På djurfabriken...
vad som hände med din middag när den ännu var ett djur

De flesta människor, särskilt de som kommer från stads- eller förortsmiljö, kommer i direkt kontakt med djur främst vid måltiderna: Vi äter djuren. I detta enkla faktum ligger nyckeln till våra attityder mot andra djur. Här finns också nyckeln till vad var och en av oss kan göra för att ändra dessa attityder. Bruket och missbruket av djur som föds upp till föda överstiger, rent kvantitativt, varje annan form av missförhållande. Mer än hundra miljoner kor, grisar och får uppföds och slaktas årligen bara i USA. När det gäller fjäderfä är siffran hisnande fem miljarder. (Det innebär att omkring åttatusen fåglar, främst kycklingar, slaktas medan du läser denna sida.) Det är vid våra middagsbord och i kvartersbutiken eller charkuteributiken som vi direkt berörs av den mest omfattande exploatering av andra arter som någonsin förekommit.

I allmänhet är vi okunniga om den misshandel av levande varelser som ligger bakom maten vi äter. Att köpa mat i en butik eller restaurang är kulmen på en lång process i vilken allt utom slutprodukten hålls omsorgsfullt dolt för våra blickar. Vi köper vårt kött och fjäderfä i behändiga plastförpackningar. Det blöder knappt. Det finns ingen anledning att associera denna förpackning med ett djur som lever, andas, rör sig och lider. Själva orden vi använder döljer varans ursprung: Vi äter nötkött, inte tjur, tjurkalv eller ko, och vi äter fläsk, inte gris. Av någon anledning tycks vi dock ha lättare att acceptera lammköttets ursprung. Den engelska termen ''meat`` är i sig själv bedräglig [''Meat`` används när man talar om kött som mat. ''Flesh`` avser kött, muskelvävnad, hos människor eller andra (levande) djur. ö.a.] Från början stod ''meat`` för varje form av fast föda, inte nödvändigtvis köttet från djur. Denna användning lever kvar i uttryck som ''nut meat`` (nötkärna) vilket tycks antyda att det rör sig om ett substitut för''flesh meat``. Termen ''meat`` är emellertid lika korrekt i detta fall. Den mer allmänna termen ''meat`` döljer faktum att det man äter faktiskt är ''flesh``.

Sådana verbala förklädnader utgör bara ytlagret av en mycket djupare okunnighet angående vår mats ursprung. Tänk på vad man ser framför sig när man hör ordet ''bondgård``: Ett hus och en lada och en flock höns, bevakade av en tupp som malligt sprätter omkring runt gården. Korna kommer in från ängarna för att mjölkas. Kanske en sugga bökar runt bland fruktträden, omgiven av en kull ivriga griskultingar.

Mycket få lantbruk har någonsin varit så idylliska som denna traditionella bild vill få oss att tro. ändå tänker vi fortfarande på bondgården som en behaglig plats, fjärran från vårt eget industrialiserade och profitmedvetna stadsliv. De få människor som funderar över hur djuren har det på bondgården känner sällan till de moderna formerna för djuruppfödning. Somliga bekymrar sig över ifall djuren slaktas smärtfritt. Och alla som kört bakom en boskapsbil vet antagligen att djuren transporteras enormt hoppackade. Det är dock inte många som misstänker att transport och slakt är annat att den oundvikliga avslutningen på ett nöjt och bekymmersfritt liv, ett liv med djurtillvarons naturliga glädjeämnen men utan de prövningar vilda djur måste utstå i kampen för överlevnad.

Bekväma antaganden i stil med dessa har inte mycket att göra med verklighetens moderna djuruppfödning. Till att börja med kontrolleras uppfödningen inte längre av vanliga enkla bönder. Stora företag och löpandebandsmetoder har förvandlat lantbruk till lantindustri. Omvandlingen började när storföretagen tog hand om det som en gång var lanbrukarhustruns domän: hönsuppfödning. Idag kontrollerar femtio stora företag praktiskt taget all produktion av fjäderfä i USA. På äggproduktionsområdet kunde en storproducent ha tretusen värphons för femtio år sedan. Idag har många producenter mer att 500 000 hönor och de största har mer än tio miljoner. De återstående mindre producenterna har att välja mellan att slå igen eller att tillämpa samma metoder som storföretagen. Firmor utan anknytning till lantbruk har blivit storskaliga uppfödare för att erhålla skattereduktioner eller sprida sina vinster. Greyhound Corporation (bussbolag) producerar kalkoner. Din rostbiff kan komma från John Hancocks livförsäkringsbolag eller kanske från något av det dussin oljebolag som investerat i kreatursutfodring. Deras utfodringsanläggningar är avsedda för 100 000 kor eller mer. ^8.1

Storföretagen och de som tvingas konkurrera med dem tar inte någon hänsyn till balansen mellan växter, djur och natur. Lantbruk drivs i konkurrens och man tillämpar de metoder som minskar kostnaderna och ökar produktionen. Bondgårdens djurhållning är därför nu ''djurfabriker``. Djuren behandlas som maskiner för omvandling av billigt foder till dyrt kött. Varje påhitt som resulterar i en högre ''omvandlingsgrad`` kommer också att brukas. Större delen av detta kapitel utgör bara en beskrivning av dessa metoder samt av vad de betyder för de inblandade djuren. Det syftar till att klargöra att djuren med dessa metoder genomlider eländiga liv från födelsen till döden. Inte heller här är poängen att folk som sysslar med detta är särskilt grymma och elaka. Tvärtom, konsumenternas och producenternas attityder är grunden lika. De uppfödningsmetoder jag tänker beskriva är inte annat att den följdriktiga tillämpningen av de attityder och fördomar jag diskuterat i andra delar av boken. Om vi utesluter de ickemänskliga djuren från vår sfär av moralisk hänsyn och behandlar dem som ting att bruka efter egna önskemål så är utfallet förutsägbart.

Liksom i föregående kapitel har jag avstått från att basera de följande beskrivningarna på mina egna personliga iakttagelser; nu av gårdar och förhållandena på dem. Anledningen är att jag vill göra redogörelsen. så objektiv som möjligt. Om jag utnyttjat personliga iakttagelser kunde jag anklagats för att ha skrivit en selektiv och partisk redogörelse som grundats på ett fåtal besök vid ovanligt dåliga gårdar. Rapporten utnyttjar istället till största delen de källor som kan förväntas vara vänligt inställda till uppfödningsindustrin: Uppfödarnas egna tidningar och branschtidskrifter.

Man kan förstås inte finna artiklar som direkt påvisar djurens lidanden i uppfödarnas tidskrifter. Särskilt inte nu, när branschen blivit medveten om att ämnet är känsligt. Uppfödarnas tidskrifter intresserar sig inte för djurens lidanden i sig. Ibland för uppfödarna rådet att undvika metoder som vållar deras djur lidande eftersom djuren inte går upp i vikt lika mycket under sådana omständigheter. Och de tvingas att hantera djuren mindre hårdhänt när de skickas till slakt eftersom en slaktkropp med utgjutningar betingar ett lägre pris. Tanken att man ska undvika att utsätta djuren för obehagliga förhållanden bara p.g.a. att detta i sig självt är något dåligt nämns aldrig. Ruth Harrison är författare till Animal Machines, en banbrytande översikt över intensivuppfödningens metoder i Storbritannien. Hon såg att ''grymheten erkänns först när vinstmöjligheten försvinner``. ^8.2 Utan tvekan är det den attityden som uppvisas på uppfödartidskrifternas sidor, i USA såväl som i Storbritannien.

Ändå får vi veta en hel del om djurens situation via uppfödarnas tidskrifter. Vi får veta vilken inställning en del av uppfödarna har till de djur som står under deras absoluta och obegränsade makt. Vi lär oss också vilka nya metoder som kommer i bruk och de problem de ger upphov till. Förutsatt att vi känner till något om djurens behov är detta tillräckligt för att vi ska få en helhetsbild av dagens djuruppfödning. Bilden kan ges större skärpa om vi vänder oss till de vetenskapliga studier av djur i lantbruket som allt oftare förekommer i lantbruks- och veterinärtidskrifter (som ett resultat av trycket från rörelsen för djurens frigörelse).

Det första djur som försvann från de relativt naturliga förhållandena på den traditionella bondgården var kycklingen. Människan använder höns på två sätt: för deras kött och deras ägg. Idag finns det standardmetoder för massproduktion av bägge dessa produkter.

Lantindustrins förespråkare ser kycklingindustrins framväxt som en av de stora succéerna i lantbrukets utveckling. Vid andra världskrigets slut var kyckling på matbordet fortfarande relativt sällsynt. Kycklingen kom främst från små självständiga bönder eller från de oönskade tuppar som producerades i värphönsbestånden. Idag slaktas 102 miljoner broilers (så kallas kyckling som ska ätas) varje vecka i USA. Dessförinnan har de drivits upp i högautomatiserade fabriksliknande anläggningar som tillhör de stora företag som kontrollerar produktionen. Åtta av dessa företag svarar för mer att hälften av de 5,3 miljarder fåglar som dödas årligen i USA. ^8.3

Det avgörande steget för att förvandla fågeln på gårdsplanen till fabriksprodukt togs när man förpassade kycklingen till inomhusliv. Broilerproducenten mottar laster med 10 000, 50 000 eller fler dagsgamla kycklingar från kläckningsanläggningen. De sätts i ett långt skjul utan fönster, vanligtvis på golvet även om en del uppfödare staplar lager av burar för att få plats med fler fåglar i samma skjul. I skjulet kontrolleras fågelns miljö i varje avseende för att den ska växa snabbare på mindre föda. Mat och vatten utdelas automatiskt genom trattar i burtaket. Ljuset justeras enligt forskares anvisningar: Man har exempelvis skarpt ljus 24 timmar per dygn under de första en eller två veckorna för att stimulera fåglarna till snabb viktökning. Sedan dämpas ljuset något samt stängs av och på varannan timme för att kycklingarna ska våra mer benägna att äta efter att ha sovit. Vid omkring sex veckors ålder inträffar slutligen den tid då fåglarna har växt så mycket att de börjar få det trångt. Då hålls belysningen genomgående mycket dämpad. Det syftar till att minska de aggressioner som orsakas av trängseln.

Gödkycklingar avlivas vid sju veckors ålder. (Kycklingens naturliga livslängd är ca sju år.) Vid slutet av denna period väger kycklingen ca 2-2,5 kg. Ändå kan det vara så att den fortfarande inte har mer att 4,5 kvadratdecimeter att vistas på - d.v.s. mindre än ett A4-papper. Trängseln vållar stress och fåglarnas energi får inget naturligt utlopp. Med normalt ljus leder detta till att djuren angriper varandra, hackar varandras fjädrar eller ibland dödar och äter varandra. Det har visat sig att mycket skum belysning minskar sådant beteende. Det är därför troligt att fåglarnas sista veckor framlevs i nästan totalt mörker.

I broilerproducentens terminologi är fjäderhackning och kannibalism omoraliska beteenden, ''laster``. De är emellertid inga naturliga laster utan resultatet av den stress och trängsel de moderna producenterna utsätter sina fåglar för. Kycklingar är mycket sociala djur och på gårdsplanen utbildar de en hierarki vilken ibland brukar kallas ''hackordning``. Vid mattråget och på andra platser lyder varje fågel under den som står över i hackordningen samt tar kommandot över dem som står under. Ett fåtal konflikter kan uppstå innan hackordningen etablerats. Oftast är det dock tillräckligt att demonstrera styrkan, direkt fysisk kontakt är inte nödvändig. Vid en tid då flockarna fortfarande var små skrev Konrad Lorenz, berömd iakttagare av djurs beteenden:

Känner djur varandra i gruppen? Visst gör de det... Varje bonde med fjäderfä vet att... det finns en mycket bestämd ordning enligt vilken varje fågel fruktar den som står över i rang. Efter en fåtal dispyter, som inte nödvändigtvis innebar slagsmål, vet varje fågel vilken av de andra fåglarna hon bör frukta och vilka som måste visa respekt för henne. Avgörande för att hackordningen ska bibehållas är inte bara den individuella fågelns fysiska styrka, utan också dess mod, energi och t.o.m. självförtroende. ^8.4

Andra studier har visat att en stabil social ordning där varje fågel vet sin plats kan bibehållas i flockar med upp till nittio kycklingar. Men det är uppenbart att med 80 000 fåglar hopträngda i ett enda skjul är det en helt annan sak. Fåglarna kan inte inrätta en social ordning och slåss därför ofta. Bortsett från att varje fågel omöjligen kan känna igen så många andra fåglar så bidrar den extrema trängseln i sig själv säkert till att kycklingarna så lätt blir irriterade och upphetsade. Så fungerar också människor och andra djur. Detta är något uppfödarna länge känt till:

Hackande och kannibalism blir lätt svåra laster bland fåglar som hålles intensivt. Det medför lägre produktivitet och uteblivna vinster. Fåglarna blir uttråkade och hackar i någon utstående del av en annan fågels fjäderdräkt... Sysslolöshet och uttråkning är dispositionella orsaker till lasterna. Trånga, kvava och för varma utrymmen är bidragande yttre orsaker. ^8.5

Uppfödarna måste förhindra dessa ''laster`` eftersom de kostar pengar. Men trots att de vet att överbefolkning är den grundläggande orsaken kan de inte göra någonting åt den. I branschens konkurrenssituation skulle eliminering av trängsel samtidigt kunna innebära eliminering av vinstmarginaler. Byggnaden, foderautomatiken, uppvärmningen, ventilationen och arbetet skulle dra lika stora kostnader. Med färre fåglar att sälja per hus skulle inkomsten reduceras. Därför inriktar uppfödarna sina ansträngningar på att minska konsekvenserna av den stress som vållar dem kostnaden. Lasterna beror på att fåglarna hålls på en onaturligt sätt. För att kontrollera lasterna måste fjäderfäuppfödaren göra förhållandena ännu mindre naturliga. Ett sätt är att dämpa belysningen. Ett mera drastiskt steg som nu också praktiseras flitigt i branschen, är näbbklippning.

När näbbklippning började praktiseras i San Diego på 40-talet använde man en blåslampa. Bonden brände bort kycklingarnas övre näbbhalvor så att de inte kunde hacka i varandras fjädrar. Denna råa teknik ersattes snart av en modifierad lödkolv. Idag föredrar man i allmänhet särskilt utformade giljotinlika instrument med heta blad. Den lilla kycklingens näbb sticks in i apparaten och det heta bladet hugger av näbbens spets. Proceduren utförs mycket snabbt, omkring femton fåglar i minuten. Denna brådska innebär att bladets temperatur och skärpa kan variera, vilket leder till slarvig avhuggning och svåra skador på fågeln:

Extremt upphettat blad orsakar blåsor i munnen. Kallt eller slött blad kan leda till att en köttig bulnad utvecklas på underkäken. Sådana bulnader är mycket känsliga. ^8.6

Joseph Mauldin, fjäderfäforskare från University of Georgia, redogjorde vid en konferens om fjäderfäs hälsa för sina observationer på fältet:

Många fall av brända näsborrar och svåra stympningar beror på felaktiga metoder som utan tvekan medför akut och kronisk smärta samt påverkar födobeteendet och produktionen. Jag har gjort en uppskattning av kvaliteten när det gäller ansning av näbbar på privata broilerföretag. De flesta är nöjda med att 70hamnar i den korrekt ansade kategorin... Ersättningskycklingarna får sina näbbar ansade av personal vars arbete betalas efter kvantitet snarare än kvalitet. ^8.7

Man får inte tro att proceduren är smärtfri när den utförs korrekt, ungefär som att klippa tånaglarna. En expertkommitté (tillsatt av brittiska regeringen) under ledning av zoologen professor F.W. Rogers Brambell upptäckte för några år sedan att:

Mellan hornlagret och benet finns ett tunt lager mycket känslig mjuk vävnad, liknande huden under människans nagel. Den varma kniv som används vid näbbklippning skär genom denna sammansättning av hornlager, ben och känslig vävnad. Därigenom vållas svår smärta. ^8.8

Dessutom vållar näbbklippningen långsiktig skada. Kycklingar som stympats på detta sätt äter mindre och går ner i vikt under flera veckor. ^8.9 Troligaste förklaringen till detta är att den skadade näbben kontinuerligt gör ont. Två forskare vid brittiska lantbruks- och matforskningsrådets avdelning för forskning om fjäderfä, J. Breward och M.J. Gentle, undersökte näbbstumparna på näbbklippta höns. De fann att de skadade nerverna växer vidare. Nerverna växer ihop och bildar en klump av hoptvinnade nervfibrer, vilken kallas eurom. Hos människor med amputerade lemmar har dessa eurom visat sig orsaka båda akut och kronisk smärta. Breward och Gentle fann att så antagligen också är fallet när det gäller eurom som bildats p.g.a. näbbklippning. ^8.10Med all den försiktighet som kan förväntas av en fjäderfäforskare som skriver i en vetenskaplig tidskrift har Gentle senare sagt:

Som slutsats är det rimligt att säga att vi inte vet hur mycket olägenhet eller smärta fåglarna upplever efter att näbbarna ansats. Men i ett humanitärt samhälle bör vi ta det säkra före det osäkra för fåglarnas skull. God djurhållning är väsentlig för att förhindra kannibalism och hackande. Om förhållandena är sådana att ljusintensiteten inte kan regleras så finns bara alternativet att avla fram fåglar som ej uppvisar dessa skadliga drag. ^8.11

En annan läsning är också möjlig. De flesta producenter utför näbbklippning rutinmässigt för att förebygga kannibalism och detta minskar kraftigt den skada en kyckling kan göra. Men de går förstås ingenting för att reducera den stress och överbefolkning som skapat den onaturliga kannibalismen från början. De gammaldags bönder som höll en liten flock höns på stort utrymme hade inget behov av att klippa fåglarnas näbbar.

En gång var kycklingarna individer: Om en kyckling trakasserade andra (sådant hände även om det hörde till undantagen) så avlägsnades den från flocken. På samma individuella sätt kunde man ta vård om fåglar som blev sjuka eller skadade (eller snabbt avliva dem om nödvändigt). Nu vaktar en person tiotusentals fåglar. En amerikansk jordbruksminister skrev entusiastiskt om hur en person kunde sköta om 60 000-75 000 broilers. ^8.12Poultry World [Fjäderfävärlden] publicerade nyligen berättelsen om David Derehams broileranläggning. ^8.13Dereham tar alldeles ensam hand om 88 000 broilers, inhysta under samma tak, och dessutom tjugofem hektar åkermark! ''Ta hand om har inte samma innebörd som förr. Om kycklinguppfödaren inte skulle ägna mer än en sekund om dagen för inspektion av varje fågel så skulle det ändå ta mer att tjugofyra timmar per dygn att inspektera 88 000 fåglar. För att inte tala om gårdens övriga sysslor samt lite jordbruk vid sidan om. Vidare kommer ju den väldigt skumma belysningen att försvåra inspektionen ytterligare. I realiteten gör den moderne fjäderfäuppfödaren inte mer att att avlägsna döda fåglar. Det är billigare att mista några fåglar mer på det sättet än att betala för det extra arbete som skulle behövas för att övervaka de enskilda fåglarnas hälsa.

Broilerskjulen har solida fönsterlösa väggar och artificiell ventilation. Detta för att möjliggöra fullständig kontroll av ljuset och en viss kontroll av temperaturen (man kan vanligtvis åstadkomma uppvärmning men inte svalka). Fåglarna ser ej dagsljus förrän den dag då de tas ut för att dödas. De inandas inte heller någon luft som inte är mättad med ammoniak från deras egen spillning. Ventilationen är tillräcklig för att hålla fåglarna vid liv under normala förhållanden. Skulle en tekniskt fel inträffa kvävs de snart. T.o.m. en så uppenbar möjlighet som strömavbrott kan våra katastrofal eftersom inte alla broilerproducenter har reservkraftverk.

Bland de andra sätt på vilka fåglar kan kvävas i ett broilerhus finns ett fenomen som på engelska kallas ``piling'', hopning. Kycklingar i broilerskjul blir nervösa och uppjagade varelser. Eftersom de är ovana vid starkt ljus eller ljud eller andra intrång kan de gripas av panik vid en plötslig störning och fly till ett hörn av skjulet. I detta skräckslagna sökande efter säkerhet samlas de i hög på varandra. Resultatet blir, som en hönsuppfödare beskriver saken, att de ``kväver varandra i en ynklig hop av kroppar i en hörn av uppfödningsutrymmet''. ^8.14

Skulle fåglarna undkomma dessa faror kan de ändå falla offer för någon av den mängd sjukdomar som är vanligt förekommande i broilerhusen. En ny och ännu förbryllande dödsorsak är helt enkelt känd som ``akut döds-syndromet'' eller ADS. ADS är uppenbarligen resultatet av broilerindustrins onaturliga djurhållning och det har visat sig döda i genomsnitt två procent av broilerbestånden i Kanada och Australien. Siffrorna är antagligen desamma på andra ställen där liknande metoder är i bruk. ^8.15ADS har beskrivits på följande sätt:

Strax före döden drabbas kycklingarna plötsligt av en attack som karakteriseras av balansrubbningar, våldsamt flaxande och starka muskelsammandragningar.. Fåglarna faller framåt eller bakåt under de första balansrubbningarna och de kan bli liggande på ryggen eller bakdelen medan de flaxar våldsamt. ^8.16

Ingen av dessa studier ger någon tillfredsställande förklaring till att dessa kycklingar som ser friska ut plötsligt skulle kollapsa och dö. En specialist på fjäderfä från brittiska jordbruksdepartementet har kopplat ihop det med själva målet som hela broilerindustrin eftersträvar - snabb tillväxt:

Graden av dödlighet bland broilers har ökat och det är rimligt att fråga sig huruvida detta indirekt kan tillskrivas de betydande genetiska och näringsmässiga framsteg som gjorts. Vi kan med andra ord förvänta oss att broilers växer för snabbt - de mångdubblar sin vikt 50-60 gånger på sju veckor.. Flip-overs, d.v.s. plötsliga dödsfall bland frodiga unga broilers (vanligen hannar) kan också sättas i förbindelse med denna ``superladdade'' tillväxt. ^8.17

Den snabba tillväxttakten vållar också handikapp och deformiteter som tvingar fabrikanterna att döda ytterligare en till två procent av broilerkycklingarna. Eftersom bara grava fall gallras ut måste antalet fåglar som lider av missbildningar vara mycket högre. ^8.18Författarna till en studie av en viss sorts missbildning avslutade: ``Vi utesluter inte att fåglarna framavlats för så snabb tillvart att de står på gränsen till en strukturellt sammanbrott.'' ^8.19

Fåglarna måste leva i en atmosfär som i sig själv utgör en hälsorisk. Under de sju eller åtta veckor som fåglarna befinner sig i skjulet görs ingen ansträngning för att byta strö eller avlägsna fåglarnas spillning. Trots mekanisk ventilation mättas luften med ammoniak, damm och mikroorganismer. Studier har visat att damm, ammoniak och bakterier har skadlig inverkan på fåglarnas lungor, vilket man kunde förvänta. ^8.20 Avdelningen för samhällsmedicin på universitetet i Melbourne utförde en studie av hälsoriskerna för kycklingbonden i denna atmosfär. De fann att 70sveda i ögonen, nästan 30nära 15forskarna varnade kycklingbönderna för att tillbringa mer tid att nödvändigt i sina skjul och rådde dem att använda andningsapparat när de går in. Studien nämnde emellertid ingenting om andningsapparater åt kycklingarna. ^8.21

När fåglarna måste stå och sitta på ruttnande, smutsigt, ammoniakdränkt strö drabbas de också av såriga fötter, blåsor på bröstet och brännskador på hasorna. ``Kycklingdelar'' är ofta återstoden av skadade fåglar vars kroppar inte kan säljas hela. Fotskador är emellertid inget problem för industrin eftersom fötterna ändå skärs bort efter slakten.

Om det är stressande att leva i långa, överfyllda, ammoniakdränkta, dammiga och fönsterlösa skjul så är fågelns första och enda erfarenhet av solljus än värre. Dörrarna slås upp och fåglarna som nu vant sig vid halvmörker lyfts i benen och blir utburna upp och ner. Utan några finesser stuvas de ner i lådor som staplas på en lastbil. Sedan åker de till den anläggning där kycklingar dödas, rensas och förvandlas till prydliga plastpaket. Vid anläggningen lyfts de av lastbilen och staplas (fortfarande i lådor) för att vänta på sin tur. Det kan ta åtskilliga timmar. Under denna tid för de varken mat eller vatten. Slutligen tas de ur lådan och fästs upp och ner i bandet som transporterar dem till kniven där deras glädjelösa tillvaro får ett slut.

De plockade och preparerade kycklingkropparna säljs därpå till miljontals familjer som kommer att gnaga på deras ben utan att för ett ögonblick hejda sig och minnas att de äter den döda kroppen av en varelse som en gång varit vid liv. De frågar sig inte heller vad man utsatt varelsen för i syfte att ge dem möjlighet att köpa och äta dess kropp. Och ifall de ställde denna fråga, var skulle de finna svaret? Hämtar de sin information från kycklingmagnaten Frank Perdue får de höra att kycklingarna på hans ``gård'' blir bortskämda och ``lever så skonsamma liv''. ^8.22Perdue är USA:s fjärde största broilerproducent men definitivt främst när det gäller att marknadsföra sig. Hur ska vanligt folk veta att Perdue håller sina kycklingar i 140 meter långa byggnader som innehåller 27 000 fåglar? Hur ska de kunna veta att Perdues system för massproduktion ensamt dödar 6,8 miljoner fåglar i veckan? Eller att han i likhet med många andra broilerproducenter hugger av näbbarna på sina kycklingar för att hindra dem från att bli kannibaler av stressen i den moderna djurfabriken? ^8.23

Perdues ryktbarhet främjar en vanlig myt: Att ekonomisk framgång för bonden och ett bra liv för hans fåglar och andra djur går hand i hand. De som vill ursäkta djurfabrikerna hävdar ofta att djuren inte skulle frodas och därmed inte bli lönsamma om de inte är lyckliga. Broilerindustrin utgör en tydlig vederläggning av denna naiva myt. I Poultry Science publicerades en studie som visade att det skulle kunna våra lönsamt att ge fåglarna så lite som 3,72 kvadratdecimeter per fågel (20normala yta som tillämpas i branschen). Detta trots att en så litet utrymme innebar att 6,4lägre täthet), fåglarna var underviktiga och bröstblåsor mycket vanliga. Som författarna påpekar så ligger nyckeln till lönsamhet i fjäderfäbranschen inte i profit per fågel, utan i profit för anläggningen i sin helhet:

Avkastningen i rena pengar per fågel började minska... allteftersom beståndets täthet utökades. Om den ekonomiska avkastningen beräknades i termer av avkastning per enhet golvyta uppträdde emellertid motsatt effekt: Den ekonomiska avkastningen ökade när beståndets täthet ökade. Trots att extremt höga tätheter undersöktes nåddes aldrig den punkt där avkastningen minskade, trots minskningen i tillväxttakt. ^8.24

Den läsare som överväger att köpa kalkon istället för kyckling efter att ha läst detta avsnitt bör varnas: Denna traditionella stomme för familjemiddagen föds idag upp med samma metoder som broilerkyckling. Näbbklippning är standard också för kalkoner. Enligt Turkey World har en ``explosion av kalkonproduktion'' ägt rum på senare år och den förväntas fortsätta. En tvåmiljarders kalkonindustri producerade 207 miljoner kalkoner 1985. Tjugo storföretag stod för mer att 80tillbringar 13-24 veckor under intensiva produktionsformer innan de når slutet, d.v.s. mer än dubbelt så lång tid som sina små motsvarigheter. ^8.25

``En höna'' skrev Samuel Butler en gång, ``är bara äggets sätt att göra ännu ett ägg''. Butler tyckte säkert att han var rolig. Men när Fred C. Haley, som är direktör för ett företag i Georgia med makt över 225 000 värphöns, beskriver hönan som en ``äggproducerande maskin'' får hans ord allvarligare följder. För att betona sin affärsmässiga attityd tillägger Haley: ``Målet med äggproduktion är att tjäna pengar. Glömmer vi detta mål har vi glömt vad alltihop handlar om''. ^8.26

Detta är inte bara en amerikansk attityd. En brittisk lantbrukstidskrift berättade för sina läsare att:

Den moderna värphönan är när allt kommer omkring inte något annat än en mycket effektiv konverteringsapparat som förvandlar råmaterialet - fodervarorna - till en slutprodukt - ägget. Då förstås bortsett från underhållsbehoven. ^8.27

Tanken att värphönan utgör ett effektivt sätt att omvandla foder till ägg är allmän i branschtidningarna, speciellt i annonserna. Som man kan förvänta är tankegångens konsekvenser inte bra för de äggläggande hönsen.

Värphönor genomgår till stor del samma procedurer som gödkycklingar men det finns en del skillnader. Liksom broilers måste värphönsen näbbklippas för att förebygga den kannibalism som annars skulle uppstå i så stor trängsel. Eftersom de lever mycket längre än broilers genomgår de dock ofta denna operation två gånger. Vi ser t.ex. att fjäderfäspecialisten Dick Wells, chef för Storbritanniens nationella institut för fjäderfähållning, rekommenderar näbbklippning ``någon gång vid fem till tio dagars ålder''. Småkycklingarna utsätts då inte för stress i lika hög grad som om operationen gjorts tidigare. Dessutom ``är det ett bra sätt att minska risken för tidig dödlighet''. ^8.28När hönsen flyttas från uppfödningen till värpanläggningen vid 12-18 veckors ålder näbbklipps de ofta igen. ^8.29

Värphönsens lidanden börjar tidigt i livet. De nykläckta småkycklingarna sorteras i hannar och honor av en ``chickpuller''. Tuppkycklingarna kasseras eftersom de saknar kommersiellt värde. En del företag gasar fågelungarna men ofta slängs de levande i en plastsäck där de får kvävas under tyngden av andra småkycklingar som packas ovanpå dem. Andra mals ner levande för att bli mat åt sina systrar.

Minst 160 miljoner fåglar gasas, kvävs eller dör på detta sätt varje år enbart i USA. ^8.30Exakt hur många som drabbas av varje enskilt öde är omöjligt att säga eftersom inga register förs. För uppfödarna är det lika oproblematiskt att göra sig av med tuppkycklingar som det är för oss att tömma sophinken.

Värphönornas liv är längre, vilket dock knappast är någon fördel. Unghöns brukade växa upp utomhus eftersom man trodde att de då blev kraftigare värphöns med bättre förmåga att uthärda livet i buren. Nu har de flyttats in och i många fall placerats i bur nästan från födseln. Med flera lager burar ryms nämligen fler fåglar i varje skjul och genomsnittskostnaden per fågel blir lägre i motsvarande utsträckning.

Eftersom fåglarna växer snabbt måste de flyttas till större burar. Detta är en nackdel då ``dödligheten kan bli något högre... Brutna ben och slagna huvuden kan inte undvikas när man flyttar fåglar''. ^8.31

Vilken uppfödningsmetod som än används så har alla större äggproducenter idag sina värphöns i burar (de benämns ofta ``batterier'' eller ``batteriburar'', inte för att det finns något elektriskt med dem, utan i ordet ``batteris'' ursprungliga mening: ``En uppsättning likadana eller förbundna utrustningsenheter''). När burarna infördes fanns bara en fågel i varje bur. Tanken var att bonden då kunde avgöra vilka fåglar som inte värpte tillräckligt för att ge avkastning på fodret. Sådana fåglar kunde då avlivas. Sedan fann man att fler fåglar kunde få plats, och kostnaden per fågel reduceras, om två fåglar sattes i var bur. Det var bara första steget. Nu är det inte tal om att hålla räkning på varje hönas ägg. Burarna används eftersom ett större antal fåglar då kan bo och utnyttja värmen, utfodringen och vattnet i varje byggnad. Arbetsbesparande automatisk utrustning kan utnyttjas i högre utsträckning.

Det ekonomiska kravet att hålla ner kostnaderna för arbetskraft medför att värphöns inte får mer individuell tillsyn än broilers. Ägaren till en hönsfabrik i staten New York, Alan Hainsworth, berättade för en lokalreporter att han inte behövde mer att fyra timmar per dag för att ta hand om sina 36 000 värphöns. Samtidigt skötte hans fru 20 000 unghöns: ``Det tar femton minuter om dagen för henne. Hon kollar bara deras foderautomater, vattenskålar och nattens dödsfall''.

Den sorten omsorg garanterar emellertid ingen välmående flock, vilket reporterns beskrivning vittnar om:

Kliv in i unghönshuset och reaktionen är omedelbar - ett komplett helvete. Omkring 20 000 fåglar skriker gällt, högt och intensivt medan de trycker sig mot burarnas bortre sidor i skräck inför de mänskliga inkräktarna. ^8.32

En av de första anläggningarna med mer än en miljon värpenheter var Julius Goldmans Egg City som ligger 50 km nordväst om Los Angeles. 1970 gjorde National Geographic Magazine ett entusiastiskt reportage om uppfödningsmetoder som då var relativt nya. Redan då bestod anläggningen av två miljoner höns uppdelade i kvartersstora byggnader med 90000 höns i varje byggnad, och fem fåglar i varje bur om 40 x 45 cm. Egg Citys vice verkställande direktör Ben Shames förklarade för tidskriftens journalist vilka metoder man använde för att se efter så många fåglar:

Vi håller reda på hur mycket foder som äts och hur många ägg som samlas upp i två av de hundratio burraderna i varje byggnad. När produktionen sjunkit till en oekonomisk nivå säljs alla 90 000 fåglarna till slaktanläggningar för att bli kycklingpaj eller kycklingsoppa. Det lönar sig inte att hålla reda på varje rad i byggnaden, för att inte tala om individuella höns. Med två miljoner fåglar verksamheten måste man lita till statistiska stickprov. ^8.33

På de flesta äggfabriker staplas burarna i lager. Mat- och vattentråg löper genom raderna och påfylls automatiskt från en central behållare. Burarna har sluttande gallergolv. Lutningen - vanligtvis 1:5 - gör det svårare för fåglarna att stå bekvämt. Men den får äggen att rulla ner till burens framkant där de lätt kan samlas in för hand eller, om anläggningen är mer modern, föras bort av transportbandet till packningsanläggningen.

Det finns ekonomiska skäl även för gallergolvet. Spillningen faller igenom och kan samlas på hög i flera månader innan den bortförs vid ett enda tillfälle. (En del producenter avlägsnar det oftare, andra gör det inte.) Hönans klor är olyckligtvis dåligt anpassade till en liv på ståltråd. Närhelst någon bryr sig om att undersöka saken är uppgifter om skador på hönsens fötter vanliga. Klorna blir mycket långa p.g.a. att inget fast underlag nöter ner dem och de kan bli permanent intrasslade i ståltråden. Förre ordföranden för en riksorganisation i fjäderfäbranschen påminde sig i en industritidskrift:

Vi har hittat höns som bokstavligt talat vuxit fast i buren. Deras tår tycks ha fastnat i gallermaskorna på något sätt och sedan inte velat lossna. Så småningom har tårnas kött kommit att växa runt ståltråden fullständigt. Turligt nog för fåglarna fastnade de nära burens framsida där de lätt kunde nå mat och vatten. ^8.34

Nu bör vi se på hur stor boendeyta som är tillgänglig för värphöns i bur. I Storbritannien klubbades en fågelskyddslag igenom 1954. Den syftar till att förhindra plågeri av fåglar. Paragraf 8, avdelning 1 lyder:

Den som håller en fågel av något slag i någon form av bur eller annan behållare, eller stänger in fågeln i en sådan, och buren saknar tillräcklig höjd, bredd eller längd för att tillåta fågeln att fritt breda ut sina vingar, är skyldig till lagbrott och ska ådömas särskild påföljd.

Varje instängning är klandervärd. Men principen att buren ska vara tillräckligt stor för att låta fåglarna sträcka fritt på vingarna verkar vara ett absolut minimum. Det är nödvändigt för att skydda dem från oacceptabel inspärrning som inte ens tillfredsställer en mycket grundläggande drift. Vi kan alltså anta att hönsburarna i Storbritannien åtminstone måste vara tillräckligt stora för att ge fåglarna denna minimala frihet? Nej. Det citerade stycket är försedd med en kort men betydelsefull reservation: ``Detta stycke skall dock ej tillämpas om hönsfågel... ''

Denna anmärkningsvärda reservation bär vittne om styrkeförhållandet mellan begär som stammar från magen, och önskningar som bygger på medkänsla, i ett land som är välkänt för sin djurvänlighet. Ingenting i hönsfåglarnas natur får dem att ha mindre längtan efter att sträcka på vingarna än andra fåglar. Vi kan inte dra någon annan slutsats än att de brittiska parlamentsledamöterna är emot djurplågeri utom när djurplågeriet producerar deras frukost.

Det finns en nära parallell till denna i USA. Enligt 1970 års djurskyddslag och efterföljande revideringar har kriterierna för djurburar satts för att ``ge tillräckligt utrymme för varje djur att utföra normala kroppsliga och sociala rörelser med tillräcklig rörelsefrihet''. Denna lag berör djurparker, cirkusar, sällskapsdjursgrossister och laboratorier men inte djur som uppföds till föda. ^8.35

Så hur står sig då burarna för värphons i förhållande till den miniminorm som uppställts för fåglar i allmänhet? för att kunna besvara denna fråga bör man veta att den vanligaste hönstypen mäter omkring 75 cm mellan vingspetsarna. Burstorlekarna varierar men enligt Poultry Tribune är

30 X 50cm en vanlig storlek. I buren hålls allt från en till fem fåglar. Tillgänglig yta per fågel varierar från 15 dm$^2$ till 3 dm$^2$ beroende på antal fåglar per bur Det finns en tendens att tränga ihop värphönsen för att reducera byggnads- och utrustningskostnaderna per fågel. ^8.36

Uppenbarligen är detta för litet för att tillåta blott en fågel att sträcka helt på vingarna, för att inte tala om fem fåglar i samma bur. Och som de sista två raderna i det citerade stycket antyder så är branschnormen fyra eller fem fåglar snarare än en eller två.

Ett stort antal studier av hönsens tillvaro i modern intensivuppfödning har företagits sedan denna boks första upplaga utkom 1975. Brittiska underhusets jordbrukskommitté utgav 1981 en rapport om djurskydd i vilken man sa att ``vi har själva sett hönsbursbatterier, både till forskning och till kommersiella syften. Vi ogillar starkt det vi såg''. Kommittén föreslog att brittiska regeringen skulle ta initiativet till att få hönsbursanläggningar avskaffade inom fem år. <sup>8.37</sup>Mer talande var emellertid en studie utförd vid Houghton fjäderfäforskningsstation Storbritannien angående hönors behov av yta till olika aktiviteter. <sup>8.38</sup> Undersökningen visade att en normal höna i vila upptar en yta om 6,37 dm$^2$ . Skulle fågeln emellertid kunna vända sig om utan svårighet behöver hon 16,8 dm$^2$ under fortsättning att hon är ensam i buren. Enligt undersökningen ska en bur för fem fåglar ge utrymme för samtliga fåglar vid burens framsida. Den behöver därför våra minst 106,5 cm lång och 41 cm djup, vilket skulle ge varje fågel 8,73 dm$^2$ . Med fem fåglar i den standardbur om 30 X 50 cm som beskrevs av Poultry Tribune för varje fågel bara 3 dm$^2$ . Med blott fyra fåglar i buren för varje fågel 3,75 dm$^2$ . Visserligen har brittiska regeringen inte hörsammat uppmaningen att ta initiativet till att avskaffa burar men förändringen är möjlig. Schweiz inledde en tioårig gradvis avveckling av hönsbatterier 1981. 1987 krävdes minst 5 dm$^2$ per burfågel och första januari 1992 blir traditionella burar förbjudna och alla värphons får tillgång till skyddade reden med mjukt underlag. <sup>8.39</sup>De konventionella burbatterierna blir olagliga i Nederländerna 1994. Hönsen för då en minimiyta om 10 dm$^2$ samt tillgång till reden och sprättytor. än mer långtgående är en svensk lag som genomdrevs 1988. Den innebär att hönsburar avskaffas inom tio år och kräver att kor, grisar och djur som hålls för pälsens skull ska leva ``i så naturlig miljö som möjligt''. ^8.40

Övriga Europa debatterar ännu hönsbursanläggningarnas framtid. EG:s jordbruksministrar bestämde minimiytan för värphöns till 4,5 dm$^2$ 1986. Det har nu avgjorts att detta inte kan bli ett formelit lagligt krav förrän 1995. Dr Mandy Hill som är andredirektör för brittiska jordbruksdepartementets experimentfarm i Gleadthorpe har uppskattat att 6,5 miljoner fåglar då kommer att behöva nya hus. Det tyder på att så många fåglar för närvarande har mindre än detta löjeväckande låga minimum. ^8.41Men eftersom det totala värphönsbeståndet i Storbritannien ligger på ca 50 miljoner visar detta också att den nya minimigränsen inte gör mer att att lagfästa den mycket höga beståndstäthet som de flesta äggproducenter nu tillämpar. De enda som måste ändra sig är den minoritet som idag trycker ihop sina fåglar ännu mer tätt än vad som är normalt i branschen. Under tiden har EG-parlamentet 1987 rekommenderat att hönsbatterierna gradvis skulle avskaffas i EG-länderna inom en tioårsperiod. ^8.42Men EG-parlamentet har bara rådgivande auktoritet och de européer som är angelägna om att se en slut på burarna har inget att fira än så länge.

USA sackar dock långt efter Europa när det gäller att börja ta itu med detta problem. EG:s rekommenderade minimistandard är 4,5 dm$^2$ per höna. Förenade äggproducenterna i USA har rekommenderat 3,1 dm$^2$ som amerikansk standard. ^8.43Det utrymme fåglarna medges på gårdarna är ofta ännu mindre. På Hainsworths gård i Mt. Morris, New York, klämde man in fyra höns i burar om 30 X 30 cm, d.v.s. 2,25 dm$^2$ per fågel. Journalisten tillade: ``Fast Hainsworth har mer fåglar än utrymme finns det de som har fem fåglar''. ^8.44Oavsett vilka officiella eller halvofficiella rekommendationer som finns är sanningen den att man aldrig vet hur många hönor som stuvas in i burarna förrän man går dit och ser efter. I Australien har regeringen utfärdat anvisningar för verksamheten som innebär att det inte ska finnas mer att fyra höns i en bur om 45 x 45 cm. Vid en besök utan förvarning på en gård i delstaten Victoria fann man sju fåglar i en bur av den storleken och fem eller sex i många andra. Ändå vägrade jordbruksdepartementet i delstaten att åtala producenten. ^8.45Sju fåglar i en 45 x 45 cm stor bur har bara 2,89 dm$^2$ var. I sådana bestånd motsvaras ytan för två hönor av ett A4-papper och fåglarna sitter praktiskt taget ovanpå varandra.

Varje naturlig instinkt hos fågeln frustreras under de förhållanden som råder på moderna äggfabriker i USA, Storbritannien och nästan alla andra industriländer utom (inom kort) Schweiz, Nederländerna och Sverige. De kan inte gå omkring, krafsa på marken, sandbada, bygga reden eller sträcka på vingarna. De tillhör ingen flock. De kan inte hålla sig ur vägen för varandra och de svagare kan inte slippa undan de starkare, som redan blivit störda av de onaturliga förhållandena. Den extrema trängseln leder till ett fenomen forskare kallar ``stress'' och som liknar den stress människor drabbas av under extrem trängsel, instängdhet och brist på basala aktiviteter. Bland gödkycklingar såg vi att denna stress leder till aggressivt hackande och kannibalism. Hos värphöns som hålls under längre perioder har andra tecken observerats. Naturkännaren Roy Bedichek från Texas skriver:

Jag har omsorgsfullt iakttagit kycklingar som uppföds på detta sätt och de förefaller vara olyckliga... De burkycklingar jag observerat tycktes mista förståndet ungefär vid den tidpunkt då de normalt skulle börja skilja sig från modern och ge sig ut i gräset för att jaga gräshoppor på egen hand. Ja, buranläggningen blir faktiskt bokstavligt talat en dårhus för höns. ^8.46

Ett annat tecken på störningar är oväsen. Höns som sprätter ute på marken är vanligen tysta med undantag för ett och annat kluckande. Burhöns tenderar att vara mycket högljudda. Jag har redan citerat journalisten som besökte unghönsens hus hos Hainsworth och fann ett ``komplett helvete''. Har följer samme journalists beskrivning av värphönsen hus:

Fåglarna i äggläggningshuset är hysteriska. Tumultet i unghönsens hus var ingen förberedelse för detta. Fåglar skriker, kacklar och kluckar medan de kravlar över varandra för att a picka på det automatiserade spannmålstråget eller dricka en slurk vatten. Så tillbringar hönsen sina korta och oupphörligt produktiva liv. ^8.47

En annan källa till plåga för hönan är att det inte är möjligt att bygga reden och lägga äggen i dem. Konrad Lorenz har beskrivit värpningsprocessen som den svåraste tortyr burhönan har att genomgå:

För den som vet något om djur är det verkligen hjärtskärande att se hur hönan gång på gång försöker krypa under sina burkamrater för att förgäves söka skydd. Under sådana omständigheter håller hönsen säkerligen tillbaka äggen så länge som möjligt. Deras instinktiva motvilja mot all lägga ägg mitt bland en hop burkamrater är utan tvekan lika stor som den motvilja civiliserade människor känner mot att ha avföring i en analog situation. ^8.48

Lorenz' uppfattning har bekräftats av en studie i vilken höns hade möjlighet att få tillgång till en låda med rede genom att passera hinder stigande svårighetsgrad. Deras starka motivation för att lägga ägg i rede bevisades av att de arbetade lika hårt för att nå redet som de gjorde för att nå mat när de varit utan mat i tjugo timmar. ^8.49Ett skäl till att djuren utvecklat en instinkt att lägga ägg i avskildhet kan vara att området kring fågelns öppning blir rött och fuktigt när ägget lagts. Ser andra fåglar detta kan de hacka där. Vållar hackandet blödande leder det till mer hackande och kannibalism kan bli följden.

Höns uppvisar också andra tecken på att de aldrig mister sin instinkt att skaffa rede. Flera av mina vänner har övertagit några höns som befunnit sig i slutet av sin kommersiella värpningstid och snart skulle sänts till slakthuset. När dessa fåglar släpps på bakgården och får lite halm börjar de omedelbart bygga reden - även efter att de tillbringat mer att ett år i en kal metallbur. Vid slutet av 1991 kommer den schweiziska lagen att kräva att värphöns har skyddade mörka reden med mjukt eller strötäckt underlag. Schweiziska forskare har t.o.m. undersökt vilken typ av strö hönsen föredrar. De fann att både burhons och höns som vuxit upp på strö föredrog havreagnar eller vetehalm. När hönsen väl upptäckte att de kunde välja var det ingen som lade sina ägg på gallergolv eller ens i syntetiskt gräs. Studien visade att nästan samtliga höns som vuxit upp på strö hade lämnat redet 45 minuter efter att de fått tillgång till det. Men betecknande nog tycktes de buruppfödda hönsen vara så fascinerade av sin nyvunna komfort att 87periodens slut! ^8.50

Denna historia upprepas när det gäller andra instinkter som förkvävs av bursystemet. Två forskare iakttog höns som hållits i bur under de första sex månaderna av sina liv. De noterade att hälften av hönsen hade flaxat med vingarna inom fem till tio minuter efter frisläppandet. Denna aktivitet var knappast möjlig i burarna. ^8.51Detsamma gäller sandbad - en annan viktig instinktiv syssla som visat sig vara av vikt för att behålla fjäderkvaliten. ^8.52Hönan ute på gården finner ett passande område med fin jord och formar en grop i detta. Hon viftar upp jord i fjädrarna och rister sig sedan häftigt för att avlägsna det. En undersökning visade att fåglar på gallergolv var mer kala på magen och man antog att ``bristen på adekvat material till sandbad kan våra en faktor av betydelse eftersom det är välkänt att höns utför sandbadsceremonier direkt på gallergolvet''. ^8.53En annan forskare upptäckte faktiskt att höns på ståltråd sysslar med sandbadsbeteende - utan jord att vifta upp fjädrarna - oftare än höns som lever på sand, om än under kortare perioder. ^8.54Begäret efter sandbad är så starkt att hönsen trots gallergolvet fortsätter att försöka och därmed nöter bort fjädrarna från magen. Återigen skulle dessa hönor återuppta sandbadandet med verklig njutning om de befriades ur burarna. Det är underbart att se hur en modfälld, förskrämd och nästan fjäderlös höna på relativt kort tid kan återfå såväl fjäderskrud som naturlig värdighet när hon placeras i lämplig miljö.

För att förstå den konstanta och akuta frustration som hönsen lever under på en modem äggfabrik är det bäst att under en stund iaktta en bur som är full av höns. De tycks oförmögna att stå eller sitta bekvämt. Även om en eller två fåglar skulle våra nöjda med sin ställning måste de röra på sig så länge de andra fåglarna i buren rör sig. Det är som att se på tre människor som försöker få en god natts sömn i en enkelsäng - förutom att hönsen dömts till denna fruktlösa kamp för ett helt år istället för en enda natt. Ett extra irritationsmoment är att fåglarna efter några månader börjar tappa sina fjädrar, delvis beroende på att de skaver mot gallret och delvis p.g.a. att andra fåglar ständigt hackar dem. Följden är att deras skinn börjar skava mot gallret och man ser inte sällan fåglar, som varit i buren en tid, med endast ett fåtal fjädrar. Deras hud är då röd och avskavd, särskilt runt stjärten.

Liksom när det galler broilers beror hackandet på stress och, som en tidigare citerad studie uttrycker saken, ``avsaknad av lämplig stimulans från den fysiska omgivningen''. ^8.55Man har visat att hönsen hackar mindre och gör mindre skada på varandras fjädrar i en mer innehållsrik miljö med tillgång till sittpinnar, strö att sprätta i och reden, än om de hålles i vanliga burar. ^8.56Hackandet utgör i sig själv en orsak till andra skador eftersom (vilket en annan forskargrupp noterat)

klöst och rivet skinn, särskilt på ryggen... är vanligare när huden på ryggen inte längre skyddas av fjädrar. Skräck, förlust av fjädrar och smärta kan alltså tidvis vara beståndsdelar i samma syndrom. ^8.57

Ett sista missförhållande: I de flesta burar finns en fågel (ev. fler än en i större burar) som mist viljan att slippa bli bortföst och nedtrampad av andra fåglar. Det kanske är en fågel som på en vanlig bondgårdsplan skulle stå långt ner i hackordningen. Under normala omständigheter skulle detta dock inte spela någon större roll. I buren kan dessa fåglar dock inte göra annat att att kura i ett hörn, vanligtvis längst ner på det sluttande golvet. där de andra inhysingarna trampar ner dem för att försöka komma fram till vatten och fodertråg.

Efter alla dessa belägg kan det verka meningslöst att undersöka om höns föredrar burar eller utomhusplaner. Dr. Marian Dawkins från zoologiska institutionen vid Oxfords universitet har dock gjort just detta. Hennes arbete ger ännu mer vetenskapligt stöd till det som redan sagts. Får hönsen valmöjlighet och känner till både gräsplaner och burar så går de till gräsplanen. De flesta föredrar faktiskt en plan utan mat framför en bur som innehåller mat. ^8.58

Att dö är hönans yttersta och mest övertygande sätt att indikera hur olämpligt hon behandlas. Hög grad av dödlighet kommer bara att inträffa under högst extrema förhållanden eftersom hönsens normala livslängd är betydligt längre att de 18-24 månader värphönor får leva. Liksom människor i koncentrationsläger klamrar sig hönsen enträget fast vid livet under de mest eländiga förhållanden. Ändå är det normalt att en äggfabrik mister 10-15under ett år. Många av dessa dör uppenbarligen av stress beroende på överfyllda burar och därmed sammanhängande problem. Här är ett exempel:

Enligt chefen för en 50 000-fåglars äggranch vid Cucamonga i Kalifornien gör stressen av burhållningen att fem till tio av hans höns dukar under dagligen. (2000-4000 om året.) ``De här fåglarna'', säger han, ``dör inte av någon sjukdom. De klarar bara inte av stressen av att leva i trängseln''. ^8.59

En omsorgsfullt kontrollerad studie utfördes av forskare vid avdelningen för forskning om fjäderfä vid Cornell University. Den bekräftade att trängsel höjer graden av dödlighet. Under en period som var kortare än ett år dog 9,6burar om 30 X 45 cm. Sattes fyra höns i samma bur steg dödligheten till 16,4upptäckter föreslog forskarna att ``Leghornsvärphöns i de flesta fall bör inhysas fyra och fyra i 30 X 45 centimeters burar''. Det större antalet ägg, totalt sett, kompenserar nämligen den högre kostnaden för det som forskarna benämner ``fågelavgången''. ^8.60

Och egentligen, om äggpriserna är höga, fastslår undersökningen, ``ger fem värphöns per bur större lönsamhet''. Situationen är likadan som den vi redan sett när det gäller broilers. Återigen visar det sig att ledningen för djurfabriker kan göra större vinster genom att hålla djuren i överfyllda lokaler även om fler djur dör under sådana förhållanden. Eftersom äggläggning är en kroppsfunktion (liksom kvinnors ägglossning) fortsätter hönsen att lägga ägg trots att de lever under förhållanden som inte tillfredsställer något av deras beteendebehov.

Så lever och dör hönsen som producerar våra ägg. Kanske de som dör tidigt är avundsvärda eftersom deras härdigare följeslagare inte har annat att vänta än ytterligare några månader av obekväm trängsel. De värper tills deras produktivitet minskar. Då skickas de till slakt för att bli kycklingpaj eller soppa vilket då är det enda de duger till.

Det finns ett vanligt alternativ till denna rutin, men det är inget behagligt alternativ. När äggproduktiviteten sjunker är det möjligt att återställa hönans reproduktiva förmåga genom en procedur som kallas ``tvångsruggning''. Tvångsruggningens syfte är att tvinga hönan in i den fysiologiska process som under naturliga förhållanden hänger samman med att hönan under vissa årstider fäller gamla fjädrar så att nya kan växa ut. Efter ruggningen lägger hönan ägg oftare, oavsett om den varit naturlig eller artificiell. Honan lever i ett miljökontrollerat skjul utan årstidsväxlingar när det gäller temperaturer och dagsljus. Därför krävs en kraftig chockverkan för att försätta henne i ruggning. En typiskt sätt är att ta bort mat och vatten (som annars varit fritt tillgängliga för hönsen). Tills för inte så länge sedan gav en broschyr från brittiska jordbruksdepartementet exempelvis följande anvisningar rörande tvångsruggningens andra dag:

Varken mat, ljus eller vatten. Kontrollera att mattrågen verkligen är tomma, rensa bort all återstående gröpe och samla in äggen. Stäng sedan av vatten och ljus och lämna fåglarna i tjugofyra timmar. ^8.61

Normalt kom vattnet tillbaka efter två dagar och maten kom efter ytterligare en dag. Ljuset återställdes under de följande veckorna. De hönor som överlevt - en del dukade under av chocken - kunde förväntas våra tillräckligt produktiva för att våra värda att behålla i kanske en halvår till. Påtryckningar från djurskyddsgrupper har lett till att denna metod för tvångsruggning är olaglig i Storbritannien sedan 1987. Höns måste få mat och vatten varje dag. I USA är metoden fortfarande helt legal. Men många fjäderfäbönder tycker inte att proceduren är mödan värd. Höns är billiga och de föredrar därför att skaffa en ny flock så snart den gamla passerat sin topp.

Ända till slutet nekar äggproducenterna att låta några känslor påverka attityder till de fåglar som lagt så många ägg åt dem. Till skillnad från mördaren som får en särskild måltid innan hängningen får de dödsdömda hönorna ingen mat alls. ``Ge ingen mat till förbrukade höns'' föreslår en rubrik i Poultry Tribune. Artikeln klargör för uppfödarna att foder som ges till hönsen senare att trettio timmar före slakt är bortkastat. Slakterierna betalar inte extra för mat som finns kvar matsmältningsapparaten. ^8.62

Av alla de djur man ofta äter i västvärlden är grisen det mest intelligenta. Grisarnas naturliga intelligens är jämförbar med, eller kanske t.o.m. överlägsen hundens. Det går bra att uppfostra grisar till sällskap åt människor och lära dem att reagera på enkla kommandon i samma utsträckning som hundar. När George Orwell satte grisarna i ledningen Djurfarmen var det berättigat ur såväl vetenskaplig som litterär synvinkel.

Grisarnas höga intelligens bör hållas i minnet när vi granskar om förhållandena de föds upp under är tillfredsställande. Varje kännande varelse har rätt till lika hänsyn, oavsett om den är intelligent. Men djur med olika förmågor har olika behov. Behovet av fysiskt välbefinnande är gemensamt för alla. Vi har sett att detta grundläggande krav förnekas hönsen. Som vi ska se uppfylls det inte heller för grisarna. Förutom fysiskt välbefinnande behöver hönan en social struktur som finns i en normal hönsflock. Hon kan också sakna moderns värme och lugnande ljud omedelbart efter kläckningen. Forskning har också visat att t.o.m. en hönsfågel helt enkelt kan lida av att våra uttråkad. ^8.63Detta må vara sant om höns. Men det är absolut sant, och sant i högre grad, om grisar. Forskare vid Edinburghs universitet har studerat kommersiellt uppfödda grisar som släppts i en halvnaturlig miljö. De upptäckte att grisarna uppvisar konsistent beteendemönster: Bildar stabila sociala grupper, bygger gemensamma bon och lägger sin avföring på bestämda platser på ordentligt avstånd från boet. De är aktiva och tillbringar mycken tid med att böka runt i utkanterna av terrängen. När suggan står i begrepp att föda lämnar hon det gemensamma boet för att bygga en eget. Hon krafsar en grop och klär det med gräs och kvistar. Där föder hon och stannar sedan i omkring nio dagar tills hon och kultingarna återförenas med gruppen. ^8.64Som vi ska se innebär industriell uppfödning att det blir omöjligt för grisarna att följa dessa instinktiva beteendemönster.

Grisar på en modern djurfabrik kan inte göra något annat att att äta, sova, stå upp eller ligga ner De saknar vanligen halm eller annat underlagsströ eftersom det skulle försvåra rengöringen. Grisar som hålls på denna sätt kan knappast undgå viktökning, men de är uttråkade och olyckliga. En engelsk bonde skrev till Farmer's Weekly och beskrev hur han hållit grisar i ett övergivet bostadshus. Han upptäckte att de lekte i hela huset och jagade varandra upp och ner för trapporna. Han påpekade:

Vår skock behöver omväxlande miljöer... Föremål av olika material, form och storlek bör tillhandahållas... I likhet med människor ogillar de monotoni och att våra uttråkade. ^8.65

Detta är sunt förnuft. Men uppfattningen har nu också bekräftats av vetenskapliga studier. Fransk forskning har visat att depriverade eller frustrerade grisar får lägre nivå av kortikoider, stresshormoner, i blodet om de får tillgång till läderband eller kedjor att dra i. ^8.66Brittisk forskning har visat att grisar i torftig miljö är så uttråkade att de hellre bökar runt i ett tråg fyllt av jord innan de äter om de får maten och jordtråget samtidigt. ^8.67

När grisarna hålls i överfylld och torftig miljö blir de benägna att vara ``omoraliska'' liksom hönsen. I stället för att hacka bort fjädrar och bli kannibaler förfaller grisarna till att bita i varandras svansar. Detta vållar slagsmål i stian och grisarnas viktökning blir lägre. Eftersom grisar saknar näbb kan uppfödarna inte näbbklippa dem för att förhindra detta. De har dock funnit en annan väg att eliminera symptomen utan att ändra på de förhållanden som vållat problemet: De skär av grissvansarna.

Enligt USA:s jordbruksdepartement:

Svanskupering är nu en vanlig metod för att förhindra svansbitning bland instängda grisar. Varje uppfödare av grisar bör tillämpa detta. Kapa svansen 6-12 mm från kroppen med sidavbitare eller annat trubbigt instrument. Krossskadan bidrar till att stoppa blödningen. En del fabrikanter använder en kycklingnäbbkap till kupering: Den bränner samtidigt av sårytan. ^8.68

Denna rekommendation är dubbelt skamlig. Innan jag förklarar varför kommer en grisfabrikants ärliga mening om svanskupering:

De avskyr det! Grisarna bara avskyr det! Och jag antar att vi förmodligen skulle klara oss utan svanskupering om vi gav dem större utrymme, för de blir inte så galna och elaka när de har mer utrymme. Med tillräckligt utrymme är de faktiskt riktigt vänliga djur. Men det har vi inte råd med. De här husen kostar en massa. ^8.69

Förutom större utrymme föreslås en annan tänkbar kur av en ledande husdjursforskare:

Den troliga underliggande orsaken... är att grisar utför arttypiska handlingar på en otypiskt sätt eftersom inga lämpade objekt finns tillgängliga. I anläggningar med halmtäckt underlag förekommer lägre grad av svansbitning. Det beror förmodligen, åtminstone delvis, på den ``avkopplingseffekt'' halmen har. ^8.70

Nu ser vi varför amerikanska jordbruksdepartementets rekommendation är dubbelt skamlig. För det första sägs ingenting om att grisar som får svansen avskuren ska bedövas.

För det andra sägs ingenting om att behovet av att beröva grisar svansen har uppstått p.g.a. att grisarna har det för trångt och saknar halm eller något annat som kan dra till sig deras intresse. Problemet tycks vara att uttråkade grisar gnager på varje intressant föremål. Och om gnagandet leder till att den andra grisen blir skadad och blöder attraheras somliga grisar av blodet och börjar bita på allvar. ^8.71Den lösning som jordbruksdepartementet och grisfabrikanterna föreslår är dock typisk för mentaliteten i modern djurproduktion: Stympa djuren istället för att ge dem de livsvillkor de behöver.

Även på ett annat sin liknar instängda grisar instängda höns. De lider av stress och dör i många fall av det. I grisuppfödningen ger den enskilda grisen ett betydligt större bidrag till den totala profiten att den enskilda hönan går. Därför måste grisuppfödaren bekymra sig mer om detta problem än hönsuppfödaren behöver göra. Tillståndet har ett namn: PSS (``porcine stress syndrome''). Symptomen har i en lantbrukstidskrift beskrivits som ``extrem stress... stelhet, hudutslag, flämtande, ängslan och ofta - plötslig död''. ^8.72 I samma artikel sägs att ``Ledsamt nog så förlorar man ofta PSS-svinen när de närmar sig slaktvikten, d.v.s. efter insatsen av hela foderinvesteringen''.

Mycket tyder också på att stress-syndromet ökat dramatiskt allteftersom inomhusuppfödning blivit vanligare. ^8.73Instängda grisar är så känsliga att vilken störning som helst kan utlösa symptomen: Exempelvis främmande ljud, plötsligt starkt ljus eller bondens hund.

En sätt att reducera stressen vore att sluta stänga in grisarna. Ändå skulle reaktionen på en sådant förslag nästan säkert en bli den som uttrycktes i Farmer and Stockbreeder för några år sedan. Då var instängningsmetoden inte så gammal och stressrelaterade dödsfall hade just börjat uppmärksammas:

Dessa dödsfall uppväger på intet sätt den extra avkastning som erhålles p.g.a. högre sammanlagd produktion. ^8.74

Till skillnad från broiler- och äggindustrin tillämpar grisindustrin innu inte total instängning överallt. Trenden går emellertid i den riktningen. Ett universitet i Missouri gjorde en översikt som avslöjade att redan 1979 hade 54alla mellanstora producenter och 63anläggningar för total instängning. ^8.75Storproducenterna dominerar branschen i allt högre grad. William Haw som är ordförande i National Farms, Inc., sade 1987 att ``om tio år kommer svinbranschen att våra som broilerbranschen är idag, med färre att hundra firmor av betydelse''. <sup>8.76</sup>Historien upprepas: Gamla familjegårdar slås ut av stora fabriker som var och en ``tillverkar'' 50 000 - 300 000 grisar per år. Det största gödkycklingföretaget i världen, Tyson Foods, slaktar mer in 8,5 miljoner fåglar i veckan och de har nu tagit sig in på grismarknaden. Företaget driver sextionio anläggningar för smågrisproduktion och uppfödning. De skickar mer att 600 000 grisar till slakt varje år. De flesta grisar tillbringar alltså sina liv inomhus. De avlas och diar på en anläggning för dräktiga suggor och griskultingar. Sedan flyttas de till en smågrisanläggning för att därefter växa upp till slaktvikt i en tillväxtenhet. Ska de inte användas till avel släpps de på marknaden vid fem till sex månaders ålder och en vikt på ca 100 kg.

Övergången till instängning beror till största delen på att man velat minska kostnaderna för arbetskraft. I intensivproduktionsanläggningen sägs en man kunna sköta hela apparaten. Detta med hjälp av automatiska foderredskap och ribbgolv av metall som släpper igenom gödseln för att underlätta renhållningen. En annan besparing som gäller för denna såväl som för alla andra instängningsanläggningar är att det finns mindre rörelseutrymme vilket går att grisen förbränner mindre foder till ``obehövlig'' motion. <sup>8.77</sup>Den kan därför förväntas gå upp mer i vikt förhållande till mängden uppätet foder för allt detta gäller att, som en grisfabrikant sa, ``Det vi egentligen är ute efter är att modifiera djurets miljö för att åstadkomma maximal lönsamhet''. ^8.78

Förutom stress, tristess och trängsel skapas också fysiska problem för grisarna i de moderna förvaringsenheterna. Luften utgör ett sådant. Här följer ett uttalande från svinaherden på Lehman Farms i Illinois:

All ammoniak äter verkligen på djurens lungor.. Den dåliga luften är ett problem. När jag jobbat här inne en tag känner jag det i mina egna lungor Men jag kommer åtminstone härifrån på nätterna. Det gör inte grisarna så därför får vi låta dem gå på tetracyclin och det gör faktiskt att man kan kontrollera problemet. ^8.79

Det handlar inte om en producent med ovanligt låg standard. året innan detta uttalande gjordes fick Lehman en nationell hedersutmärkelse, ``Illinois Pork All-American'', av fläskproducenternas nationella råd.

Ett annat fysiskt problem för grisarna är att golven i förvaringsbåsen inte utformats för grisarnas välbefinnande utan för att underlätta underhåll och få bort arbetsuppgifter som att ta bort gödsel. I de flesta enheter är golven antingen täckta av galler i form av metallribbor eller gjutna i cement. Ingetdera är bra eftersom det skadar grisarnas fötter och ben. Undersökningar har påvisat ett utomordentligt stort antal fotskador. Fabrikanternas attityd till frågan fastslogs dock tydligt av redaktören för Farmer and Stockbreeder i en diskussion om gallergolv:

Sunt förnuft säger att utifrån det vi vet så här långt så måste gallergolven ha fler fördelar än nackdelar när det gäller slaktbestånd. Djuret slaktas vanligen innan missbildningarna börjar uppträda. Avelsbeståndet måste å andra sidan utveckla och behålla bra ben eftersom de har en längre liv i produktion framför sig: Där tycks skadan inte uppvägas av fördelarna. ^8.80

En amerikansk producent uttrycker sig mer koncist:

Här får vi inte betalt för att producera djur med god hållning. Vi för betalt efter vikt. ^8.81

Fabrikantens ekonomiska förluster hålls visserligen nere p.g.a. att djuren slaktas innan de svårare missbildningarna uppkommer. Men det kan knappast vara till någon glädje för djuren som oavbrutet måste stå på en olämpligt underlag och drabbas av fot- eller benskador som skulle bli svåra om grisarna inte slaktades vid låg ålder.

Lösningen är givetvis att ta bort grisarna från de kala cementgolven. Det var precis vad en engelsk grisbonde gjorde. Han släppte ut sina trehundra suggor på halmtäckta gårdar med kojor. Han uppgav:

När samtliga dräktiga grisar bodde trångt drabbades vi av betydande förluster beroende på skavsår, tarmvred, förlamningar, sårskador och höftproblem... Vi kan nu visa att vi har färre suggförlamningar och en minimalt antal skador som beror på slagsmål i [utomhus-] gruppen. ^8.82

Mycket få grisar kan njuta av en halmtäckt gård och den allmänna trenden går fortfarande i fel riktning. även i detta avseende går svinuppfödarna i fjäderfäbranschens spår. Fabrikanter i Holland, Belgien och England har börjat med att föda upp spädgrisarna i burar. Amerikanska uppfödare prövar nu metoden. Dels p.g.a. det vanliga begäret efter snabbare vinster på mindre foder och mörare kött tack vare begränsade motionsmöjligheter. Men bortsett från detta är den största fördelen att griskultingar kan avvänjas från mödrarna tidigare. Detta innebär att suggans mjölkproduktion upphör och att hon inom några dagar kan bli fertil igen. Man gör henne då åter dräktig med hjälp av en galt eller artificiell insemination. Därför kan en sugga vid tidig avvänjning åstadkomma i genomsnitt 2,6 kullar om året, istället för de högst 2,0 kullar som producerats om grisarna hade fått dia i tre månader, vilket är det naturliga. ^8.83

De flesta burgrisuppfödare låter griskultingarna dia modern i minst en vecka innan de flyttas till buran Den kanadensiske lantbruksforskaren Dr. J. Frank Hurnick har emellertid nyligen utvecklat en mekanisk sugga. Enligt en rapport kan ``Hurnicks framgångar göra det möjligt för intensivuppfödningsbranschen att inrikta sig på att öka kullstorleken. Hittills har kullarna alltid begränsats av suggans mjölkproduktionssystem''. ^8.84Kombinationen av mekanisk mjölkmatning och andra nya tekniker (som superovulation, artificiellt framkallad ägglossning, vilket ökar suggans produktion av fruktbara ägg gör att forskarna förutspår högautomatiserad grisproduktion: Fyrtiofem grisar om året istället för de sexton som varit genomsnittlig standard.

Utvecklingen är skrämmande i två avseenden. För det första påverkas spädgrisen som berövas sin mor och stängs in i en ståltrådsbur. Att tidigt skilja mor från barn är smärtsamt för båda när det gäller däggdjur. Vad beträffar själva buren så skulle en vanlig medborgare som lät sin hund leva ett helt liv under sådana förhållanden löpa risk att åtalas för djurplågeri. Grisfabrikanten håller djur med jämförbar tankeförmåga på denna sätt. I hans fall är det dock troligare att han belönas med skattereduktioner och i vissa länder t.o.m. med direkta statsbidrag.

Den andra skrämmande aspekten av de nya teknikerna är att suggan förvandlas till en levande reproduktionsmaskin. ``Avelssuggan har betraktas och behandlas som ett värdefullt maskinellt redskap vars funktion är att pumpa fram spädgrisar som en korvmaskin''. <sup>8.85</sup>Så sade en ledande direktör från Walls köttföretag. USA:s jordbruksdepartement uppmuntrar faktiskt producenterna att se grisen på det sättet: ``Betraktas suggan som en gristillverkningsapparat så förbättras kontrollen av grisfödslar och löpande avvänjning vilket resulterar i fler avvänjda grisar per sugga om året''. ^8.86även under de bästa förhållanden skulle tillvaron inte innehålla mycket glädje om den bestod av graviditet, förlossning och snabbt avlägsnande av ens barn för att man ska göras gravid igen så att cykeln kan upprepas - och grisar lever inte under de bästa förhållanden. Deras rörelsefrihet är starkt begränsad både under dräktighetsperioden och förlossningen. Under dräktighetsperioden stängs de vanligen in i enskilda metallbås på 60 x 180 cm., d.v.s. knappt större att suggan själv. De kan också kedjas fast med en halskrage, eller både vara kedjade och instängda i bås. Där tillbringar de två till tre månader. Under hela denna tid kan de varken gå (mer att en steg framåt eller bakåt), vända sig om eller motionera på något annat sätt. Denna brutala form av fångenskap i isolering motiveras återigen av att man sparar in mat och arbetskraft.

När suggan står i begrepp att föda flyttas hon. Dock bara till en ``grisningsbås'' (människor ska föda, suggor ska ``grisa''). Här kan suggans möjlighet att röra sig bli ännu mer stramt begränsad än den var i hennes förra bås. En apparat med öknamnet ``järnjungfrun'' har införts och brukas i många länder. Den består av en järnram som förhindrar fria rörelser. Dess föregivna syfte är att hindra suggan från att vältra sig och krossa sina griskultingar. Det kunde emellertid också uppnås genom att placera henne i mer naturliga förhållanden.

Suggan hålls instängd både när hon är dräktig och när hon ger di - eller när hon berövas möjligheten att ge di. D.v.s. hennes rörelsefrihet är starkt begränsad under så gott som hela hennes liv. Miljön där suggan stängs in är enformig och grisen har ringa möjlighet att välja eller ändra på omgivningen. Amerikanska jordbruksdepartementet medger att ``när suggan hålles i kätte kan hon inte följa sin starka instinkt att bygga ett bo'' och denna frustration kan leda till problem med dräktigheten och mjölkproduktionen. ^8.87

Suggorna gör själva klart vad de tycker om denna sorts fångenskap. G. Gronin (universitetet i Wageningen, Nederländerna) blev fil.dr. på en undersökning av instängda suggor. Här beskrivs hur de till en början beter sig när de hamnar tjudrade i ett bås:

Suggorna kastade sig våldsamt baklänges och kämpade mot tjudret. De kastade häftigt med huvudet medan de vred och vände sig i kamp för att bli fria. Ofta uppgav de ljudliga skrik och enskilda grisar kastade sig ibland mot sidoplankorna i tjuderbåsen. Det ledde ibland till att suggan kollapsade på golvet. ^8.88

Dessa våldsamma flyktförsök kan vara i upp till tre timmar. När de avtar, berättar Gronin, ligger suggan stilla under långa perioder, ofta med trynet under reglarna, och ger ifrån sig en och annan tyst grymtning eller gnällande. Efter ytterligare en tid uppvisar suggan stress-symptom: Hon gnager på båsets reglar, tuggar utan att ha något att tugga, svänger fram och tillbaka med huvudet o.s.v. Detta är stereotypa beteenden. Den som varit i en djurpark som håller lejon, tigrar eller björnar instängda i torftiga cementanläggningar har sett stereotypt beteende: Djuren vandrar oavbrutet av och att längs burväggarna. Suggan har inte ens den möjligheten. Som vi sett är suggan i naturlig miljö ett mycket aktivt djur. Hon tillbringar åtskilliga timmar om dagen med att leta efter mat, äta och undersöka omgivningen. Som en veterinär framhållit så är nu gnagandet på båsets reglar ``ett av de få fysiska uttryck som är möjliga för henne i en så torftig miljö''. ^8.89

Skottlands avdelning för undersökning av lantbruksbyggnader (en statsunderstödd forskningsorganisation) publicerade 1986 en översikt. Den granskade de vetenskapliga beläggen kring frågeställningen: ``Gör kraftigt inskränkt utrymme suggor olyckliga?'' De diskuterar mer än tjugo skilda studier. Rapporten liknar sedan suggornas stereotypa beteende vid tvångshandlingarna hos neurotiska människor (som att oupphörligt tvätta sig eller vrida sina händer t.ex.). Svaret på den granskade frågan var tveklöst: ``Den kraftigt frihetsbegränsande instängningen av suggor vållar svårt lidande''. ^8.90Lantbrukets jordbruksråd i Storbritannien är officiell rådgivningsinstans åt regeringen. De drar samma slutsats på en mer officiellt språk i sin rapport 1988:

Såväl bås som tjudersystem brister med avseende på en del välfärdskrav som vi fäster särskild vikt vid. Deras utformning leder till att djuren som lever i dem varken har möjlighet att motionera eller utöva något av sina vanliga naturliga beteendemonster. Inte i något av den mängd olika system medlemmarna observerat finns rimliga möjligheter att minska den stress som vållas av instängning i sådana system... Vi rekommenderar... att regeringen betraktar införandet av lagstiftning till hinder för vidare uppförande av så utformade anläggningar som ett brådskande ärende. ^8.91

Endast då suggan sätts samman med galten får hon en kort period av frihet i ett större bås. Även om det vanligen, också det, sker inomhus. Den dräktiga eller digivande suggan saknar möjlighet att gå omkring under minst tio månader om året. I de fall artificiell insemination används i större utsträckning berövas detta känsliga djur sin enda återstående möjlighet att röra på sig. Och dessutom mister hon den sista naturliga kontakten med en annan individ av samma art (bortsett från den flyktiga kontakten med avkomman).

1988 hade man stängt in suggor i mer att tjugo år. Då publicerades en undersökning som visade att de hårt drabbade avelssuggorna och galtarna utsattes för ännu en källa till lidande: De hålls ständigt hungriga. Djur som göds för köttmarknaden får äta så mycket de orkar. Från fabrikantens synpunkt är det emellertid slöseri med pengar att ge avelsdjuren mer än de behöver för att hålla reproduktionen igång. Studien klargjorde att grisar som matades med ransoner i enlighet med rekommendationer från brittiska jordbruksforskningsrådet bara får 60tillgänglig. Dessutom var de lika benägna att trycka på spakar för att få mer mat direkt efter att de utfodrats. Det tyder på att de fortfarande var hungriga efter utfodringen. Som forskarna påpekade:

Den kommersiellt bestämda graden av utfodring för dräktiga suggor och galtar tillmötesgår producentens behov men tillfredsställer inte ätandemotivationen. Man har ofta antagit att en hög produktionsnivå förutsätter adekvat välfärd. Men den hunger som beror på att avelsbeståndet erhåller liten mängd foder kan fungera som en betydelsefull stresskälla. ^8.92

Återigen kommer producentens profiter och djurens intressen i konflikt. Det är i sanning förvånande hur ofta detta kan påvisas. Trots att lantindustrins lobbyister ständigt försäkrar oss om att djuren inte skulle kunna vara produktiva om de inte var lyckliga och väl omhändertagna.

Den mest moraliskt frånstötande formen av intensivuppfödning som förekommer idag är tillverkningen av ljust kalvkött. Slaktkalvsuppfödningen bygger till sin natur på att fasthållna kalvar med järnbrist fodras med högproteinfoder så att man får mört blekt kött som passar ägarna till dyra restauranger. Lyckligtvis kan denna industri storleksmässigt inte mäta sig med produktionen av fjäderfä, oxkött eller fläskkött. Icke desto mindre är den värd att uppmärksammas eftersom den utgör en ytterlighet, både vad gäller graden av djurexploatering och vad gäller dess absurda ineffektivitet som teknik för att framställa människoföda.

Det bleka kalvköttet ska komma från en ung kalv. Ursprungligen var termen ``veal'' reserverad för kött från spädkalvar som ännu inte avvänjts från sina mödrar. (I engelskan används termen ``veal'' om ljust kalvkött, annat nötkött heter ``beef''. ö.a.) Dessa mycket unga djur hade ett kött som var mörare och blekare än köttet från kalvar som börjat äta gräs. Det var ont om sådant kött eftersom kalvar börjar äta gräs redan efter ett par veckor medan de fortfarande är mycket små. Den lilla mängd som såldes kom från de oönskade tjurkalvar som föddes i mjölkproduktionsbranschen. En eller två dagar efter födseln kördes de hungriga och skrämda av de främmande omgivningarna och separationen från modern till en marknad där de såldes för omedelbar leverans till slakthuset.

Så upptäckte spädkalvsuppfödare i Holland på 50-talet ett sätt att hålla liv i kalven längre utan att köttet blev rött eller mindre mört. Tricket bygger på att man håller kalven i en mycket onaturlig miljö. Lämnas kalvar att växa utomhus rasar de runt på ängarna. De utvecklar muskler som gör köttet segare och förbränner kalorier som fabrikanten måste ersätta med kostsamt foder. De äter gräs och köttet mister spädkalvsköttets blekhet. Så kalvköttsspecialisterna tar sina kalvar direkt från boskapsmarknaden för att omedelbart stänga in dem. I en ombyggd lada eller ett specialbyggt skjul har de rader av träbås som är 56 centimeter breda och 137 centimeter långa. Båsen har ribbgolv av trä ovanför skjulets cementgolv. När kalvarna är små tjudras de med en kedja runt halsen så att de inte ska kunna vända sig om i båset (kedjan kan avlägsnas när kalvarna vuxit sig för stora för att vända sig i så trånga bås). Båset saknar halm eller annat strö eftersom kalven skulle kunna äta upp det och därmed spoliera köttets blekhet. De lämnar båset först när de tas ut till slakt. Deras diet är flytande och baseras på fettfritt mjölkpulver med tillsatta vitaminer, mineraler och tillväxtmediciner. Så lever kalven de påföljande sexton veckorna. Det som ur producenternas synvinkel är så underbart med detta system är att slaktkalven vid denna ålder kan väga så mycket som 180 kg. Det är annat än den nyfödda spädkalvens dryga 40 kg. Och eftersom ljust kalvkött betalas med högsta pris är det en lönsam sysselsättning att föda upp slaktkalvar på detta sätt. 1962 introducerades denna metod för kalvuppfödning i USA. Introduktör var foderfabrikanten Provimi Inc. från Watertown i Wisconsin. Namnet står för ``proteiner, vitaminer och mineraler'', vilket deras foder utgörs av. Man kan tänka sig bättre användningsområden för dessa ingredienser än kalvköttsproduktion. Enligt eget skryt skapade Provimi detta ``nya helhetskoncept för spädkalvsuppfödning''. Och de är fortfarande överlägsna marknadsledare med kontroll över 50-75den inhemska marknaden. Intresset för att främja kalvproduktion beror på intresset för att utöka marknaden för företagets foder. Provimis numera avsomnade nyhetsblad The Stall Street Journal beskriver sin syn på ``optimal kalvköttsproduktion''. Beskrivningen ger en inblick i branschens natur, en bransch som i USA och en del europeiska länder grunden förblivit oförändrad sedan den uppstod:

Kalvköttsproduktionen har två mål: för det första att producera en kalv med maximal vikt på minimal tid. För det andra att hålla dess kött så ljust som möjligt för att tillfredsställa konsumentens krav. Allt till en ekonomisk vinst som svarar mot risktagandet och investeringarna. ^8.93

De trånga båsen och träribborna på golvet utgör en svår olägenhet för kalvarna. När kalvarna börjar bli större kan de inte ens ställa sig upp eller lägga sig ner utan svårighet. Professor John Webster från avdelningen för djurhållning vid School of Veterinary Science, Bristol England, har i en undersökning lagt märke till att

Slaktkalvar i kättar som är 75 cm breda kan naturligtvis inte ligga platt ner med benen utsträckta... så brukar kalvar vilja ligga när de är varma och vill avge värme... Välgödda slaktkalvar som vistas i temperaturer över $20\,^{\circ}\mathrm{C}$ kan vara obehagligt varma. Att förneka dem möjligheten att inta den kroppsställning som har funktionen att maximera värmeförlusten gör bara saken värre... Vid en ålder över 10 veckor saknar slaktkalvarna i lådorna möjlighet att inta normal sovställning med huvudet mot kroppen. Vi påpekar att det är en svårt ingrepp mot djurets välfärd när man hindrar slaktkalvarna från att inta normal sovställning. Kättarna skulle behöva våra minst 90 cm breda för att detta ska undvikas. ^8.94

Både 75 cm och 90 cm är betydligt mer än de 56 cm som är standardbredd för amerikanska kättar. Kättarna är också för trånga för att låta kalven vända sig. Det är en annan källa till frustration. Är båset för trångt att vända sig i är det dessutom också för trångt att sköta pälsen i på en bekvämt sätt. Kalvar har en inneboende drift att vrida på huvudet för att putsa sig med tungan. Som Bristolforskarna skrev:

Slaktkalvar brukar fälla pälsen vid omkring tio veckors ålder. Det beror på att de växer så fort och producerar så mycket värme. Under fällningen känner de starka begär efter att sköta om sin päls. De är också extra känsliga för angrepp av yttre parasiter, särskild vid milt och fuktigt klimat. Slaktkalvar i kättar når inte mycket av sin kropp. Vi påpekar att det är en oacceptabelt ingrepp mot djurets välfärd när man hindrar slaktkalven från att putsa sig ordentligt. Det gäller oavsett om bristen beror på begränsad rörelsefrihet eller på att kalven har munkorg (vilket dock är värre). ^8.95

Ribbgolv av trä som inte täcks med strö är hårda och obekväma. Det tar hårt på kalvens knän att ställa sig och lägga sig. Dessutom vantrivs hovdjur på ribbgolv. Ett ribbgolv är som en färist (en ribbgaller på marken vid exempelvis infarter genom kreatursstängsel; de undviks alltid av boskapen) förutom att ribborna ligger tätare. Mellanrummen måste dock våra så stora att det mesta gödslet kan rinna eller spolas igenom. Det betyder att de är tillräckligt stora för att ge kalvarna obehag. De unga kalvarna är enligt Bristolforskarna ``osäkra och obenägna att ändra ställning under några dagar''.

Spädkalvarna känner intensiv saknad efter sina mödrar. De saknar också något att suga på. Sugbegäret är lika stort hos en spädkalv som hos ett spädbarn. Kalvarna har varken spenen eller något substitut för den att suga på. Från första dagen i instängdhet (vilket mycket väl kan vara blott tredje eller fjärde dagen i livet) dricker de ur en plasthink. Man har försökt utfodra kalvar genom plastspenar. Uppenbarligen är arbetet med att hålla spenarna rena och sterila dock inte mödan värt för fabrikanten. Ofta ser man kalvar frenetiskt försöka suga på någon del av båset trots att det vanligen inte finns något lämpligt där. Erbjuder du slaktkalven en finger kommer den omedelbart att börja suga på det. Ungefär som när småbarn suger på tummen.

Senare utvecklar kalven behovet att idissla. För att kunna göra det behöver den äta kli eller annat grovfoder. Men grovfoder är strängt förbjudet eftersom det innehåller järn som gör köttet mörkt. Därför hänvisas kalven även på detta sätt till att förgäves försöka tugga på båsets sidor. Slaktkalvar lider ofta av matsmältningsbesvär, däribland magsår. Kronisk diarré är vanligt. För att citera Bristolundersökningen igen:

Kalvarna får ingen fast föda. Detta förstör helt våmmens [kons första mage] utveckling och bidrar till att det uppkommer hårbollar som dessutom kan leda till kronisk dålig matsmältning. ^8.96

Som om detta inte var tillräckligt håller man också kalven i ständig järnbrist. Provimis Stall Street Journal förklarar varför:

Kalvköttets färg är en av de viktigaste faktorerna när det gäller all erhålla högsta notering på de exklusiva köttmarknaderna... ``Ljust'' kalvkött är ett förstklassigt varuslag som efterfrågas mycket av bättre klubbar, hotell och restauranger. ``Ljust'' eller skärt kalvkött hänger delvis samman med graden av järn i kalvarnas muskler. ^8.97

Därför är Provimis foder liksom annat spädkalvsfoder på marknaden med avsikt järnfattigt. En normal kalv skulle få järn genom att äta gräs eller annat grovfoder. Eftersom slaktkalvar förvägras detta får de järnbrist. Blekrosa kött är egentligen anemiskt kött. Efterfrågan på kött med denna färg bygger på snobberi. Färgen påverkar inte smaken och den innebär definitivt inte att köttet är nyttigare. Bara att det saknar järn.

Blodbristen kontrolleras förstås. Helt utan järn skulle kalvarna falla ihop och dö. Med normalt järnintag ger inte köttet lika mycket pengar per kilo. Detta bestämmer balansen som håller köttet blekt och kalvarna (åtminstone de flesta) på benen tills de uppnår marknadsvikt. Kalvarna är emellertid anemiska och inte friska. Eftersom man avsiktligt ger kalvarna för lite järn uppstår begär efter detta. De slickar på alla järndetaljer i båset. Det förklarar varför man har träbås. Som Provimi upplyser kunderna:

Huvudskälet till att använda trä istället för metallboxar är att metallen kan påverka köttets färg... Håll allt järn utom räckhåll för era kalvar. ^8.98

Återigen:

Det är också nödvändigt att kalvarna inte får kontinuerlig tillgång till järn. (Dricksvattnet bör kontrolleras. Skulle det ha hög järnhalt [mer än 0,5 miljondelar] bör järnfilter övervägas.) Kalvkättar bör konstrueras så att kalvarna ej har tillgång till rostig metall. ^8.99

Den anemiska kalvens omättliga begär efter järn är också ett av skälen till att fabrikanten är angelägen om att hindra kalven från att vända sig båset. Kalvar föredrar liksom grisar visserligen normalt att inte vara i närheten av sin egen urin eller avföring. Men urin innehåller en del järn. Begäret efter järn är så stort att den naturliga motviljan övervinns. Kalvar med järnbrist slickar på de ribbor som dränkts med urin. Det tycker inte fabrikanterna om eftersom kalven får i sig lite järn. Och dessutom kan kalven få infektioner från sin egen avföring när den slickar på ribborna p.g.a. att avföringen och urinen hamnar på samma ställe.

Som vi sett menar Provimi Inc. att de två målen för kalvköttsproduktionen är att framställa en kalv med största möjliga vikt på kortast möjliga tid och att hålla köttet så ljust som möjligt. Vi har sett vad man gör för att uppnå det andra av dessa mål. Det finns mer att säga om metoderna som används för att uppnå snabb tillväxt.

För att djuren ska växa så fort som möjligt måste de inta så mycket mat som möjligt samt förbränna så lite av maten som möjligt. För att kalvarna ska äta maximalt ger man dem oftast inte vatten. Enda vätskekällan är maten, en kraftig mjölkersättning med extra fett. Byggnaderna är uppvärmda och de törstiga djuren äter därför mer mat än de skulle göra om de hade möjlighet att dricka vatten. Detta gör ofta att djuren får svettattacker ungefär som, har det sagts, en verkställande direktör som fått för mycket att äta för snabbt. ^8.100När kalven svettas avger den fukt. Det blir han törstig av och därför äter han för mycket nästa gång. Utifrån de flesta normer är denna process ohälsosam. Men kalvproducentens syfte - att framställa tyngsta möjliga kalv på kortast möjliga tid - gör djurets hälsa på längre sikt ointressant så länge det överlever tillräckligt länge för att kunna bli sålt. Därför menar Provimi att svettning är ett tecken på att ``kalven är frisk och växer efter förmåga''.

^8.101

Får man kalven att föräta sig är halva slaget vunnet. Den andra halvan består i att se till att det mesta av det som kalven ätit resulterar i viktökning. En förutsättning för att det ska uppnås är att kalven stängs in så att den inte kan motionera. Värmen i ladan bidrar också eftersom en kalv i kyla förbränner kalorier bara för att hålla värmen. även varma kalvar i bås har dock en tendens att bli rastlösa p.g.a. att deras enda sysselsättning under dagen är de två måltiderna. Enligt en holländsk forskare:

Slaktkalvar lider av att de inte kan göra någonting... Foderintaget tar bara tjugo minuter per dag! Förutom det har djuren ingenting att göra... De gnisslar tänder, viftar på svansen, slänger med tungan och uppvisar andra former av stereotypt beteende... Stereotypa rörelser av det slaget kan förklaras som en reaktion på sysslolösheten. ^8.102

För att minska sina uttråkade kalvars rastlöshet låter många kalvköttsfabrikanter djuren stå i ständigt mörker. Enda undantaget är vid utfodringen. Eftersom kalvskjulen normalt saknar fönster behöver man bara släcka ljuset. Kalvarna saknar redan den ömhet, aktivitet och stimulans deras natur kräver. Dessutom berövas de visuell stimulans och kontakt med andra kalvar under tjugotvå timmar av tjugofyra. Sjukdomar har visat sig vara mer svårbemästrade i mörka skjul. ^8.103

Kalvar hållna på detta sätt lever varken lyckligt eller hälsosamt. Kalvköttsproducenten väljer ut bara de starkaste och friskaste kalvarna till att börja med. Han använder rutinmässigt medicinerat foder och ger dessutom injektioner vid minsta tecken på sjukdom. Ändå är matsmältnings-, andnings- och infektionssjukdomar mycket vanliga. Kalvköttsproducenten får ofta uppleva att en kalv på tio inte överlever femton veckors instängning. För någon som födde upp kalvar till biffkor vore tio till femton procents dödlighet under en så kort period katastrofal. Kalvköttsproducenterna kan emellertid acceptera förluster eftersom de dyra restaurangerna är beredda att betala bra för deras produkter.

Kalvköttsframställning är en av de former av djurproduktion som lett till ansträngda relationer mellan veterinärer och producenter. Med tanke på det intima förhållande som normalt råder mellan lantbruksveterinärer och intensivproducenter (när allt kommer omkring är det ju ägarna och inte djuren som betalar räkningen) ger detta en antydan om vilka extrema förhållanden slaktkalvarna föds upp under. Följande sägs i ett nummer av The Vealer från 1982:

Veterinärer tycker inte om (sic) att ha att göra med kalvuppfödare. Förutom att de väntar för länge med att ringa efter veterinären om någon av deras kalvar skulle våra svårt sjuk så vägrar de sedan länge att iaktta vedertagna lantbruksmetoder. I åratal har det ju ansetts vara en sund praxis att utfodra kreatur med hö i syfte att bibehålla en bra matsmältning. ^8.104

Enda ljuspunkten i denna ledsamma historia är att de små kalvkättarna medfört så frånstötande förhållanden med avseende på djurens välfärd att regeringen i Storbritannien infört nya regler: Kalven ska ha möjlighet att vända sig om utan svårighet, den måste dagligen utfodras med en diet som innehåller ``tillräckligt mycket järn för att hålla kalven vid god hälsa och kondition'' samt tillräckligt mycket fibrer för att våmmen ska kunna utvecklas normalt. ^8.105Detta är minimala djurskyddskrav. Ändå överträds dessa krav av nästan alla slaktkalvsanläggningar i USA och många i Europa. Om läsaren påminner sig att hela denna omständliga, slösaktiga och smärtsamma form av kalvköttsproduktion finns till enbart i syfte att tillmötesgå folk som kräver blekt och mjukt kalvkött så är vidare kommentarer överflödiga.

Som vi sett är kalvköttsindustrin ett sidospår till mjölkproduktsframställningen. Fabrikanterna måste försäkra sig om att deras mjölkkor blir dräktiga varje år för att de ska fortsätta ge mjölk. Avkomman tas ifrån dem vid födseln. Denna erfarenhet framkallar sorg hos modern och gör kalven skräckslagen. Modern gör ofta klart vad hon känner genom att ständigt kalla och råma i flera dagar efter att barnet försvunnit. En del honkalvar uppföds på mjölkersättning för att sedan vid två års ålder ingå i den mjölkproducerande kobesättningen. Andra kalvar säljs efter en eller två veckor för att bli biffkor i tillväxtanläggningar eller på utfodringsområden. återstoden säljs till kalvköttsindustrin, som också litar till mjölkfabrikanterna när det gäller kalvarnas anemiframkallande mjölkdiet. Professor John Webster från avdelningen för djurhållning vid Bristols universitet har skrivit följande (och det gäller också för kalvar som inte skickas till kalvköttsproduktion):

Mjölkkons kalv utsätts rutinmässigt för fler oacceptabla ingrepp i den normala utvecklingen än något annat djur i lantbruket. Den tas från sin mor kort efter födseln, berövas sin naturliga föda (komplett komjölk) och får någon typ av billigare vätskeersättning. ^8.106

En gång kunde man se mjölkkon ströva fridfullt och kanske t.o.m. idylliskt på kullarna. Nu är den en hårdkontrollerad och finjusterad mjölkmaskin. Den pastorala bilden av mjölkkor som leker med sin kalv på ängen har ingen plats i modern mjölkproduktion. Många mjölkkor föds upp inomhus. Många hålls i individuella bås utan större utrymme än att de precis kan stå och ligga. Miljön är fullständigt styrd: De får beräknade fodermängder, temperaturen är inställd för maximal mjölkproduktion och ljuset är artificiellt. En del bönder har funnit att cykler med sexton timmars ljus och bara åtta timmars mörker bidrar till större produktion.

Kons produktiva period inleds när första kalven tagits bort. Hon mjölkas två och ibland tre gånger om dagen i tio månader. Efter tredje månaden görs hon dräktig igen. Man mjölkar henne fram till sjätte eller åttonde veckan före födseln. så börjar man igen direkt efter att kalven avlägsnats. Denna intensiva period med omväxlande dräktighet och kraftig mjölkproduktion kan bara vara i ungefär fem år. Sedan skickas den ``förbrukade'' kon till slakt för att bli hamburgare eller hundmat.

För att få största möjliga produktion matar man korna med högenergikoncentrat. Exempelvis sojabönor, fiskmjöl, biprodukter från bryggerier och t.o.m. hönsspillning. Kons speciella matsmältningssystem kan inte bryta ner detta foder på ett bra sätt. Våmmen är anpassad för att smälta gräs som upplöses långsamt. Vid produktionstopparna några veckor efter födslarna förbrukar kon ofta mer energi att hon har förmåga att ta in. Eftersom produktionsförmågan överstiger förmågan att omvandla fodret börjar kon bryta ned och utnyttja sina egna vävnader: Hon börjar ``mjölka ur sin egen rygg'' ^8.107

Mjölkkor är känsliga djur som uppvisar både psykiska och fysiologiska störningar vid stress. De har stort behov av att binda sig till sina ``vårdare''. Dagens mjölkproduktion medger inte bonden mer än fem minuter per djur om dagen. I en artikel med rubriken ``Mjölkgårdar som inte behöver några betesmarker'' skryter en av de största ``mjölkfabrikerna'' om en framsteg som ``gör det möjligt för en arbetare att mata åttahundra kalvar på fyrtiofem minuter - ett jobb som normalt sett skulle ta hela dagen för flera män''. ^8.108

Nu har man bråttom att finna metoder för att påverka kons naturliga hormonella och reproduktiva processer. Syftet är större mjölkproduktion. Tillväxthormonet Bovin (I Europa känt under namnet Bovin somatotropin eller BST) efterfrågas som ett sätt att öka mjölkmängderna dramatiskt. Det har visat sig att kor som dagligen injiceras med BST ger ca tjugo procent mer mjölk. Men förutom den ömma hud som de dagliga injektionerna troligen leder till så betyder det att kornas kroppar måste arbeta hårdare. De kräver ännu kraftigare mathållning och de kan förväntas att i än högre grad drabbas av de sjukdomar som redan är mycket vanliga bland mjölkkor. David Kronfeld (professor i näringslära och föreståndare på medicinska avdelningen för större djur, vid University of Pennsylvania School of Veterinary Medicine) har sagt att en undersökning visat att mer att hälften av de kor som fått BST också behandlats får en smärtsam form av inflammation i mjölkkörteln. I kontrollgruppen utan BST hade inga kor mjölkkörtelinflammation. ^8.109 BST möter nu motstånd från såväl mjölkbönder som djurskyddsförkämpar. Det är knappast förvånande. Studier utförda vid Cornell University och av OTA (amerikanska kongressens byrå för utvärdering av teknologi) visar nämligen att om de större uppfödarna börjar använda BST så kan 80 000 mjölkbönder slås ut, d.v.s. hälften av de nuvarande gårdarna. ^8.110En mjölkbonde från västra England har påpekat att ``de som främst gynnas av de har koinjektionerna är ett antal läkemedelsföretag på toppen''. Och samme bonde vädjar ``Låt oss åtminstone få mjölk som kommer från nöjda kor och inte från giriga fabrikanters nåldynor''. ^8.111

De produktionsökningar som tillväxthormonet bovin åstadkommer är emellertid småpotatis i jämförelse med vad som kan väntas av ny reproduktionsteknologi om man för tro entusiasterna. 1952 föddes den första kalven genom artificiell insemination. Idag är det praktiskt taget standardmetoden. 1960 föddes de första kalvarna vars embryon flyttats från en ko till en annan. Den nya teknologin innebär att en särskilt produktiv ko kan fås att avge dussintals ägg åt gången. Efter att hon inseminerats med säd från en premierad tjur kan man spola ur embryona ur hennes livmoder för att placera dem i en billigare surrogatko genom ett snitt i kons sida. På så sätt kan hela boskapshjordar snabbt avlas fram bara från det allra bästa beståndet. Möjligheten att frysa embryon utvecklades under sjuttiotalet. Den har gjort det lättare att marknadsföra idén om embryoöverföring och nu görs 150 000 försök att överföra embryon i USA varje år. Minst 100000 kalvar föds ur dessa försök. Genmanipulation och eventuellt kloning är nästa steg i de pågående ansträngningarna för att skapa än mer produktiva djur. ^8.112

Traditionellt har den amerikanska köttboskapen strövat fritt över de vidsträckta öppna ytor vi ser i cowboyfilmerna. Men moderna betesmarker är inte vad de har varit. Detta indikeras av följande försök till humoristisk artikel i Peoria Journal Star:

En cowboys hem är inte nödvändigtvis ute på prärien. Troligtvis hör han hemma på ett utfodringsområde där biffkon inte stöter på lukten av salvia förrän den hamnat i grytan. Så går det till i den moderna varianten av cowboyliv. Så går det till på Norris Farms där man har 7000 djur på elva tunnland betong istället för 700 djur på 20 000 tunnland glesbevuxen gräsprärie. ^8.113

Biffkreaturen ser fortfarande mer av den stora världen utomhus om man jämför med höns, grisar, slaktkalvar och mjölkkor. Men de behöver inte göra det under så lång tid nu. För tjugo år sedan skulle boskapen strövat omkring i ungefär två år. De lyckligt utvalda som nu får ströva över huvud taget samlas in efter ca sex månader för att ``färdigställas''. Det betyder att de går upp till marknadsvikt och marknadskondition med hjälp av ett kosthåll som är kraftigare än gräs. Därför transporteras de långa sträckor till utfodringsområden. Under sex till åtta månader stannar de där och äter majs eller andra flingor. Sedan skickas de till slakt.

Den dominerande trenden i boskapsbranschen har varit att de stora utfodringsanläggningarna blivit fler. 70kreatur som slaktades i USA 1987 skickades till slakt från utfodringsområden. Stora utfodringsanläggningar svarar nu för en tredjedel av landets nötkött. Det är frågan om betydande kommersiella företag. Ofta finansieras de av oljeföretag eller av börssvinster som söker skattereduktioner. Utfodringsanläggningar är lönsamma eftersom boskap göds snabbare på spannmål än på gräs. Men i likhet med mjölkkorna saknar biffkorna den mage som skulle behövas för att smälta den koncentrerade diet de får i utfodringsanläggningarna. I försök att få i sig mer fibrer än foderhållningen medger slickar boskapen ofta sin egen och varandras päls. De stora mängderna hår i våmmen kan vålla variga inflammationer. ^8.114 Skulle man blanda ut spannmålet med det grovfoder boskapen behöver och vill ha så skulle emellertid viktökningen gå långsammare.

Boskapen är inte lika instängd på ett utfodringsområde som hönsen är i sina burar, suggorna i sina bås eller slaktkalvarna, och ofta mjölkkorna, i sina kättar. Beståndstätheten har ökat. Men även om den är så hög som niohundra djur per tunnland har varje djur nästan fem kvadratmeter och de kan gå omkring på området. Det kan våra två tunnland stort. Djuren isoleras inte heller från andra djur. Begränsad rörelsefrihet är inte problemet. Men i denna kala och oföränderliga miljö är tristessen ett problem. Ett allvarligt problem är klimatet. På sommaren kan djuren stå ute i solen utan skugga. På vintern kan de inte skydda sig från betingelser som de inte är naturligt anpassade till. Under snöstormarna 1987 rapporterade en del uppfödare stora förluster. De uppskattande att så mycket som 25-30gick förlorade. En Coloradobonde uppgav: ``Det fanns inte mycket skydd för kalvarna. De flesta förlusterna av kalvar berodde på köldskador. Vi fick blötsnö och sedan frost omedelbart efteråt''. Vid ett annat tillfälle dog sjuttiofem kalvar av hundra i en storm. ^8.115

En del nötköttsproducenter i Europa har tagit efter höns-, fläsk- och slaktkalvsfabrikanterna och tagit sina djur inomhus. I USA, Storbritannien och Australien anses permanent instängning fortfarande vara ekonomiskt oberättigat. Det skyddar djuren från vädret men alltid till priset av större trängsel. Boskapsuppfödaren vill ju ha största möjliga avkastning på det kapital som investerats i byggnaderna. Intensivuppfödd instängd boskap hålls vanligen i grupper i gemensamma bås. För renhållningens skull används ofta gallergolv. Men nötkreatur har det lika dåligt på ribbor som grisar och slaktkalvar. De kan bli förlamade.

Ingen form av djuruppfödning går säker för teknologins ingrepp och kravet på intensivare produktion. Killingar var en gång sprittande glada symboler för våren. De har redan klivit in i de mörka uppfödningsanläggningarna. ^8.116Vid Oregon State Universitys center för kaninforskning har forskarna utvecklat en bursystem för kaninuppfödning. De experimenterar med beståndstätheter om två kaniner på nio kvadratdecimeter. ^8.117I Australien har nu utvalda får med extrafin ull flyttats inomhus till individuella eller gemensamma bås. Det syftar till att hålla ullen ren och lång. Ull från sådana får ger fem till sex gånger normalpriset. ^8.118Pälsbranschen tycker om att framhålla sina ``ranch-uppfödda'' pälsar för att minska den dåliga publicitet branschen får genom att fånga vilda djur. Ändå är produktionen på ``pälsrancher'' högst intensiv. Mink, tvättbjörn, vessla och andra pälsbärande djur hålls i små ståltrådsburar. Den vackra polarräven brukar exempelvis röra sig över tusentals hektar tundra. På pälsfarmen har den en ståltrådsbur om 100 x 115 cm. ^8.119

Vi har nu tittat på de viktigaste förändringarna inom djuruppfödningen. De innebär att traditionella metoder ersatts av fabriksliknande djurproduktion. Ledsamt nog har mycket få förbättringar ägt rum för djurens del sedan denna boks första upplaga kom ut för femton år sedan. Det stod redan då klart att de moderna produktionsmetoderna inte går att förena med någon genuin omsorg om djurens välfärd. Beläggen sammanstalldes först i Ruth Harrisons banbrytande bok Animal Machines som publicerades 1964. Uppgifterna fick auktoritativt stöd av Brambellkommittén som arbetade på uppdrag av brittiska jordbruksministern. Kommittén bestod av de främsta experter som fanns att tillgå: Brambell var berömd zoolog och dessutom ingick W.H. Thorpe (chef vid avdelningen för djurs beteende vid universitetet i Cambridge) samt andra experter på veterinärvetenskap, djurhållning och lantbruk. Efter en omsorgsfull undersökning publicerade de 1965 en åttiofem sidor lång officiell redogörelse. I denna rapport tog kommittén klan avstånd från uppfattningen att produktivitet skulle kunna vara ett adekvat tecken på att djuren inte lider. Djurets viktökning kan, säger de, vara ett ``patologiskt tillstånd''. De förnekade också tanken att lantbrukets djur inte lider av att vara instängda eftersom de är framavlade för detta och vana vid det. Thorpe poängterade i ett viktigt appendix till rapporten att undersökningar av husdjur visat att de ``fortfarande väsentligen har samma natur som i förhistoriskt vilt tillstånd''. De har inneboende beteendemönster och behov som är lika verksamma även om djuret aldrig känt till naturliga förhållanden. Thorpe fastslog:

Vissa grundläggande fakta är tillräckliga för att göra det berättigat att ingripa. Vi kan acceptera att det finns behov av många frihetsinskränkningar för djuret. Gränsen måste emellertid dras vid förhållanden som fullständigt undertrycker samtliga eller nästan samtliga naturliga instinktiva drifter och beteendemönster som kännetecknar den högt utvecklade sociala organisation som man finner hos de vilda arter som är förfäder till de tama. Dessa mönster har i liten utsträckning, om ens någon, utplånats i tämjningsprocessen. En särskilt uppenbar grymhet är det att inskränka ert djurs frihet så mycket att det under en stor del av sitt liv

blir oförmöget att utföra något av sina normala förflyttningsbeteenden. ^8.120

I enlighet med detta baserade kommittén sina rekommendationer på följande blygsamma men fundamentala princip:

Vi ogillar principiellt att djur stängs in så restriktivt att man nödvändigtvis omöjliggör de främsta aktiviteter som deras naturliga beteende består av... Djuret borde åtminstone ha så mycket rörelsefrihet att det utan svårighet kan vända sig om, ansa sig, stå upp, ligga ner och sträcka ut sina extremiteter. ^8.121

Detta har kommit att kallas för de ``fem grundläggande friheterna'': att vända sig om, ansa sig, ställa sig upp, lägga sig ner och fritt sträcka ut sina lemmar. Detta är fortfarande omöjligt för alla burhöns, alla suggor i bås eller tjuder och alla slaktkalvar i bås. ändå har Brambellrapportens bedömning i efterhand bekräftats av en mängd vetenskapliga belägg. Vi har t.ex. redan sett hur Thorpes påpekanden angående husdjurens oförändrade naturliga beteendebehov utförligt påvisats i en Edinburghundersökning rörande grisar i halvnaturlig omgivning. ^8.122Vetenskapsmännen har nu också allmänt insett att resonemanget som går ut på att djur som är produktiva också måste vara nöjda är en felslut. En kunnig granskning av argumentet publicerades 1986 i American Scientist:

Med avseende på husdjur är argumentet missledande av flera skäl. Djuren i lantbruket har framkorsats på grundval av förmågan att växa och föröka sig under en mängd olika betingelser, även skadliga betingelser. Höns kan t.ex. fortsätta lägga ägg normalt trots att de är svårt skadade. Dessutom manipuleras tillväxt och produktion ofta med hjälp av metoder som ändrad ljusperiodicitet eller tillsättning av tillväxtfrämjande ämnen, exempelvis antibiotika, i fodret. För övrigt kan det vara så att en ensam arbetare på en modern djurfabrik tar hand om så mycket som 2000 kreatur eller 250 000 gödkycklingar om året. Djurfabrikens vanliga sätt att mäta tillväxt och reproduktion i termer av antal producerade ägg eller kilo kött i relation till anläggnings-, bränsle- och foderutgifter ger inte mycket information om varje enskilt djurs produktiva status.

^8.123

Dr. Bill Gee som är stiftelseordförande vid Australiska regeringens byrå för djurhälsa har sagt:

Det hävdas att produktiviteten hos djur i lantbruket är ett direkt tecken på deras välfärd. Detta missförstånd bör begravas en gång för alla. ``Välfärd'' refererar till de enskilda djurens välbefinnande medan ``produktivitet'' refererar till avkastning per investerad dollar eller per resursenhet. ^8.124

Jag har varit mån om att demonstrera missuppfattningen i detta argument vid flera tillfällen i detta kapitel. Det vore trevligt att tänka sig att argumentet kunde begravas en gång för alla. Men säkert kommer det att fortsatta dyka upp närhelst lantindustrins apologeter finner det behändigt att invagga konsumenten i tron att allt bara är bra nere på bondgården.

EG-parlamentet har delvis erkänt vikten av de belägg som talar mot intensivuppfödning: 1987 granskade parlamentet en rapport om djurskydd och antog en handlingsplan med följande punkter:

• Stopp för metoden att hålla slaktkalvar i individuella kättar, liksom att beröva dem järn och grovfoder.

• Stegvis avskaffande av hönsbursbatterier inom tio år.

• Stopp för hållandet av suggor i individuella bås eller i tjuder.

• Stopp för rutinmässig stympning som svanskupering och kastrering av grisar.

  ^8.125

Förslagen antogs med hundrafemtio röster mot noll (två nerlagda röster). Europaparlamentet består visserligen av valda representanter från samtliga EG-nationer. Men som vi redan noterat har parlamentet bara en rådgivande funktion. Den mäktiga lantbruksindustrin bedriver intensiv lobbyverksamhet för att förhindra att handlingsplanen sätts i kraft. Deklarationen framstår ändå som ett tecken på den informerade opinionen i Europa angående dessa frågor. När det gäller handling och inte bara ord så har verkliga förbättringar för djuren bara ägt rum några få fall sedan denna boks första upplaga. I Schweiz överger man stegvis hönsbursanläggningarna och redan nu har många butiker ägg från alternativa anläggningar för värphöns. Dessa nya anläggningar ger fåglarna frihet att gå omkring, sprätta, sandbada, flaxa upp och sätta sig på en pinne samt lägga ägg i skyddade reden med lämpligt bomaterial. Ändå är äggen från dessa anläggningar bara en bråkdel dyrare än ägg från burhöns. ^8.126Det enda verkliga tecknet på framsteg för lantbrukets djur i Storbritannien är att man förbjudit individuella kättar för slaktkalvar. Det är nu Sverige som visar vägen för djurskyddet, liksom ofta tidigare när det gällt andra sociala reformer. Den svenska lag som antogs 1988 förändrar villkoren för samtliga djur i lantbruket.

Jag har i detta kapitel genomgående koncentrerat mig på situationen USA och Storbritannien. Läsare från andra länder kanske är böjda att tro att förhållandena i deras eget land inte är så dåliga. Men om de lever i något av industriländerna (frånsett Sverige) så har de ingen anledning att känna sig nöjda med sig själva. I de flesta länder är förhållandena mycket mer som de amerikanska än som de ovan rekommenderade.

Slutligen är det viktigt att minnas följande: I USA, Storbritannien och nästan alla andra länder som har djurfabriker skulle det våra ett stort framsteg om man kunde verkställa Brambellkommitténs ``fem friheter,'' EG-parlamentets handlingsplan eller en lagstiftning som den nya i Sverige. Men inte ens den nya svenska lagstiftningen tar samma hänsyn till djurs intressen som till likadana intressen hos människor. Reformförslagen representerar i varierande utsträckning en upplyst och mera human form av artförtryck, men icke desto mindre artförtryck. Inget regeringsorgan i något land har ifrågasatt idén att djurs intressen är mindre värda än likadana mänskliga intressen. Frågan handlar alltid om ifall lidandet ``kan undvikas''. Det betyder att det ska kunna undvikas utan att man slutar producera samma djurprodukter till en kostnad som inte är avsevärt högre än tidigare. Man utmanar inte antagandet att människor får använda djuren för sina egna syften. Eller att de för föda upp och döda dem för att tillfredsställa sina önskemål om en kosthåll som innehåller djurkött.

I detta kapitel har jag koncentrerat mig på moderna metoder för intensivuppfödning eftersom allmänheten till stor del saknar kännedom om det lidande dessa metoder medför. Men det är inte bara vid intensivuppfödning som djuren lider. Djur har för människans skull både under moderna och traditionella metoder. En del av detta lidande har ingått i den normala verksamheten under århundraden. Vi kanske bortser från det av detta skäl, men det ger ingen tröst till djuret som drabbas av det. Betänk exempelvis en del av de ingrepp boskap fortfarande rutinmässigt utsätts för.

Nästan alla nötköttsproducenter brännmärker, kastrerar och kapar hornen på sina djur. Samtliga dessa åtgärder vållar svår fysisk smärta. Hornen kapas eftersom djur med horn upptar större plats vid fodertråget och vid transporter och kan skada varandra när de är tätt sammanpackade. Blåmärken på slaktkropparna eller skador på djurhudarna kostar pengar. Hornen är inte bara okänsligt ben. Blodkärl och annan vävnad måste klippas av när hornet avlägsnas. Blodet sprutar, särskilt om hornen inte kapas strax efter födelsen.

Man kastrerar djuren eftersom stutar antas gå upp i vikt bättre än tjurar - även om de egentligen bara tycks lägga på sig mer fett. Man är också rädd att de manliga könshormonerna ska bidra till att köttet utvecklar en bismak. Kastrerade djur är också mer lätthanterliga. De flesta bönder medger att operationen är smärtsam och chockartad för djuret. Man använder vanligen ingen bedövning. Det går till så att du trycker fast djuret mot marken, tar en kniv och sprättar upp pungen så att testiklarna friläggs. Sedan tar du tag i en testikel åt gången och drar i den tills strängen som den sitter fast med slits av. På äldre djur kan det bli nödvändigt att skära av strängen. ^8.127

Till en del bönders heder ska sägas att de är bekymrade över denna smärtsamma kirurgi. C.G. Scruggs är utgivare av The Progressive Farmer. I en artikel rubricerad ``Kastrationskniven måste bort'' hänvisar han till ``den extrema stress som orsakas av kastrering''. Han föreslår att man låter bli att stympa handjuren eftersom magert kött efterfrågas allt mer. ^8.128Samma synsätt har kommit till uttryck i grisbranschen där bruket är likartat. Enligt en artikel i den brittiska tidskriften Pig Farming:

Kastrering är i sig en bestialisk historia, t.o.m. för den som härdats av kommersiell grishantering. Och det förvånar mig verkligen att antidjurförsöksgrupperna inte bestämt attackerat denna praxis.

Forskningen har nu funnit sätt att spåra den bismak galtkött ibland kan ha. Och därför föreslår artikeln att vi ska fundera på att ``låta våra kastrationsknivar ta semester''. ^8.129

Det är allmänt bruk att märka boskap med glödande järn. Det är till nytta när djuren rymmer och det underlättar bokföringen av djuren. Det är också ett skydd mot boskapstjuvar (som ännu finns på en del platser). Boskapen har tjockare hud än människor, men den är inte tillräckligt tjock för att skydda dem från en glödhett järn som hålls tätt mot bara skinnet (håret klipps av först) under fem sekunder. För att man ska kunna utföra operationen måste man fälla djuret till marken och nagla fast det där. Alternativt kan boskapen hållas fast i en apparat som kallas ``klämränna''. Det är en justerbar kätte som kan stallas tätt omkring djuret. Trots det, noterar en handbok ``kommer djuret vanligen att hoppa när ni applicerar järnet''. ^8.130

Ytterligare en form av stympning är att kreaturen oftast för sina öron skurna i speciella former med en vass kniv. De kan då identifieras på avstånd samt framifrån eller bakifrån då man inte kan se märkningen. ^8.131

Sådana är några av standardmetoderna i traditionell boskapsuppfödning. Andra djur behandlas på liknande sätt när de föds upp till föda. Och när vi funderar på djurens välfärd i den traditionella hanteringen bör vi slutligen komma ihåg att nästan samtliga metoder innebar att man separerar mor och barn vid mycket tidig ålder och att detta är mycket smärtsamt för båda. Ingen form av djuruppfödning tillåter djuren att växa upp och bli en del av ett samhälle med djur i blandade åldrar. Det skulle de gjort i naturliga förhållanden.

Kastrering, brännmärkning och separation av mor och barn har vållat lidande för djuren i lantbruket under århundraden. Det var emellertid grymheterna i samband med transport och slakt som framkallade de mest förtvivlade bönerna från humanitära kretsar på 1800-talet. I USA drev man djuren från betesmarker i närheten av Klippiga bergen ner till järnvägens lastplatser. Där trycktes de in i järnvägsvagnar utan mat i flera dagar tills tåget kom till Chicago. Där fick de som överlevde resan stå i enorma inhägnader som stank av blod och ruttnande kött. De fick vänta där på att det skulle bli deras tur att släpas och fösas med käpp upp på rampen där mannen med slaktaryxan stod.

Hade de tur var han träffsäker. Många hade inte tur. Sedan dess har en del förändrats. Enligt en federal lag som antogs 1906 får ett djur inte tillbringa längre tid att tjugoåtta timmar (trettiosex timmar i specialfall) i en järnvägsvagn utan mat eller vatten. Därefter måste djuret lastas av, utfodras, vattnas och få vila i minst fem timmar innan resan återupptas. Tjugoåtta till trettiosex timmar i en krängande järnvägsvagn utan mat eller vatten är givetvis tillräckligt länge för att vålla starkt obehag, men det är ändå en förbättring. Även när det gäller slakt har saker förbättrats. De flesta djur bedövas nu innan de slaktas, vilket i teorin betyder att de dör utan smärta. Som vi ska se råder viss tvekan om detta och det finns också viktiga undantag. Efter dessa förbättringar anser jag att transport och slakt idag inte är lika stora problem som de fabriksmetoder man använder för att förvandla djuren till maskiner som omvandlar billigt foder till dyrt kött. Ändå skulle en redogörelse för vad som hände med din middag när den ännu var ett djur vara ofullständig om inte något sägs angående transport och slakt.

Djur transporteras inte bara när de slutligen ska till slakteriet. När slaktandet var koncentrerat till större centra som Chicago var det ofta den längsta och inte sällan enda resan djuren gjorde. De växte upp till marknadsvikt på de öppna vidder där de var födda. När kyltekniken utvecklades decentraliserades slakten och färden till slakt blev kortare. Idag är det emellertid inte lika vanligt att djuren föds och växer till marknadsvikt på samma område. Det gäller särskilt boskapen. Kalvar kan födas i en stat, t.ex. Florida, för att sedan köras med lastbil till betesmarker som ligger hundratals kilometer därifrån, kanske i västra Texas. Kreatur som tillbringat ett år på markerna i Utah eller Wyoming kan samlas ihop och skickas till utfodringsanläggningar i Iowa eller Oklahoma. Dessa djur upplever resor på upp till tretusen kilometer. Resan till utfodringsanläggningen är antagligen längre och mer plågsam in resan till slakthuset.

1906 års federala lag såg till att djuren i järnvägsvagnar skulle få vila, mat och vatten åtminstone efter trettiosex timmar. Lagen nämner inte lastbilstransporter. På den tiden använde man inte lastbilar till djur. Mer än åttio är har gått och djurtransporter med lastbil regleras ännu inte av någon federal lagstiftning. Man har gjort upprepade försök att åstadkomma att lagen angående järnvägstransporter även skall omfatta lastbilstransporter, men hittills har ingen lyckats. Därför får djuren ofta tillbringa upp till fyrtioåtta timmar, eller t.o.m. sjuttiotvå timmar, i en lastbil utan att lastas av. Alla åkare låter inte boskapen vara utan vila, mat och vatten så länge. En del är dock mer angelägna om att få jobbet avklarat än att leverera lasten i god kondition.

När djur för första gången i sitt liv placeras i en lastbil brukar de vara rädda, särskilt om de hanterats hastigt och hårdhänt vid ilastningen. Bilens rörelser är också en ny erfarenhet som dessutom gör dem illamående. Efter en eller två dagar i bilen utan mat eller vatten är de förtvivlat hungriga och törstiga. Normalt äter boskapen ofta under hela dagen. Deras speciella matsmältningsapparat kräver konstant foderintag om våmmen ska fungera ordentligt. Om resan äger rum vintertid kan blåsten i baksuget efter bilen resultera i svår kyla. På sommaren kan solen och värmen, tillsammans med bristen på vatten, bidra till uttorkning. Vi har svårt att föreställa oss hur djuren upplever denna kombination av skräck, åksjuka, törst, svår hunger, utmattning och eventuellt hård kyla. Effekten är ännu värre för de unga kalvar som genomgått den stressande upplevelsen av att avvänjas och kastreras bara några få dagar tidigare. Veterinärexperter rekommenderar att kalvar ska avvänjas, kastreras och vaccineras minst trettio dagar före transporten. Det syftar helt enkelt till att öka deras utsikter att överleva. Rekommendationerna efterlevs emellertid inte alltid. ^8.132

Djuren kan inte beskriva sina upplevelser men kroppsreaktionerna säger oss något. Två huvudtyper av reaktioner förekommer: ``Krympning'' och ``flyttfeber''. Alla djur går ner i vikt vid transport. En del av viktförlusten beror på vätskebrist och tarmtömning. Den förlusten kompenseras lätt. Men mer varaktiga viktförluster tillhör också vardagen. Det är inte ovanligt att en stut på 360 kg går ner i vikt med drygt 30 kg, d.v.s. ca 9under en enda resa. Det kan ta mer än tre veckor för djuret att inhämta denna förlust. I branschen kallas det ``krympning'' och forskare anser att det är en indikation på den stress djuret utsatts för. Krympning är förstås ett bekymmer för köttindustrin eftersom djur säljs till kilopris. ``Flyttfeber'' är en typ av lunginflammation som angriper djuret efter att det transporterats. Den är det andra viktiga tecknet på stress vid transporten. Flyttfeber beror på ett virus som frisk boskap motstår utan problem. Svår stress sänker emellertid motståndskraften.

Krympning och feberkänslighet tyder på att djuren utsatts för extrem stress. Men de djur som krymper och får flyttfeber är djur som överlever Andra dör innan de nått sin destination eller anländer med brutna ben och andra skador Jordbruksdepartementets inspektörer utdömde 1986 mer att 7 400 kreatur, 3 100 kalvar och 5 500 grisar som var döda eller svårt skadade före ankomsten till slakthuset. 570 000 kreatur, 57 000 kalvar och 643 000 grisar var så illa skadade att delar av deras kroppar utdömdes. ^8.133

Djur som dör under förflyttning får ingen lindrig död. De fryser ihjäl på vintern eller faller samman av törst och utmattning i sommarvärmen. De ligger och dör i inhägnaderna, av skador de ådragit sig när de ramlat från hala lastramper, utan att någon ser till dem. De kvävs när andra djur samlas högvis ovanpå dem i överfyllda och dåligt stuvade lastbilar. De törstar eller svälter ihjäl när tanklösa boskapsskötare glömmer ge dem foder eller vatten. Och de dör av ren stress p.g.a. hela denna skrämmande upplevelse. Djuret du kanske äter till middag ikväll dog inte på något av dessa sätt. Men sådana dödsfall är och har alltid varit en del av den större process som förser folk med kött.

Att döda ett djur är i sig själv problematiskt. Det har sagts att vi alla skulle våra vegetarianer om vi vore tvungna att döda vårt eget kött. Det är säkert inte många människor som någonsin besökt ett slakthus. Filmer om hur slakthus fungerar är inte populära i TV. Folk kanske hoppas att köttet de köper kommer från ett djur som dog utan smärta, fast egentligen vill de helst inte få reda på vilket. Men den som genom sina inköp begär att djur ska dödas förtjänar inte att skyddas från denna eller någon annan aspekt av köttproduktionen.

Döendet är aldrig behagligt men det behöver inte vara smärtsamt. När allt fungerar som det är tänkt kommer döden snabbt och smärtfritt i utvecklade länder med human slakterilagstiftning. Djuren ska vara bedövade med hjälp av elström eller slaktmask. De får halsen avskuren medan de fortfarande är medvetslösa. De kanske känner ångest strax före avlivandet: Man driver upp dem på rampen där de känner blodlukten från de djur som gått före. Själva dödsögonblicket kan emellertid i teorin vara helt smärtfritt. Dessvärre finns det ofta en klyfta mellan teori och praktik. En journalist från Washington Post beskrev nyligen ett slakthus i Virginia. Det drivs av Smithfield som är det största köttförpackningsföretaget på USA:s östkust.

Fläskframställningen avslutas i en högautomatiserad fabrik av senaste modell. Ut från transportbandet rullar prydliga vacuumpackade plastpaket med skivad bacon och skinka. Men processen börjar utomhus bakom fabriken i en stinkande, gyttjig och blodfläckad grisfålla. Besökarna får bara stanna fem minuter i Gwaltney of Smithfield slakterier. Annars skulle stanken av döda grisar sitta kvar i deras kläder långt efter att besöket avslutats.

Processen börjar med att de gällt skrikande svinen föses upp på en träplanka ur fållorna. Där bedövas de med elchock i huvudet av en arbetare. När de faller ihop av elchocken hänger en annan arbetare snabbt upp dem upp och ner i ett transportband. Bakbenen häktas fast i en metallkrampa. Ibland ramlar de bedövade svinen ner från transportbandet och återfår medvetandet. Arbetarna måste då kämpa för att hala upp svinens bakben i krampan igen innan de börjar rusa vilt omkring på den begränsade ytan. Själva avlivandet utförs av en arbetare som sticker djuren i halspulsådern med kniv De bedövade djuren vrider sig ofta fortfarande. Sedan flyttas de nyslaktade grisarna från det blodstänkta slaktrummet in till grytan för att skållas. ^8.134

Lidandet i slakthusen beror till stor del på att slaktlaget måste arbeta en så extrem hastighet. P.g.a. den ekonomiska pressen måste varje slakteri sträva efter att döda fler djur i timmen att konkurrenterna. Mellan 1981 och 1986 ökade exempelvis produktionshastigheten vid en stor amerikansk anläggning från 225 till 275 kroppar i timmen. Pressen på att arbeta snabbt betyder att man är mindre försiktig, inte bara när det gäller djuren. 1988 uppgav en kongresskommitté att ingen annan bransch i USA hade fler olycksfall och sjukdomar att slakteribranschen. Det visade sig att 58 000 slakterianställda skadades varje år, d.v.s. ca 160 per dag. Om man tar så lite hänsyn till människor, hur mycket hänsyn är det då troligt att man tar till djuren? En annat stort problem i branschen är att de anställda inte håller så länge eftersom jobbet är så obehagligt. En årlig tjänsteomsättning på 60-100anläggningar. Det betyder att ständigt ny och oerfaren personal hanterar skrämda djur som befinner sig i en främmande omgivning. ^8.135

Teoretiskt sett står de brittiska slakterierna under detaljerad kontroll av en human slakterilagstiftning. Regeringens råd för djurskydd lantbruket undersökte slakterierna och fann följande:

Vi har insett att man vid många slaktprocedurer antar att djuret är medvetslöst och inte känner något trots att djuret sannolikt inte är tillräckligt bedövat för att bli okänsligt för smärta.

Rådet tillade att det visserligen fanns lagar som krävde att bedövning utförs effektivt, utan onödig smärta och av kunnig personal som använder lämplig utrustning. De var emellertid ``inte övertygade om att lagstiftningen respekteras i tillräcklig utsträckning''. ^8.136

Sedan den rapporten publicerades har en etablerad brittisk vetenskapsman ifrågasatt om elektrisk bedövning är smärtfri också när den utdelas på en korrekt sätt. Dr. Harold Hillman är lektor i fysiologi och chef för laboratoriet i tillämpad neurobiologi vid universitetet i Surrey. Han har noterat att människor som upplevt elchock genom en olyckshändelse eller genom elchocksterapi vid mentalsjukdom säger sig ha känt stark smärta. Man bör lägga märke till, påpekar han, att elchocksterapi nu normalt föregås av allmän bedövning. Det skulle inte vara nödvändigt om själva elchocken gjorde patienten oemottaglig för smärta. Därför betvivlar dr. Hiliman att elektrisk avrättning är humant. Det används vid dödsstraff i en del amerikanska stater. Fången i elektriska stolen paralyseras en stund utan att förlora medvetandet. Sedan undersöker dr. Hillman elektrisk bedövning i slakterier: ``Elbedövning antas vara humant eftersom man tror att djuren inte upplever smärta eller obehag. Det är med största sannolikhet inte sant, av samma skäl som tidigare nämnts i samband med elektriska stolen''. ^8.137

Så det är alltså mycket möjligt att slakten inte alls är smärtfri även om den utförs på ett korrekt sätt i ett modernt slakteri.

Även om dessa problem kunde övervinnas så finns det ett annat problem med djurslakt. De flesta länder, däribland Storbritannien och USA, går undantag för slakt enligt judiska eller muslimska ritualer, som innebär att djuret måste vara vid medvetande under slakten. Ett annat viktigt undantag i USA är att den federala lagen om human slakt som antogs 1958 bara gäller för slakterier som säljer kött till amerikanska staten eller dess institutioner. Dessutom gäller den inte för fjäderfä som är det djurslag som dödas i störst antal.

Låt oss först se på detta andra kryphål. I USA finns omkring 6 100 slakterier Förre att 1 400 inspekterades i syfte att undersöka om de sköttes i enlighet med den federala lagen om human slakt. Därför är det helt och hållet legalt för de återstående 4700 att använda den uråldriga och barbariska slaktaryxan. Metoden används fortfarande i en del amerikanska slakthus.

Slaktyxan är egentligen snarare en tung slägga än en yxa. Den som hanterar denna långskaftade slägga står över djuret och försöker slå det medvetslöst i ett slag. Problemet är att målet rör sig och man måste kunna sikta noga när yxan svingas över huvudet: för att lyckas måste man nämligen träffa på en bestämd punkt i djurets huvud Skrämda djur rör oftast på huvudet. Svingas släggan en aning fel kan den krossa djurets öga eller nos. Då kastar sig djuret av och att, pinat och skräckslaget, medan åtskilliga slag kravs för att slå det medvetslöst. Inte ens den mest förfarne slaktyxeman kan förvänta sig att få perfekt träff varje gång. Jobbet kräver att minst åttio djur i timmen dödas. Därför räcker det att slaktyxan missar en på hundra för att detta ska vålla fruktansvärd smärta för flera djur om dagen. Man bör också ha i minnet att man måste träna en hel del för att bli skicklig med slaktyxan. Och man övar sig på levande djur.

Dessa metoder fördöms nästan överallt som inhumana. Varför är de då fortfarande i bruk? Jo, av samma anledning som på andra områden i djuruppfödningen. Skulle humana metoder kosta mer, eller minska antalet dödade djur per timme, så kan företaget inte kosta på sig att använda humana metoder medan konkurrenterna fortsätter att använda de gamla metoderna. Laddningen till pistolen i slaktmasken kostar bara några cent per djur. Men det är tillräckligt för att avskräcka slakterier från att använda den. Elektrisk bedövning är billigare i långa loppet, men installationen är kostbar. Tvingar lagen inte slaktarna att använda någon av dessa metoder är det inte säkert att de används.

Det andra stora kryphålet i lagarna om human slakt är att slakt som utförs enligt religiösa ritualer inte behöver tillmötesgå kravet på bedövning före avlivandet. Ortodoxa judiska och muslimska lagar om kosthåll förbjuder konsumtion av kött från ett djur som inte är ``friskt och rörligt'' när det dödas. Bedövning antas vålla en skada innan halsen blir avskuren och det accepteras därför inte. Tanken bakom dessa krav kan ha varit att förhindra att man äter kött från självdöda eller sjuka djur. När de tolkas av dagens ortodoxa troende utesluter de emellertid också att djuret görs medvetslöst några sekunder innan det dödas. Ett enda snitt med kniven ska döda djuret och snittet riktas mot halspulsådrar och halsartärer. När denna slaktmetod en gång inskrevs i judisk lag var den antagligen mer human att något tillgängligt alternativ. Men även under de bästa omständigheter är den idag mindre human än att använda slaktmask för att göra djuret medvetslöst.

I USA finns det dessutom speciella omständigheter som gör slaktmetoden till en grotesk travesti på varje human avsikt som en gång kan ha motiverat den. Det beror på kombinationen av rituella krav på slakten och de krav som framstalls i deklarationen om ren mat och medicin från 1906. Av sanitetsskäl begär denna lag att slaktade djur inte får falla i blodet från tidigare slaktade djur. I praktiken betyder detta att djuret måste dödas när det hänger i transportbandet eller hålls upp från slakterigolvet på något annat sätt. Detta påverkar inte djurets välfärd om det är helt medvetslöst när det dödas eftersom man inte hänger upp det innan det förlorat medvetandet. Men det får hemska konsekvenser om djuret måste våra vid medvetande tills det dödas. Istället för att snabbt fällas och dödas nästan omedelbart efter att de nått golvet blir de ritualslaktade djuren i USA kopplade i ett bakben och upphissade i luften. Där hänger de vid fullt medvetande upp och ner i transportbandet i två till femminuter (ibland mycket längre om någonting går fel längs ``dödsbandet''). Sedan blir de skurna av slaktaren. Metoden har beskrivits så här:

En tung järnkedja häktas runt benet på ett tungt nötdjur som väger mellan 450 och 900 kilo. När stuten rycks från marken rivs huden upp och frilägger benet. Benet får ofta sprickor eller knäcks. ^8.138

Djuret hänger upp och ner med bristningar i lederna och ofta med benbrott. Det vrider sig häftigt i smärta och ångest så att man måste gripa tag i dess hals eller fästa en nosring i det för att slaktaren skall kunna döda det med ett enda snitt, så som den religiösa lagen föreskriver. Man kan knappast föreställa sig ett mer åskådligt exempel på hur en strikt bokstavlig tolkning av en lag kan förvrida lagens andemening. (Det bör dock påpekas att inte ens ortodoxa rabbis odelat stöder förbudet mot bedövning före avlivandet: I Sverige, Norge och Schweiz har rabbis exempelvis accepterat lagstiftning som kräver bedövning utan undantag för rituell slakt. Många muslimer har också accepterat bedövning före slakt. ^8.139) Amerikanska sällskapet mot djurplågeri har utvecklat en ``håvkätte'' som möjliggör slakt av djur som är vid medvetande (i enlighet med sanitetskraven) utan att djuret behöver hissas upp i benet. Anordningen används nu till ca 80slakt av kalvar. Temple Grandin (Grandin Livestock Handling Systems, Inc.) säger: ``Eftersom religiös slakt är undantagen från lagen om human slakt så vill somliga anläggningar inte lägga ut pengar på humanitet''. ^8.140

De som inte följer judiska eller muslimska lagar om kosthåll kanske tror att köttet de köper inte har dödats på detta föråldrade sätt. Det kan dock vara en misstag. För att en ortodox rabbi ska godkänna kött som ``kosher'' räcker det inte att köttet kommer från ett djur som dödats medan det var medvetet. Dessutom måste förbjudna organ vara avlägsnade: T.ex. vener, lymfkörtlar, ischiasnerven och dess förgreningar. Att skära bort detta ur djurets bakkropp är omständligt. Därför säljer man bara djurets främre del som kosher, medan resten vanligen hamnar i livsmedelsdiskarna utan någon antydan om ursprunget. Alltså slaktas många fler djur utan föregående bedövning att vad som vore nödvändigt för att tillgodose behovet av den sortens kött. Brittiska rådet för djurskydd i lantbruket har uppskattat att en ``stor andel'' av det ritualslaktade köttet distribueras till den öppna marknaden. ^8.141

Slagordet ``religiös frihet'' har, tillsammans med antydningar om att de som angriper ritualslakten är antisemiter, varit tillräckligt för att förhindra rättslig inblandning i verksamheten i Storbritannien, USA och många andra länder. Men man behöver givetvis inte våra antisemit eller antimuslim för att motsätta sig det som görs mot djuren i religionens namn. Det är hög tid för anhängarna av båda dessa religioner att än en gång överväga huruvida den rådande tolkningen av slaktföreskrifterna verkligen är förenlig med det som religionen lär angående medkänsla. Under tiden finns det ett enkelt alternativ för den som inte vill äta kött som slaktats i strid mot vad deras religion för tillfället lär ut: ät inget kött. Detta förslag begär inte mer av de troende religiösa att jag begär av mig själv. Men de har än starkare skäl att sluta äta kött p.g.a. det extra lidande som ingår i framställningen av köttet de kan äta.

Vi lever i en tid av motstridiga trender. Somliga kräver att få fortsätta döda djur med bibliska slaktmetoder. Samtidigt är våra forskare angelägna om att utveckla banbrytande metoder som ändrar på djurens själva natur. En betydelsefullt steg mot en värld av konstgjorda djur togs 1988. Då beviljade USA:s patent- och registreringsverk forskare vid Harvard patent på en genmanipulerad mus. Den hade framställts för att vara extra mottaglig för cancer och den skulle användas för att identifiera cancerogena ämnen. I beslutet åberopades ett ställningstagande i högsta domstolen 1980, vilket möjliggjorde patentering av artificiella mikroorganismer. 1988 patenterades emellertid ett djur för första gången. ^8.142

Religiösa ledare, djurrättskämpar, miljöaktivister och uppfödare (som är rädda för att bli tvungna att betala avgifter till patentinnehavare för att fortsätta vara konkurrenskraftiga) har bildat en koalition för att stoppa möjligheten att ta patent på djur. Under tiden har företag som sysslar med genmanipulation redan börjat samarbeta med lantbruksindustrin. De investerar pengar i forskning för att skapa nya djur. Lyckas inte allmänna opinionen stoppa detta arbete så finns det förmögenheter att tjäna på djur som går upp mer i vikt eller lägger fler ägg på kortare tid.

Hotet mot djurens välfärd är redan uppenbar. Forskare vid amerikanska jordbruksdepartementets farm i Beltsville, Maryland, har i grisar placerat in gener för framställning av tillväxthormon. De genetiskt förändrade grisarna utvecklade svåra bieffekter, bl.a. lunginflammation, inre blödningar och en svår form av rörelsehämmande ledgångsreumatism. Tydligen överlevde endast en av dessa grisar till vuxen ålder för att sedan bara leva i två år. Grisen visades i brittisk TV, passande nog i The Money Programme. Grisen kunde inte stå upp. ^8.143En av de ansvariga forskarna sa till Washington Times:

Vi befinner oss på samma nivå som bröderna Wright jämfört med Boeing 747. Vi kommer att krascha och brinna i ett antal år och knappast lyfta från marken på en tag.

Men det blir djuren som ``kraschar och brinner'', inte forskarna. Washington Times citerade också folk som försvarade genmanipulation och avvisade djurskyddsargumenten:

Människor har korsat, tämjt, slaktat och på andra sätt exploaterat djur i århundraden. I grund och botten ändras ingenting. ^8.144

Detta kapitel har visat att det är sant. Vi har länge behandlat djur som redskap för vår egen bekvämlighet. Under de senaste trettio åren har vi utnyttjat vår nyaste vetenskapliga teknik för att de bättre ska tjäna våra ändamål. Gentekniken är på ett sätt revolutionerande. På ett annat sätt är den bara ytterligare en metod att forma djuren för våra syften. Det som verkligen behövs är att attityder och vanor ändras i grunden.

Fotnoter

... mer.^8.1

The Washington Post, 3 oktober 1971. Se också vittnesmålen från september och oktober 1971 inför amerikanska senatens Subcommittee on Monopoly of the Select Committee on Small Business. Senatsförhören gällde jätteföretagens roll. Lägg särskilt märke till vittnesmålet som framfors av John Hightower från Agribusiness Accountability Project. Vad beträffar äggforetagens storlek, se Poultry Tribune, juni 1987, s.27.

... försvinner``.^8.2

Ruth Harrison, Animal Machines (London, Vincent Stuart 1964), s.3.

... USA.^8.3

Broiler Industry, december 1987, s.22.

... självförtroende.^8.4

Konrad Lorenz, King Solomon's Ring London 1964, s.147.

... orsaker.^8.5

Farming Express, 1 februari 1962, citerat från Ruth Harrison, Animal Machines, s.18.

... känsliga.^8.6

F.D. Thornberry,W.O. Crawleyoch W.F. Krueger, ``Debeaking: Laying Stock to Control Cannibalism'', Poultry Digest maj 1975, s.205.

... kvalitet.^8.7

Enligt The Animal Welfare Institute Quarterly, hösten 1987, s.18.

... smärta.^8.8

Report of the Technical Committee to Enquire into the Welffare of Animals kept under Intensive Livestock Husbandry Systems (Command Paper 2836,1965) §97 (London: Her Majesty's Stationery Office).

... veckor.^8.9

A. Andrade och I. Carson, ``The Effect of Age and Methods of Debeaking on Future Performance of white Leghorn Pullets'', Poultry Science 54:666-674(1975). M. Genfle, B. Huges och R. Hubrecht, ``The Effect of Beak Trimming on Food Intake, Feeding Behavior and BodyWeight in Adult Hens'', Applied Animal Ethology 8:147-159 (1982). M. Gentle, ``Beak Trimming in Poultry'', World's Poultry ScienceJournal, 42:268-275 (1986).

... näbbklippning.^8.10

J. Breward och M. Gentle, ``Neuroma Formation and Abnormal Afferent Nerve Discharges After Partial Beak Amputation (Beak Trimming) in Poultry, Experienta 41:1132-1134 (1985).

... drag.^8.11

M. Gentle, ``Beak Trimming in Poultry'', World's Poultry Science Journal, 42:268-275 (1986).

... broilers.^8.12

U.S. Department of Agriculture Yearbook for 1970, s.xxxiii.

... broileranläggning.^8.13

Poultry World, 5 december 1985.

... uppfödningsutrymmet''.^8.14

American alturist, mars 1967.

... bruk.^8.15

``an Epizootiological Study of Acute Death Syndrome and Leg Weakness in Broiler Chickens in Western Canada'', Avian Diseases 29:90-102 (1986). P. Steele och J. Edgar, ``importance of Acute Death Syndrome in Mortalities in Broiler Chicken Flocks'', Poultry Science, 61:63-66 (1981).

... våldsamt.^8.16

R.Newberry, J. Huntoch E. Gardiner, ``Light Intensity Effects on Pertormance, Activity, Leg Disorders,and Sudden Death Syndrome of Roaster Chickens'', Poultry Science, 66:1446-1450 (1987).

... tillväxt.^8.17

enligt Poultry World, 14 juni 1984.

... högre.^8.18

samt Steeles och Edgars (not 15).

... sammanbrott.''^8.19

``Dyschondroplasia in Domestic Poultry'', Veterinary Record 91:285-286 (1972).

... förvänta.^8.20

G. Carpenter et al., ``Effects of internal Air Filtration on the Performance of broilers and the Aerial Concentrations of Dust and Bacteria'', British Poultry Journal, 27:471-480 (1986).

... kycklingarna.^8.21

``Air in Your Shed a Risk to Your Healt', Poultry Digest, dec/jan. 1988.

... liv''.^8.22

The Washington Times, 22 oktober 1987.

... djurfabriken?^8.23

Broiler Industry, december 1987, och Hippocrates sep/okt. 1988. I brev till mig har Perdue bekräftat att han näbbklipper sina kycklingar. Se också annonsen från Animal Rights International i The New York Times: ''Frank, are you telling the truth about your chickens?`` 20 oktober 1989, s.A17.

... tillväxttakt.^8.24

F. Proudfoot,H. Hulan och D. Ramey, ''The Effect of Four Stocking Densities on broiler Carcass Grade, the Incidence of Breast Blisters, and Other Performance Traits``, Poultry Science 58:791-793 (1979).

... motsvarigheter.^8.25

Turkey World, nov/dec. 1986.

... om''.^8.26

Poultry Tribune, januari 1974.

... underhållsbehoven.^8.27

Farmer and Stockbreeden 30 januari 1982, citerat från Ruth Harrison, Animal Machines, s.50.

... dödlighet''.^8.28

juli 1983.

... igen.^8.29

American Agriculturist juli 1966.

... USA.^8.30

Amerikanska jordbruksdepartementets statistik indikerar att det fanns 46 miljoner kommersiella värphons 1986. Om vi antar att kläckningsproportionerna vad beträffar kön är ca 50månad, Så utgör ovannämnda uppskattning ett minimum.

... fåglar''.^8.31

American Agriculturist, mars 1967.

... inkräktarna.^8.32

Upstate, 5 augusti 1973, rapport från Mary Rita Kiereck.

... stickprov.^8.33

National Geographic Magazine, februari 1970.

... vatten.^8.34

Poultry Tribune, februari 1974.

... föda.^8.35

Federal Register, 24 december 1971, s.24926.

... fågel.^8.36

Poultry Tribune, november 1986.

... år.^8.37

Första rapporten från Underhusets jordbrukskommitté 1980-81, Animal Welfare in Poultry, Pig and Veal Production (London, Her Majesty's Stationery office 1981) §150.

... aktiviteter.^8.38

B.M. Freeman, ''Floor Space Allowance for the Caged Domestic Fowl,`` The Veterinary Record, 11 juni 1983, s.562-563.

... underlag.^8.39

Poultry Tribune, mars 1987, s.30. ''Swiss Federal Regulations on Animal Protection``, 29 maj 1981.

... möjligt''.^8.40

Informationen om Nederländerna har tillhandahållits av Compassion in World Farming samt av Nederlandernas ambassad i London. (Se också Farmer's Guardian, 29 september 1989.) Angående Sverige, se Steve Lohr, ''Swedish Farm Animals Get a New Bill of Rights``, The New York Times, 25 oktober 1988.

... minimum.^8.41

Poultry Tribune, mars 1987.

... tioårsperiod.^8.42

Europaparlamentet, session 1986/7, utdrag ur protokoll från möte den 20 februari 1987, Dokument A2-211/86.

... standard.^8.43

Poultry Tribune, november 1986.

... fåglar''.^8.44

Upstate, 5 augusti 1973.

... producenten.^8.45

Animal Liberation (Victoria) Newsletter, maj 1988 och februari 1989.

... höns.^8.46

Roy Bedichek, Adventures With a Naturalist, citat från Ruth Harrison, Animal Machines, s.154.

... liv.^8.47

Upstate, 5 augusti 1973.

... situation.^8.48

Der Spiegel, 1980, nr. 47 s.264, citerat från Intensive Egg and Chicken Production, Chickens' Lib (Huddersfield, U.K.).

... timmar.^8.49

I. Duncan och V. Kite, ''Some Investigations into Motivation in the Domestic Fowl``, Applied Animal Behavior Science 18:387-388 (1987).

... slut!^8.50

New Scientist, 30 januari 1986, s.33. Referat av en studie utförd av H. Huber, D. Folschoch, U. Stahli, publicerad i British Poultry Science 26:367 (1985).

... burarna.^8.51

A. Black och B. Hughes, ''Patterns of Comfort Behavior and Activity in Domestic Fowls:A Comparison Between Cages and Pens``, British Veterinary Journal 130:23-33 (1974).

... fjäderkvaliten.^8.52

D. van Liere och S. Bokma, ''Short-term Feather Maintenance as a Function of Dustbathing in Laying Hens``, Applied Animal Behavior Science 18:197-204 (1987).

... gallergolvet''.^8.53

H. Simonsen, K. Vestergaard bch P. Willeberg, ''Effect of Floor Type and Density on the Integument of Egg Layers``, Poultry Science 59:2202-2206 (1980).

... perioder.^8.54

K. Vestergaard, Dustbathing in the Domestic Fowl-Diurnal Rhythm and Dust Deprivation'', Applied Animal Behavior Science 17:380 (1987).

... omgivningen''.^8.55

H. Simonsen, K. Vestergaard och P. Willeberg, ``Effect of Floor Type and Density on the Integument of Egg Layers'', Poultry Science 59:2202-2206 (1980).

... burar.^8.56

J. Bareham, ``A Comparison of the Behavior of Laying Hens in Experimental and Conventional Battery Cages'', Applied Animal Ethology 2:2Xi03 (1976).

... syndrom.^8.57

J. Craig, T. Craig och A. Dayton, ``Fearful Behavior by Caged Hens of Two Genetic Stocks'', Applied Animal Ethology 10:263-273 (1983).

... mat.^8.58

M. Dawkins, ``Do Hens Suffer in Battery Cages? Environmental Prereferences and Welfare'', Applied Animal Behavior 25:1034-1046 (1977). Se även M. Dawkins, Animal Suffering: The Science of Animal Welfare (Chapman and Hell, London 1995.

... trängseln''.^8.59

Plain Truth (Pasadena Kalifornien) mars 1973.

... ``fågelavgången''.^8.60

C.E. Ostrander och R.J. Young, ``Effects of Density on Caged Layers'', New YorkFoodand Life Sciences 3 (3) (1970).

... timmar.^8.61

U.K. Ministry of Agriculture, Fisheries and Food, Poultry Technical Information Booklet nr.13, citerat från Intensive Egg and Chicken Production, Chickens' Lib (Huddenfield, U.K.).

... matsmältningsapparaten.^8.62

Poultry Tribune, mars 1974.

... uttråkad.^8.63

Ian Duncan, ``Can the Psychologist Measure Stress?'' New Scientist, 18 oktober 1973.

... gruppen.^8.64

R. Dunbar, ``Farming Fit for Animals, New Scientist, 29 mars 1984, ss. 12-15. D. Wood-Gush, ''The Attainment of Humane Housing for Farm Livestock``, i M. Fox och L. Mickley, red., Advances in Animal Welfare Science (Washington, D.C., Humane Society of the United States 1985).

... uttråkade.^8.65

Farmer's Weekly, 7 november 1961, citerat från Ruth Harrison, Animal Machines, s.97.

... i.^8.66

''Stress in Farm Animals: A Needfor Reevaluation``, Journal of Animal Science 57:6-18 (1983).

... samtidigt.^8.67

D. Wood-Gush och R. Beliharz, ''The Enrichment of a Bare Environment for Animals in Confined Conditions``, Applied Animal Ethology 20:209-217 (1983).

... sårytan.^8.68

U.S. Department of Agriculture, Fact Sheet: Swine Management, AFS 3-8-12, Department of Agriculture, Office of Governmental and Public Affairs, Washington D.C.

... massa.^8.69

F. Butler, citerat från John Robbins, Diet fora New America (Walpole, N.H., Stilipoint 1987), S.90.

... har.^8.70

D. Fraser, ''The Role of Behavior in Swine Production: a Review of Research``, Applied Animal Ethology, 11:332 (1984).

... allvar.^8.71

D. Fraser, ''Attraction to Blood as a Factor in Tail Biting by Pigs``, Applied Animal Behavior Science 17:61-68 (1987).

... död''.^8.72

Farm Journal maj 1974.

... vanligare.^8.73

Michael J. Fox har gjort en sammanfattning av de relevanta undersökningarna i Farm Animal: Husbandry, Behavior, Veterinary Practice (University Park Press 1984), s.126.

... produktion.^8.74

Farmer and Stockbreeder 22 januari 1963, citerat från Ruth Harrison, Animal Machines, s.95.

... instängning.^8.75

''Swine Production Management,`` Hubbard Miling Company, Mankato Minnesota 1984.

... betydelse''.^8.76

William Robbins, ''Down on the Superfarm: Bigger Share of Profits``, The New York Times, 4 augusti 1987.

... motion.^8.77

Feedstuffs, 6 januari 1986, s.6.

... lönsamhet''.^8.78

Hog Farm Management december 1975, s.16.

... problemet.^8.79

Bob Frase, citerat från Orville Schell, Modem Meat (New York, Random House 1984) s.62.

... fördelarna.^8.80

Farmer and Stockbreeder, juli 1961, citerat från Ruth Harrison, Animal Machines, s.148.

... vikt.^8.81

J. Messersmith, citerat från John Robbins, Diet for a New America (Walpole, N.H., Stulpoint 1987), s.84.

... gruppen.^8.82

Agscene (Petersfield, Hampshire, England) juni 1987, s.9.

... naturliga.^8.83

Farm Journal, mars 1973.

... mjölkproduktionssystem''.^8.84

''Mechanical Sows Keep Hungry Piglets Happy``, The western Producer, 11 april 1

... korvmaskin''.^8.85

National Hog Farmer, mars 1978, s.27.

... året''.^8.86

U.S. Department of Agriculture, Fact Sheet: Swine Managernent,AFS 3-8-12, Department of Agriculture, Office of Governmental and Public Affairs, Washington D.C.

... mjölkproduktionen.^8.87

U.S. Department of Agriculture, Fact Sheet: Swine Housing, AFS 3-8-9, Department of Agriculture,Office of Governmental and Public Affairs, Washington D.C.

... golvet.^8.88

G. Cronin, ''The Development and Significance of Abnormal Stereotyped Behavior in Tethered Sows``, doktorsavhandling, Wageningens universitet, Nederlandema, s.25.

... miljö''.^8.89

New Scientist, 18 oktober 1973.

... lidande''.^8.90

''Does Close Continement Cause Distress in Sows?`` Scottish Farm Building Investigation Unit, Aberdeen, juli 1986, s.6.

... ärende.^8.91

Farm Animal Welfare Council, Assessment of Pig Production Systems (Farm Animal Welfare Council, Surbiton, Surrey, England 1988), s.6.

... stresskälla.^8.92

A. Lawrence, M. Appleby och H. MacLeod, ''Measuring Hunger in the Pig Using Operant Conditioning: The Effect of Food Restriction``, Animal Production 47 (1988).

... investeringarna.^8.93

The Stall Street Journal, juli 1972.

... undvikas.^8.94

J. Webster, C. Saville och D. Welchman, Improved Husbandry Systems for Veal Calves'', Animal Health Trust and Farm Animal Care Trust, ej daterad, s.5. Se också Webster et al., ``The Effects of Different Rearing Systems on the Development of calf Behavior'', och ``Some Effects of Different Rearing Systems on Health, Cleanliness and Injury in Calves'', British Veterinary Journal 1141:249 och 472 (1985).

... värre).^8.95

J. Webster, C. Saville och D. Welchman, ``Improved Husbandry Systems for Veal Calves'', s.6.

... matsmältning.^8.96

J. Webster, C. Saville och D. Welchman, ``Improved Husbandry Systems for Veal Calves'', s.2.

... muskler.^8.97

The Stall Street Journal, november 1973.

... kalvar.^8.98

The Stall Street Journal, april 1973.

... metall.^8.99

The Stall Street Journal, november 1973.

... snabbt.^8.100

Farmer and Stockbreeder l3 september 1960, citerat från Ruth Harrison, AnimalMachines, s.70.

...P^8.101

The Stall Street Journal, april 1973.

... sysslolösheten.^8.102

G. van Putten, ``Some General Remarks Concerning Farm Animal Welfare in Intensive Farming Systems'', opublicerad skrift från Forskningsavdelningen för djurhållning, ``Schoonoord'', Driebergseweg, Zeist, Nederlanderna, s.2.

... skjul.^8.103

G. van Putten, ``Some General Remarks Concerning Farm Animal Welfare in Intensive Farming Systems'', s.3.

... matsmältning.^8.104

The Vealer, mars/april 1982.

... normalt.^8.105

U.K. Ministry of Agriculture, Fisheries and Food, Welfare of Calves Regulations 1987 (London, Her Majesty's Stationery Office 1987).

... vätskeersättning.^8.106

J. Webster, ``Health and Welfare of Animals in Modern Husbandry Systems-Dairy Cattle, In Practice, maj 1986, s.85.

... rygg''^8.107

Gordon Harvey, ''Poor Cow,`` New Scientist, 29 september 1983, ss. 940-943.

... män''.^8.108

The Washington Post, 28 mars 1988.

... mjölkkörtelinflammation.^8.109

D.S Kronfeldt om tillva.rthormoner, Europaparlamentet, 9 december 1987, opublicerat, 8.4.

... gårdarna.^8.110

D.S.Kronfeld,''Biologic and Economic Risks Associated with Bovine Growth hormone?`` s.5.

... nåldynor''.^8.111

Bob Holmes, ''Secrecy over Cow Hormone Experiments``, Western Morning News, 14 januari 1988.

... djur.^8.112

Keith Schneider, ''Better Farm Animals Duplicated by Cloning``, TheNew York Times, 17 februari 1988. Se också Ian Wilmut, John Clark och Paul Simons, ''A Revolution in Animal Breeeding``, New Scientist, 7 juli 1988.

... gräsprärie.^8.113

The Peoria Star Journal, 5 juli 1988.

... inflammationer.^8.114

''Is Pain the Price of Farm Efficiency?`` New Scientist, 13 oktober 1973, s.171.

... storm.^8.115

Feedstuffs, 6 april 1987.

... uppfödningsanläggningarna.^8.116

Farm JournaL augusti 1967, mars 1968.

... kvadratdecimeter.^8.117

S. Lukefahr, D. Caveny, P.R. Cheeke och N.M. Patton, ''Rearing Weanling Rabbits in Large cages``, The Rabbit Rancher, citerat från Australian Federation of Animal Societies, Submission to the Senate Select Committee of Inquiry into Animal Welfare in Australia, vol.2, Melbourne 1984.

... normalpriset.^8.118

The Age, Melbourne, 25 maj 1985.

... cm.^8.119

Denna burstorlek rekommenderas av Finlands pälsuppfödarförbund. För mink rekommenderar Storbritanniens pälsuppfödarförbund burar på 76 x 23 cm. Se FurTrade Fact Sheet, Lynx 1986, Great Dunmow, Essex.

... förflyttningsbeteenden.^8.120

Report of the Technical Committee into the Welfare of Animals Kept Under Intensive Livestock Husbandry Systems, appendix.

... extremiteter.^8.121

Report of the Technical Committee into the Welfare of Animals Kept Under Intensive Livestock Husbandry Systems, §37.

... omgivning.^8.122

Se sida s.144-145.

...BLOCKQUOTE^8.123

JoyMensch och att van Tienhove, ''Farm Animal Welfare``, American Scientist, nov/dec. 1986, s.599, som citerar en artikel av D.W. Folsch, ''Egg Production-Not Necessarily a Reliable Indicator for the State of Health of Injured Hens``, i Fifth European Poultry Conference, Malta 1976.

... resursenhet.^8.124

B. Gee, The 1958 Muresk Lecture, Muresk Agricultural College, Western Australian Institute of Technology, s.8.

...P^8.125

Europaparlamentet, session 1986/7, protokoll från sittningen 20 februari 1987.

... burhöns.^8.126

D. W. Fölsch et al, ''Research on Alternatives to the Battery System for Laying Eggs``, Applied Animal Behaviour Science 20:29-45(1988).

... strängen.^8.127

Dehorning, Castrating, Branding, Vaccinating, Cattle Publikation nr.384, Mississippi State University Extension service i samarbete med USDA. Se också Beef Cattle : Dehorning Castrating Branding and Marking USDA, Farmer's Bulletin nr. 2141, september 1972.

... mer.^8.128

Progressive Farmer, februari 1969.

... semester''.^8.129

Pig Farming, september 1973.

... järnet''.^8.130

Hot-iron Branding, University of Georgia College of Agriculture, skrivelse 551.

... märkningen.^8.131

Beef Cattle: Dehorning, Castrating, Branding and Marking.

... alltid.^8.132

R.F. Bristol, ''Preconditioning of Feeder Cattle Prior to Interstate Shipment,`` Rapport från ett seminarium på Oklahoma State University, september 1967, s.65.

... utdömdes.^8.133

U.S. Department of Agriculture Statistical Summary, Federala kött- och fjäderfäinspektionen, räkenskapsåret 1986.

... skållas.^8.134

The Washington Post 30 september 1987.

... omgivning.^8.135

Colman McCarthy, ''Those Who Eat Meat Share in the Guilt``, The Washington Post april 1988.

... utsträckning''.^8.136

Farm Animal Welfare Council, Report on the Welfare of Livestock (RedMeat Animals) at the Time of Slaughter (London: Her Majesty's Stationery Office 1984) §488,14.

... stolen''.^8.137

Harold Hiliman, ''Death by Electricity``, The Observer (London) 9 juli 1989.

... knäcks.^8.138

''Animals into Meat: A Report on the Pre-Slaughter Handling of Livestock``, Argus Archives (New York) 2:16-17 (mars 1970). John MacFarlane, som är vice ordförande I Livestock Conservation, Inc., står för beskrivningen.

... slakt.^8.139

Farm Animal Welfare Council, Report on the Welfare of Livestock When Slaughtered by Religious Methods (London: Her Majesty's Stationery Office 1985) §50.

... humanitet''.^8.140

Temple Grandin, brev daterat 7 november 1988.

... marknaden.^8.141

Farm Animal Welfare Council, Report on the Welfare of Livestock When Slaughtered by Religious Methods.

... gången.^8.142

. Science 240:718 (6 maj 1988).

... upp.^8.143

Caroline Murphy, ''The 'New Genetics' and the Welfare of Animals``, New Scientist, 10 december 1988, s.20.

... ingenting.^8.144

''Genetic Juggling Raises Concerns``, The Washington Times, 30 mars 1988.