en kvarts miljon liter grisexkrementer rinner ut i floden Perry där 110 000 fiskar dör. Över hälften av vattenmyndigheternas åtal för grova vattenföroreningar riktas idag mot lantbrukare. Det är inte förvånande eftersom en äggfabrik på blygsamma 60 000 fåglar framställer 82 ton spillning i veckan. Tvåtusen grisar avger på samma tid 27 ton gödsel och 32 ton urin. Holländska lantbruk producerar 94 miljoner ton gödsel om året. Bara 50 miljoner kan upptas av jorden utan risker. Man har beräknat att överskottet skulle fylla ett godståg som sträcker sig från Amsterdam till Kanadas bortersta stränder. 9.12 Men överskottet skeppas inte iväg. Det dumpas på marken där det förorenar vattentillgångarna och dödar den återstående naturliga vegetationen i Nederländernas jordbruksregioner. 9.13I USA ger lantbruksdjuren två miljarder ton gödsel om året (tio gånger mer än hela världens befolkning gör). Hälften kommer från fabriksuppfödda djur och det kommer därför inte att återföras till jorden. 9.14Som en grisbonde säger: ``så länge konstgödning är billigare än arbetskraft har spillet inget större värde för mig.'' 9.15 Den gödsel som skulle återställa jordens bördighet hamnar som föroreningar i våra vattendrag.
Den värsta dårskap som kravet på kött ställt till är ändå, visar det sig, att man ödelägger skogarna. Historiskt sett har man röjt skogen främst av det skälet att man velat låta djuren beta. Så är det också idag. I Costa Rica, Colombia och Brasilien liksom i Malaysia, Thailand och Indonesien hugger man ner regnskogen för att ge betesmark till boskapen. Men köttet från denna boskap hjälper inte de fattiga i dessa länder. Istället säljs det till den välbärgade storstadsbefolkningen eller exporteras. Nästan hälften av Centralamerikas tropiska regnskog har förstörts under de sista tjugofem åren; främst för att ge kött till Nordamerika. 9.16Förmodligen lever omkring 90djurarter i tropikerna. Många av dem har ännu inte katalogiserats av vetenskapen. 9.17Fortsätter röjningarna i nuvarande takt utplånas de. Dessutom skapar kalhuggningen erosion. Jordförstöringen vållar översvämningar, vedbrist för lantbefolkningen och möjligtvis minskad total nederbörd. 9.18
Vi håller på att förlora dessa skogar när vi nyss börjat förstå hur verkligt viktiga de är. Sedan torkan i Nordamerika 1988 har många människor hört talas om det hot mot vår planet som kallas för växthuseffekten. Den beror huvudsakligen på ökade utsläpp av koldioxid i atmosfären. I skogarna lagras enorma mängder kol. Man har beräknat att även efter all den röjning som ägt rum så rymmer världens återstående skogar fortfarande fyrahundra gånger mer kol att det kol människan årligen släpper ut i atmosfären genom bruket av fossila bränslen. Förstör man en skog så släpper man ut kol i atmosfären i form av koldioxid. Omvänt så upptar nya och grönskande skogar koldioxid ur atmosfären och binder det i organiskt material. Växthuseffekten förvärras alltså p.g.a. att man förstör de befintliga skogarna. Chansen att mildra effekten ligger i storskalig skogsplantering tillsammans med andra åtgärder som minskar utsläppen av koldioxid. 9.19Om vi misslyckas med detta kommer planeten att bli varmare, vilket inom femtio år kan betyda omfattande torka. Ännu fler skogar kommer att förstöras p.g.a. klimatändringen och oräkneliga arter kommer att dö ut eftersom de inte klarar förändringarna i levnadsmiljön. Polaris kommer att smälta vilket i sin tur höjer havens vattenstånd och översvämmar kuststäder och kustområdena. 15av Bangladesh (bebott av 10 miljoner människor) skulle översvämmas om vattenståndet höjs en meter. Samma höjning skulle hota själva existensen av en del lågt liggande öriken Stilla Havet (Maldiverna, Tuvalu och Kiribati). 9.20
Skogar och köttdjur konkurrerar om samma mark. De välbeställda ländernas ofantliga aptit på kött gör att lantindustrin kan betala mer att de som vill bevara eller återställa skogarna. Vi sätter bokstavligt talat vår planets framtid på spel - för humbugarnas skull.
Hur långt ska vi sträcka oss? Skälen för radikal förändring av våra kostvanor är uppenbara. Men kan vi inte äta något annat att växter? Hur ska gränsen dras exakt?
Det är alltid svårt att dra precisa gränser. Jag ska antyda ett par förslag men det kan mycket väl hända att läsaren finner det jag säger här mindre övertygande att det jag tidigare sagt om de klara fallen. Du måste själv avgöra var du ska sätta gränsen och ditt beslut kanske inte helt överensstämmer med mitt. Det spelar inte så stor roll. Vi kan skilja på skalliga och ickeskalliga män trots att vi inte kan avgöra varje gränsfall. Det viktiga är att vi enas om grundprinciperna.
Jag hoppas att var och en som kommit så här långt i boken inser att det är moraliskt nödvändigt att sluta köpa och äta kött och andra produkter från djur som levt i moderna djurfabriker. Här har vi det mest uppenbara fallet; en absolut minimum som var och en med förmåga att se bortom det snäva egenintresset borde kunna acceptera.
Låt oss se vad detta minimum innebar. Det betyder att vi måste undvika kyckling, kalkon, kanin, fläsk, kalvkött, oxkött och ägg. Åtminstone om vi inte är fullständigt säkra på hur den enskilda varan har framställts. Idag är lamm relativt sällan intensivuppfödda; men somliga lamm är det, och ännu fler kan komma att födas upp intensivt i framtiden. Sannolikheten för att din oxkött kommer från en utfodringsanläggning eller någon annan typ av instängning - eller från betesmarker som röjts i regnskogen - beror på vilket land du bor i. Man kan skaffa alla dessa typer av kött utan att det kommer från djurfabriker. Det kräver dock stora ansträngningar om man inte bor på landet. I charkuteributiken vet man sällan hur djuren hade det innan deras kroppar blev till salu. I vissa fall, exempelvis vad gäller kycklinguppfödning, har de gamla metoderna utplånats så fullständigt att det nästan är omöjligt att köpa en kyckling som strövat i det fria. Det ljusa kalvköttet kan helt enkelt inte framställas på ett humant sätt. T.o.m. när kött beskrivs som ``naturligt'' behöver detta inte betyda mer att att djuret sluppit de vanliga portionerna antibiotika, hormoner och andra mediciner; ingen större tröst för en djur som inte kan röra sig ``fritt'' utomhus. I många länder kan man nu få tag i ägg från ``sprätthöns'' som gått fritt. I USA är de emellertid fortfarande mycket svåra att finna.
När du val slutat äta fjäderfä, fläskkött, kalvkött, oxkött och ägg från burhöns så är nästa steg att sluta äta alla slaktade fåglar eller däggdjur. Detta är bara en litet extrasteg eftersom så få av de fåglar eller däggdjur vi vanligen äter inte är intensivuppfödda. Folk som inte har upplevt hur rikt en fantasifullt vegetariskt kosthåll kan vara tror kanske att det skulle vara en stor uppoffring. Till dem kan jag bara säga: ``Prova!'' Köp en bra vegetarisk kokbok så upptäcker du att det inte är någon uppoffring över huvud taget att våra vegetarian. Extrasteget bör tas antingen för att man anser det våra fel att döda dessa varelser bara för att tillfredsställa våra smaklökar. Eller för att man vet att även djur som inte föds upp intensivt lider på flera av de sätt som beskrevs i förra kapitlet.
Nu uppstår svårare frågor. Hur långt ner på evolutionsstegen ska vi gå? Får vi äta fisk? Vad sägs om räkor? Ostron? för att besvara dessa frågor måste vi tänka på vad vårt engagemang för andra varelser bygger på. I första kapitlet sa jag att det bara finns en legitim gräns för vår hänsyn till andra varelser: Den punkt där man inte längre kan säga att varelsen har intressen. För att ha intressen i en strikt ickemetaforisk bemärkelse så måste man ha förmåga att lida eller erfara välbehag. Lider en varelse är det aldrig berättigat att bortse från detta lidande. Det är inte berättigat att vägra jämställa det med samma grad av lidande hos någon annan varelse. Det omvända är emellertid också sant: Saknar varelsen förmåga att lida eller uppleva välbehag så finns det inget att ta hänsyn till.
Att dra gränsen är alltså att avgöra när det är berättigat att anta att varelser saknar förmåga att lida. Tidigare diskuterade jag beläggen för ickemänskliga djurs lidande. Jag nämnde två indikationer på förmåga att lida: å ena sidan varelsens beteende, om den vrider sig, skriker, försöker komma undan smärtkällan o.s.v. Å andra sidan likheterna mellan varelsens nervsystem och vårt eget. På båda dessa grunder finner vi mindre starka belägg för förmåga att känna smärta ju längre ner på utvecklingsstegen vi kommer. Beläggen är överväldigande när det gäller däggdjur och fåglar. Reptiler och fiskar har nervsystem som i viktiga avseenden skiljer sig från däggdjurens men samtidigt har den grundläggande strukturen med centrala nervbanor gemensamt. Både fiskar och reptiler uppvisar mycket av samma smärtbeteende som däggdjur. De flesta arter avger t.o.m. ljud som dock inte är hörbara för människor. Fiskar kan t.ex. frambringa vibrationsljud och forskare har urskiljt olika ``rop'', exempelvis ljud som indikerar ``oro'' och ``irritation.'' 9.21Fisk visar också tecken på att känna obehag när de tas ur vattnet och får vifta runt i en håv eller på torra land tills de dör. Folk som för övrigt är hyggliga kan tycka att en behaglig eftermiddag består i att sitta vid vattnet och dingla med en krok medan de fångade fiskarna långsamt dör vid deras sida. Nog skulle de tänka annorlunda om de kunnat höra fisken gnälla eller klaga på något sätt?
Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals i Storbritannien bildade 1976 en oberoende forskarpanel angående jakt och fiske. Ordförande var Lord Medway, välkänd zoolog, och panelen bestod av experter som inte var knutna till RSPCA. Man undersökte noggrannt beläggen för smärta hos fiskar och fann enhälligt att beläggen för smärta hos fisk är lika starka som beläggen för smärta hos andra ryggradsdjur. 9.22Den som är mer bekymrad om att man vållar smärta än att man dödar kanske frågar: Anta att fisk kan lida, hur mycket lider de egentligen i normalt kommersiellt fiske? Det kan tyckas att fisk till skillnad från fåglar och däggdjur slipper lida i den process som krävs för att föda upp dem till middagsbordet; vanligtvis sysslar man inte med uppfödning av fisk. Människor berör deras liv bara när de fångas och dödas. Detta är faktiskt inte helt sant: Fiskuppfödning är en lika intensiv produktionsform som uppfödning av biffkor i utfodringsanläggningar och fiskuppfödningsindustrin växer snabbt. Det började med färskvattenfisk som forell men norrmännen utvecklade en metod för produktion av lax i burar i havet. Andra länder använder nu denna metod till en otal olika saltvattenfiskar. Man har inte ens undersökt de tänkbara djurskyddsproblemen med fiskuppfödning: Beståndstätheten, förnekandet av vandringsinstinkten, stress i hanteringen o.s.v. Men även om fisken inte föds upp så dör en kommersiellt fångad fisk en mycket mer utdragen död än låt säga en kyckling. Fisken tas helt enkelt upp i luften och lämnas att dö. Gälarna kan ta upp syre ur vatten men inte ur luft så fisk som inte är i vatten kan inte andas. Den fisk som säljs din livsmedelsbutik kan ha dött långsamt genom kvävning. Ifall det var en djuphavsfisk som dragits upp till ytan i en trål kan den ha dött en smärtsam död av tryckförändringen.
När fisk fångas istället för att födas upp så gäller inte de ekologiska argumenten mot att äta intensivuppfödda djur för fisken. Vi slösar inte bort spannmål eller sojabönor genom att mata fiskarna i havet med det. Det finns dock ett annat ekologiskt argument mot dagens omfattande kommersiella havsfiske: Vi fiskar ut haven i snabb takt. Fångsterna har minskat dramatiskt på senare år. Vissa fiskarter fanns en gång i överflöd, t.ex. sillen i norra Europa, Kaliforniens sardiner eller koljan i New England. De är nu så sällsynta att de betraktas som utrotade i kommersiellt hänseende. Moderna fiskeflottor trålar fiskebankarna systematiskt med finmaskiga nät som tar allt i deras väg. De arter som inte är målet (i branschen kallade ``skräpfisk'') kan utgöra upp till hälften av fångsten. 9.23 Liken kastas överbord. Eftersom trålandet innebär att man släpar ett enormt nät längs en tidigare orörd havsbotten skadas havsbottens bräckliga ekologi. I likhet med andra djurproduktionsformer är detta också ett slöseri med fossila bränslen. Den gör av med mer energi att den skapar. 9.24I de nät som används av tonfiskindustrin fångas dessutom tusentals delfiner varje år. De fastnar under vattnet och drunknar. Förutom störningarna i havens ekologi så har all denna överfiskning också dåliga konsekvenser för människor. Över hela världen ser nu små kustbyar som tidigare levt av fiske hur deras traditionella inkomstkälla torkar ut. Samma historia gäller för samhällena på Irlands västkust som för de burmesiska och malaysiska fiskelägena. De utvecklade ländernas fiskeindustri har blivit ytterligare en sätt att omfördela resurser från de fattiga till de rika.
Så vi bör undvika att äta fisk av hänsyn till både fisk och människor Visst har den som fortsätter äta fisk men inte äter andra djur tagit en avgörande steg bort från artförtrycket. De som inte äter någondera har emellertid gått ett steg längre.
När vi går från fisk till de andra former av marint liv som människor vanligen äter kan vi inte längre våra särskilt övertygade om förmågan att känna smärta. Skaldjur - hummer, krabba, räkor - har nervsystem som skiljer sig mycket från våra. Icke desto mindre har dr. John Baker (zoolog vid Oxfords universitet och ledamot i Royal Society) noterat att deras känselorgan är högt utvecklade, att nervsystemet är komplicerat, att deras nervceller är mycket lika våra och att de omedelbart och livligt reagerar på vissa stimuli. Dr. Baker tror därför att exempelvis hummer kan känna smärta. Han har också upptäckt att den normala avlivningsmetoden för hummer - att släppa dem i kokande vatten - kan vålla smärta i upp till två minuter. Han gjorde försök med andra metoder som sagts vara mer humana, som att lägga dem i kallt vatten och varma det långsamt eller att hålla dem i färskvatten tills slutar röra sig. Men han noterade att båda dessa sätt ledde till mer utdragen kamp och uppenbarligen till lidande. 9.25Om skaldjur kan lida måste en hel del lidande vållas, inte bara av avlivandet, utan också av sittet att transportera dem och hålla dem vid liv på fiskmarknaderna. För att de ska hålla sig färska packar man dem helt enkelt levande ovanpå varandra. Visserligen finns det utrymme för viss tvekan angående dessa djurs förmåga att känna smärta. Men eftersom de eventuellt lider mycket, och vi dessutom för vår egen del inte har något behov av att äta dem, borde utslaget vara uppenbart: är vi tveksamma bör vi ta det säkra före det osäkra och inte riskera att vålla onödigt lidande.
Ostron, musslor och liknande är mollusker, d.v.s. organismer som i allmänhet är mycket enkelt uppbyggda. (Ett undantag finns: Bläckfisken är en mollusk som är betydligt mer utvecklad och rimligen har mera förnimmelseförmåga än sina avlägsna mollusksläktingar.) Det är mycket tveksamt om varelser som ostron har förmåga att känna smärta. I första utgåvan av denna bok föreslog jag att gränsen kunde dras någonstans mellan räka och ostron - det verkade våra en gräns så god som någon. I enlighet med detta fortsatte jag att äta ostron och musslor vid några tillfällen efter det att jag blivit vegetarian i varje annat avseende. Men eftersom man inte med någon säkerhet kan anta att dessa varelser känner smärta så kan man inte heller med säkerhet säga att de inte känner smärta. Om de skulle känna smärta så vore en måltid av ostron eller musslor dessutom smärtsam för ett betydande antal varelser. Då det är så lätt att undvika äta dem menar jag nu att det är bättre att också göra det. 9.26
Nu har vi nått slutet av evolutionsstegen när det gäller djur som vi normalt äter. I allt väsentligt har vi fått ett vegetariskt kosthåll. Den traditionella vegetariska maten inkluderar dock djurprodukter som ägg och mjölk. En del har försökt beslå vegetarianerna med inkonsistens detta avseende. ``Vegetarisk'', säger de, är en ord med samma stam som ``vegetabilie'' och en vegetarian borde därför bara äta sådant som kommer från vegetabilier. Som terminologisk spetsfundighet är kritiken historiskt missvisande. Termen ``vegetarisk'' kom i bruk då Vegetariska Sällskapet bildades i England 1847. Eftersom sällskapets stadgar tillåter ägg och mjölk är det korrekt att använda termen om människor som använder sådana djurprodukter. Med insikt om denna fullbordade språkliga faktum betecknar sig de som varken äter djurkött, ägg, mjölk eller mjölkprodukter som ``veganer.'' Den terminologiska poängen är emellertid inte den viktiga. Det vi bör fråga oss är om det är moraliskt försvarbart att använda dessa djurprodukter. Det är ett genuint problem eftersom man kan få i sig tillräcklig näring utan att konsumera några djurprodukter över huvud taget - ett faktum som inte är allmänt känt trots att de flesta idag vet att vegetarianer kan leva länge och vara friska. Längre fram i detta kapitel ska jag säga mer om näringsvärden. För tillfället räcker det att veta att vi kan klara oss utan ägg och mjölk. Men finns det något skäl att göra det? Vi har sett att äggindustrin utgör en av de mest hänsynslösa formerna av modern industriell intensivproduktion. Hönsen exploateras obarmhärtigt för att ge maximalt antal ägg till lägsta möjliga kostnad. Vår skyldighet att bojkotta sådan djurhållning är lika stark som skyldigheten att bojkotta intensivproducerat fläskkött eller broilers. Men sprätthönsägg då, om du kan få tag i sådana? De etiska invändningarna är mycket färre här. Höns som både har skydd och en utomhusgård att spatsera runt och sprätta i lever bekvämt. De tycks inte ha något emot att man tar äggen ifrån dem. Det starkaste skälet för betänkligheter är att tuppkycklingarna måste dödas vid kläckningen och att hönsen dödas när de inte längre värper effektivt. Frågan är alltså om hönsens behagliga liv (tillsammans med vår nytta av äggen) kan uppväga det dödande som är en del av systemet. Svaret på det kommer att bero på vad man anser om själva dödandet bortsett från tillfogandet av lidande. Ytterligare någon diskussion av de berörda filosofiska frågorna kommer i bokens slutkapitel. 9.27I linje med de skäl som presenteras där har jag på det hela taget inget att invända mot att man producerar ägg från sprätthöns.
Mjölk och mjölkprodukter som ost och yoghurt aktualiserar andra frågor. I kapitel 3 såg vi att mjölkproduktion kan vålla smärta för korna och deras kalvar på flera sätt: kravet på att göra kon gravid med den efterföljande separationen av ko och kalv. Den allt mer omfattande instängningen på många gårdar. Stressen och hälsoproblemen som beror på att korna får ett mycket kraftigt kosthåll och avlas fram för att ge mer mjölk att någonsin tidigare. Och nu dessutom risken för stress vållad av dagliga injektioner med tillväxthormonet bovin.
I princip är det ingen svårighet att klara sig utan mjölkprodukter. I många delar av Afrika och Asien konsumeras faktiskt ingen annan mjölk än mänsklig modersmjölk för spädbarn. Många vuxna från dessa delar av världen saknar förmåga att bryta ner mjölksockret och de blir sjuka ifall de dricker mjölk. Kineser och japaner har sedan länge använt sojabönor för framställning av många produkter som vi gör av mjölk. I västvärlden är nu sojamjölk allmänt tillgängligt. Tofuglass är omtyckt av människor som försöker minska intaget av fett och kolesterol. Det finns t.o.m. ost, smörgåsmargarin och yoghurt som görs av sojabönor. Veganerna har alltså rätt i att vi bör låta bli att använda mjölkprodukter. De utgör levande belägg för att en kosthåll som är helt fritt från djurexploatering både är prakiskt genomförbart och näringsriktigt. På samma gång bör det påpekas att det inte är lätt att hålla sig så strikt till vad som är moraliskt rätt i vår speciesistiska värld. Det är rimligt och försvarbart att du ändrar dina kostvanor i en bestämd takt som inte känns besvarande för dig. I princip kan man ersätta alla mjölkprodukter. Men i praktiken är det i västvärlden mycket svårare att ta bort både kött och mjölkprodukter att att bara avstå från kött. Du kommer inte att ana hur många produkter som innehåller mjölkprodukter förrän du börjar läsa innehållsdeklarationerna i syfte att undvika mjölken. Det blir t.o.m. svårt att köpa en tomatsandwich eftersom den antagligen täckts med smör eller någon form av margarin som innehåller vassla eller skummjölk. Du hjälper inte djuren mycket om du avstår från djurkött och ägg från burhöns för att istället bara öka ditt intag av ost. Å andra sidan är följande en rimlig och praktisk (om än inte oklanderlig) strategi:
Det är mycket svårt att med ens eliminera allt artförtryck ur sitt kosthåll. Folk som antar den strategi jag förespråkat har klart och öppet engagerat sig i kampen mot exploatering av djur. Den mest brådskande uppgiften i rörelsen för djurens frigörelse är att övertyga så många som möjligt att engagera sig i denna kamp. Då vidgas bojkotten och får uppmärksamhet. Önskan att få slut på alla typer av exploatering av djur är hedervärd. Men om denna önskan får oss att antyda att den som inte avstår från mjölk är lika förkastlig som köttätarna kan följden bli att många människor avskräcks från att göra någonting över huvud taget. Då fortsätter exploateringen av djur som förut.
Detta var åtminstone några svar på frågor man antagligen ställer sig när man inte vill förtrycka andra arter och funderar över vad man kan äta och vad man bör avstå från. Som jag sa i början av detta avsnitt är mina anmärkningar bara avsedda att vara förslag. Uppriktiga människor som inte är speciesister kan mycket väl vara oeniga sinsemellan beträffande detaljerna. så länge vi är eniga om grundprinciperna är detta inget hinder för gemensamma ansträngningar att nå målet.
Många människor är beredda att erkänna att mycket talar för vegetarianismen. Alltför ofta finns emellertid en klyfta mellan intellektuell övertygelse och de handlingar som skulle avbryta en livslång vana. Böcker kan på intet sätt överbrygga denna klyfta. Ytterst är det upp till var och en av oss att omsätta våra övertygelser i praktiken. Men jag kan på några av de följande sidorna försöka minska klyftan något. Jag vill göra övergången från allätande till vegetarianism lättare och mer attraktiv. Istället för att se omläggningen av kostvanor som en obehaglig plikt ska läsaren se fram emot ett nytt och intressant kök. Detta kök innehåller mycket färska grönsaker liksom många ovanliga maträtter från Europa, Kina och Mellanöstern. Variationen är så stor att de vanliga västerländska kosthållens standardrätter av kött, kött och ännu mera kött kommer att te sig avslagna och enformiga. Man njuter än mer av detta kök då man vet att dess goda smak och rika näringsinnehåll producerats direkt ur jorden utan att slösa bort det som jorden ger eller kräva att någon kännande varelse lider eller dör. Vegetarianism för med sig en ny relation till mat, växter och natur. Köttet skämmer våra måltider. Hur vi än försöker dölja det så kvarstår ändå faktum att måltiden är uppbyggd runt något som varit blodigt och som har kommit från slakthuset. Om vi inte behandlar det eller fryser det kommer det snart att börja ruttna och stinka. När vi äter det sätter det sig tungt i våra magar och blockerar matsmältningsprocessen tills vi några dagar senare får kämpa för att få ut resterna. 9.28Maten får en annan kvalitet när vi äter växter. Från jorden tar vi mat som är färdig för oss, och som inte kämpar emot när vi tar den. Dövar vi inte smaklökarna med kött erfar vi en särskild njutning av färska grönsaker direkt från marken. Personligen fann jag det så trevligt att plocka min egen middag att jag började gräva upp en bit av bakgården för att odla några egna grönsaker. Det hade jag aldrig tidigare funderat över, men flera av mina vegetarianska vänner gjorde detta redan. Genom att ta bort köttet ur mitt kosthåll kom jag på denna sätt närmare växterna, jorden och årstiderna.
En annan sak jag blev intresserad av efter att jag blivit vegetarian var matlagning. Vi som vuxit upp med normala anglosaxiska menyer är vana vid att huvudrätten är en bit kött i sällskap med två sönderkoka grönsaker. Det blir då en intressant utmaning för fantasin att ta bort köttet. När jag föreläser offentligt om ämnen som diskuteras i denna bok frågar man mig ofta vad man kan äta istället för kött. Frågan ställs så att man förstår att den frågande i tankarna har subtraherat kotletten eller hamburgaren från sin tallrik och bara har potatismoset och den kokta kålen kvar. Vad ska man ha istället för köttet? Kanske en hög sojabönor?
En del skulle kanske uppskatta en sådan miltid. Lösningen för de flesta smaklökar är emellertid att tänka om angående hela huvudrätten så att den inte består av ett par separata föremål utan av en kombination av ingredienser, eventuellt med en sallad till. Bra kinesiska rätter är exempelvis fantastiska kombinationer av en eller flera proteinrika ingredienser (i vegetarisk kinesisk matlagning kan det våra tofu, nötter, böngroddar eller vetepasta) och färska lättkokta grönsaker med ris. I en indisk curryrätt kan linser stå för proteinet. Serveras den t.ex. med råris och lite skivad färsk gurka för att bryta av kryddstyrkan blir detta också en mycket fin miltid. Det kan också italiensk vegetarisk lasagne bli. Man kan t.o.m. göra ``tofuköttbullar'' att äta till spaghettin. En enklare måltid kan bestå av fullkorn och grönsaker. Västerlänningar äter mycket lite hirs, fullkornsvete eller bovete, men dessa sädesslag kan utgöra grunden till en mycket uppfriskande måltid. I bokens första utgåva tillhandahöll jag några recept och tips om vegetarisk matlagning för att underlätta läsarnas övergång till vad som då fortfarande var ett ovanligt kosthåll. Sedan dess har dock så många utomordentliga vegetariska kokböcker publicerats att den hjälp jag kunde erbjuda nu tycks vara helt onödig. En del människor finner det till en början svårt att ändra inställningen till måltiderna. Det kan ta tid att vänja sig vid maträtter som inte byggts upp kring en bit kött. När du väl gjort det kommer du dock att kunna välja på så många intressanta nya rätter att du kommer att fråga dig hur du någonsin kunde tro att det var svårt att klara sig utan kötträtter.
Den som överväger vegetarianism brukar inte bara bekymra sig om hur maten smakar. De funderar också på om maten ger tillräckligt mycket näring. Det finns inte någon anledning att bekymra sig om det.
I många delar av världen finns vegetarianska kulturer med invånare som är lika friska som, eller t.o.m. friskare än, de ickevegetarianer som bor i samma områden. I mer att tvåtusen år har de strikta hinduerna varit vegetarianer. Gandhi var vegetarian hela livet och han var nära åttio då en lönnmördares kula avslutade hans aktiva liv. I Storbritannien har det nu funnits en officiell vegetariansk rörelse i mer att hundrafyrtio år. Här finns släkter som varit vegetarianer i tre och fyra generationer. Många framstående vegetarianer har levt långa och oerhört kreativa liv: Leonardo da Vinci, Leo Tolstoj och George Bernard Shaw t.ex. Det är faktiskt så att de flesta människor som uppnått ovanligt hög ålder har ätit litet eller inget kött. Vilacambadalen i Equador har invånare som inte sällan blir mer att hundra år gamla. Vetenskapsmän har där funnit 123 och 142 år gamla män. Detta folk äter mindre än trettio gram kött i veckan. I en undersökning av samtliga nu levande hundraåringar i Ungern fann man att de huvudsakligen var vegetarianer. 9.29Fysisk uthållighet kräver inte kött. Det bevisas av en lång rad framgångsrika icke köttätande idrottsmän, t.ex. den framgångsrike olympiske långdistanssimmaren Murray Rose, den berömde finske löparen Paavo Nurmi, basketstjärnan Bill Walton, ``järnmannen''i trekamp Dave Scott och OS-stjärnan på 400 meter häck Edwin Moses. Många vegetarianer hävdar att de känner sig i bättre form, friskare och piggare än när de åt kött. Många belägg ger dem nu rätt. I 1988 års rapport om närings- och hälsotillståndet i USA citeras en större undersökning som visar att andelen vegetarianer som dör i hjärtattack i åldersgruppen trettiofem till sextiofyra år bara är 28dödlighetsfrekvens av amerikaner i den åldersgruppen generellt sett. Samma undersökning visade att vegetarianer som åt ägg och mjölkprodukter hade 16kolesterolhalt än köttätarna. Veganernas kolesterolhalt var 29huvudsakligen minskat intag av kolesterol och fett (särskilt mättat fett), samt ökat intag av fullkornsprodukter och andra spannmålsprodukter, grönsaker (även torkade bananer och ärtor) och frukt. Rådet att minska intaget av kolesterol och mättat fett innebär i praktiken att man bör undvika kött (möjligen med undantag av skinnfri kyckling), grädde, smör och alla mjölkprodukter utom de magraste. 9.30Rapporten kritiserades mycket för att inte våra tillräckligt specifik angående detta. Vagheten berodde uppenbarligen på att grupper som National Cattlemen's Association och Dairy Board bedrivit framgångsrik lobbyverksamhet. 9.31 Lobbyverksamheten lyckades emellertid inte förhindra att canceravdelningen avslöjade ett samband mellan bröstcancer och köttätande, liksom mellan intag av kött (särskilt nötkött) och tjocktarmscancer. De hjärtsjukas förbund i USA har också under många år rekommenderat amerikanerna att minska köttätandet. 9.32Specialdieter för långt och friskt liv (t.ex. Pritikinplanen och McDougallplanen) är helt eller till största delen vegetariska. 9.33
Näringsexperter diskuterar inte längre om djurkött är nödvändigt; de är ense om att det inte är det. Om vanligt folk fortfarande tvivlar på att man kan klara sig utan kött så beror det på okunnighet. Okunnigheten rör ofta proteinets betydelse. Vi får ofta höra att protein är en viktig beståndsdel i sunt kosthåll, och att kött är proteinrikt. Bägge påståendena är sanna, men det finns två andra fakta som vi inte för höra lika ofta. Det ena är att genomsnittsamerikanen äter för mycket protein. Medelamerikanens proteinintag överskrider med 45maximum Nationella Vetenskapsakademin rekommenderat. Enligt andra beräkningar äter de flesta amerikaner två till fyra gånger mer kött än kroppen kan dra nytta av. överflödigt protein lagras inte. En del hamnar i avföringen, annat omvandlas till kolhydrater, vilket blir ett dyrt sätt att öka intaget av kolhydrater. 9.34
För det andra bör man veta att kött bara utgör en av en mångfald olika födoämnen som innehåller protein. Köttet utmärker sig främst genom att vara det dyraste av dessa. En gång i tiden trodde man att animaliskt protein hade bättre egenskaper. Men redan 1950 påpekade brittiska läkarförbundets näringskommitté:
Man har nu allmänt insett att det är likgiltigt om de väsentliga proteinerna kommer från växter eller djur, under förutsättning att de utgör en lämplig och nedbrytbar blandning av de olika formerna. 9.35
Mera nyligen har forskningen presenterat ytterligare belägg för denna slutsats. Vi vet att proteinets näringsvärde sammanhänger med de essentiella aminosyror proteinet innehåller. Aminosyrorna avgör hur mycket av proteinet kroppen kan använda.
Det är visserligen korrekt att animalisk föda, särskilt ägg och mjölk, har en mycket välavvägd sammansättning av aminosyror. Vegetariska födoämnen som sojabönor och nötter innehåller emellertid också en stor mängd sådana näringsämnen. Om man äter flera slags växtprotein samtidigt är det dessutom lätt att komponera en måltid som proteinmässigt sett motsvarar den animaliska födan. Principen kallas ``proteinkomplementaritet'', men du behöver inte veta mycket om näringslära för att tillämpa den. Den landsortsbo som äter sina bönor eller linser med ris eller majs praktiserar proteinkomplementaritet. Det gör också den mor som ger barnet en smörgås med jordnötssmör på fullkornsvetebröd: En kombination av jordnötter och vete, vilka båda innehåller protein. De skilda typerna av protein i de olika sorternas föda samverkar på så sätt att kroppen upptar mer protein om födoämnena ätes tillsammans att om de ätes var för sig. Men även utan den komplementaritetseffekt som uppstår om man kombinerar olika proteiner innehåller de flesta av de växter vi äter i sig själva tillräckligt mycket protein för att tillhandahålla det protein kroppen behöver. Det gäller inte bara nötter, ärtor och bönor, utan även vete, ris och potatis. Om vi undviker skräpmat som bara består av fett eller socker kan vi egentligen bara få proteinbrist ifall vårt kosthåll innehåller för få kalorier. 9.36
Protein är inte köttets enda näringsämne. De andra kan dock med enkelhet erhållas i ett vegetariskt kosthåll utan några särskilda bekymmer Endast veganerna, som inte äter några djurprodukter över huvud taget, har någon anledning att våra särskilt noggranna med kosthållet. Det tycks finnas ett, och endast ett, viktigt näringsämne i ägg och mjölk som inte är tillgängligt i växtföda. Det är vitamin B12. Det kan dock utvinnas ur sjögräs, exempelvis kelp, ur en sojasås som tillverkas enligt en traditionell japansk jäsmetod samt ur tempeh, en jäst sojaprodukt som man äter i vissa delar av Asien. Tempeh finns nu i många hälsokostaffärer i västerlandet. Det är också möjligt att B12 skapas av mikroorganismer i vår egen matsmältningsapparat. Man har undersökt veganer som på många år inte intagit någon föda som man vet innehåller B12. Det visade sig att deras blod fortfarande uppvisade en normal halt av detta vitamin. Men ändå är det enkelt och billigt att äta vitamintabletter med B12 för att vara säker på att inte riskera näringsbrist. B12 i sådana tabletter kommer från växtuppfödda bakterieodlingar. Man har undersökt barn i veganfamiljer och funnit att de utvecklats normalt efter avvänjningen på ett kosthåll utan animalisk föda men med B12-tillskott. 9.37
I detta kapitel har jag försökt bemöta en del lättartikulerade farhågor angående att bli vegetarian. Men en del människor känner ett djupare motstånd som får dem att tveka. Anledningen till denna tvekan kan vara att man är rädd att ens vänner ska anse att man är underlig. När jag och min fru började fundera på att bli vegetarianer talade vi om detta. Vi var oroliga över att vi skulle bli avskurna från våra vänner som inte var vegetarianer. På den tiden var ingen av våra gamla vänner vegetarianer. Beslutet blev verkligen lättare för oss båda i och med att vi blev vegetarianer samtidigt. Men det visade sig att vår oro var obefogad. Vi klargjorde vårt beslut för vännerna och de såg att vi hade goda skäl för beslutet. Alla har inte blivit vegetarianer men de har inte heller upphört att vara våra vänner. Jag tror faktiskt att de gillar att bjuda oss på middag och visa hur bra mat de kan laga utan kött. Visst är det möjligt att du stöter på folk som tycker att du är underlig. Risken är mycket mindre nu än för några få år sedan, eftersom det finns så många fler vegetarianer nu. Men om det händer, kom då ihåg att du är i gott sällskap. De bästa reformatörerna - sådana som varit först med att protestera mot slavhandel, imperialistiska krig eller exploateringen av barn med fjorton timmars arbetsdag i den industriella revolutionens fabriker - har även de ansetts underliga till att börja med. De har förlöjligats av folk med intressen i de verksamheter de protesterat mot.