Forskningens redskap...
hur dina skattepengar används

Den populära filmen Project X från 1987 gav många amerikaner en första inblick i de djurförsök som utförs av deras egna väpnade styrkor. Filmens handling kretsar kring ett experiment som utformats inom flygvapnet för att avgöra om chimpanser kan fortsatta ``flyga'' ett simulerat flygplan efter att ha utsatts för radioaktiv strålning. En ung flygkadett som tilldelats tjänst i laboratoriet blir fäst vid en viss chimpans, med vilken han kan kommunicera på teckenspråk. När denna chimpans står i tur för radioaktiv bestrålning beslutar sig den unge mannen (givetvis assisterad av sin attraktiva flickvän) för att befria chimpanserna.

Intrigen var fiktiv, dock inte experimenten. De byggde på djurförsök som utförts under många år på Brooks Air Force Base i Texas. I olika former pågar de fortfarande. Biobesökarna fick emellertid inte hela historien. Det som drabbade chimpanserna i filmen var en mycket nedtonad version av det som verkligen händer. Därför bör vi granska själva experimenten så som de beskrivs i dokument utgivna av Brooks flygbas.

Som filmen visar ingår en sorts flygsimulator i djurförsöken. Anordningen går under beteckningen Primate Equilibrium Platform (Jämviktsplattform för primater, d.v.s. apor och människor) eller PEP. Den består av en plattform som kan fås att stiga, falla och slingra som ett flygplan. Aporna sitter på en stol som är en del av plattformen. Framfor dem finns en kontrollspak med vars hjälp plattformen kan återföras till vågrätt läge. När aporna lärt sig detta utsatts de för radioaktivitet och kemiska stridsmedel för att man ska se hur detta påverkar deras förmåga att flyga.

Standardproceduren för PEP-träning beskrivs i en skrift kallad ``Förfarande vid dressyr med PEP''. ^7.1

Har följer en sammanfattning:

Steg I (stolvana): Aporna ``kvarhålles'' (binds fast, med andra ord) i PEP-stolen en timme om dagen i fem dagar tills de sitter lugnt. Steg II (spakvana): Aporna kvarhålles i PEP-stolen. Stolen tippas framåt och aporna får elchocker. Aporna brukar då ``vrida sig i stolen eller bita i plattformen... Detta beteende inriktas då mot den behandskade handen (tillhörande försöksledaren) som placerats omedelbart över kontrollspaken.'' Rör de handen slutar elchockerna och apan (som inte matats den dagen) för ett russin. Detta sker med varje apa hundra gånger om dagen i fem till åtta dagar. Steg III (spakrörelse): När PEP-stolen lutas framåt är det denna gång inte tillräckligt att röra spaken för all slippa elchocker. Aporna för elchocker tills de drar spaken bakåt. Detta upprepas hundra gånger om dagen. Steg IV - VI (föra spaken framåt och bakåt): Nu lutas stolen bakåt och aporna får stötar tills de för spaken framåt. Sedan tippas stolen framåt och de måste åter lära sig all föra spaken bakåt. Detta upprepas hundra gånger per dag. Sedan tippas stolen slumpmässigt fram och tillbaka och aporna för stötar tills de lärt sig att reagera korrekt. Steg VI (tillämpad spakkontroll): Hittills har inte spakrörelserna påverkat plattformens position trots att de rört spaken fram och tillbaka. Nu kontrollerar aporna plattformens position genom att dra spaken. Den automatiska elchocken är avstängd. Istället ges elstötar som varar 0,5 sekunder manuellt ungefär var tredje eller fjärde sekund. Detta är långsammare takt att tidigare eftersom man vill vara saker på att inte bestraffa korrekt beteende vilket därigenom skulle kunna komma att ``utsläckas'', för all använda bruksanvisningens ordval. Slutar apan uppföra sig som önskat återgår dressyren till steg VI. I annat fall fortsätter träningen tills apan kan hålla plattformen i stort sett vågrätt samt undvika åttio procent av elchockerna. Inlärning från steg III till steg VII tar tio till tolv dagar.

Sedan fortsätter träningen ytterligare tjugo dagar. Under denna period används en slumpgenerator som får stolen att stampa och slingra mera våldsamt. Samtidigt måste apan uppvisa samma grad av förmåga att återföra stolen till horisontallaget. I annat fall för den tätt återkommande elstötar.

All denna träning som innebär tusentals elstötar är bara inledningen till det verkliga försöket. När aporna väl håller plattformen vågrätt under större delen av tiden utsätts de för dödliga eller nästan dödliga doser av radioaktivitet eller kemiska stridsmedel. Detta för att se hur länge de kan fortsätta ``flyga'' plattformen. Illamående och antagligen spyende av livshotande doser radioaktivitet tvingas de alltså hålla plattformen vågratt. Misslyckas de erhåller de täta elstötar. Här är ett exempel hämtat ur en rapport från amerikanska flygvapnets skola för luftfartsmedicin. Rapporten publicerades i oktober 1987, efter att Project X visats. ^7.2

Rapporten heter ``Primaters förmåga att bibehålla jämvikt efter Somanexponering: Effekter av upprepade dagliga exponeringar med låga Somandoser.'' Soman är ett annat namn på nervgas, en kemiskt stridsmedel som orsakade fruktansvärda kval bland trupper i första världskriget. Lyckligtvis har det inte använts mycket i krigföring sedan dess. Rapporten inleds med referenser till ett flertal tidigare forskningsrapporter i vilka samma forskargrupp studerat hur ``akut somanexponering'' påverkar prestationsförmågan i jämviktsplattformen. Denna speciella studie handlar emellertid om effekten av låga doser under flera dagar I detta försök hade aporna styrt plattformen ``åtminstone en gång per vecka'' under minst två år. De hade också erhållit olika läkemedel och låga somandoser tidigare, dock inte under de senaste sex veckorna.

De som utförde experimenten beräknade vilken somandos som skulle vara tillräcklig för att minska apornas förmåga att styra planformen. För att denna beräkning skulle kunna göras var man naturligtvis tvungen att ge aporna elektriska stötar då de blev oförmögna att hålla plattformen i rätt läge. Rapporten handlar mest om nervgiftets effekter på apornas prestationsförmåga. Men den ger också vissa insikter om andra effekter av kemiska vapen:

Subjektet blev fullständigt handikappat dagen efter den sista exponeringen. Djuret uppvisade neurologiska symptom, bl.a. gravt bristande koordination, svaghet och skakiga rörelser... Symptomen varade flera dagar under vilka djuret var oförmöget att utföra PEP-uppgiften. ^7.3

Under många år var dr. Donald Barnes chefsforskare vid amerikanska flygvapnets skola för luftfartsmedicin. Han ansvarade för experimenten med jämviktsplattform vid Brooks Air Force Base. Barnes uppskattade att han utsatt ungefär tusen dresserade apor för radioaktivitet under sina år på denna tjänst. Efteråt har han skrivit:

Jag hade under några år varit misstänksam beträffande nyttan av de data vi samlade. Jag gjorde några enstaka försök att utröna både vem som skulle utnyttja de tekniska rapporter vi publicerade och vilket syfte rapporterna hade. Nu medger jag att jag var alltför ivrig att acceptera de överordnades försäkringar om att vi gjorde en viktig insats för USA:s flygvapen och därmed för försvaret av den fria världen. Dessa försäkringar använde jag som skygglappar för att undvika den verklighet jag såg i verksamheten. Och även om skygglapparna inte alltid kändes behagliga så skyddade de mig från den osäkerhet som var förknippad med en tänkbar förlust av status och inkomst...

Så halkade skygglapparna då ner en dag och jag hamnade i en mycket allvarlig dispyt med dr. Roy DeHart, kommendörkapten vid amerikanska flygvapnets skola för luftfartsmedicin. Vid ett radioaktivt angrepp, försökte jag påpeka, är det högst osannolikt att stridförande befälhavare som försöker uppskatta tänkbar stridsstyrka eller kapacitet för ett andra angrepp tittar på tabeller och siffror som baserats på data om rhesus-apan. Dr. DeHart höll fast vid att uppgifterna var ovärderliga och hävdade att ``De vet inte att studierna utförts på djur'' ^7.4

Barnes tog avsked och har blivit stark motståndare till djurförsök. Men experiment med jämviktsplattformen PEP förekommer fortfarande. Project X lyfte slöjan från en typ av djurförsök som militären utför. Vi har undersökt detta i någon detalj även om det skulle ta alltför stort utrymme att beskriva alla typer av radioaktivitet och kemiska stridsmedel som i varierande doser testats på apor i PEP. Det vi nu måste förstå är att detta bara är en mycket liten del av militärens djurförsök. Betänkligheter beträffande dessa försök har förekommit sedan många år tillbaka.

Via en annons i en obetydlig tidning upptäckte kongressledamoten Les Aspin från Wisconsin i juli 1973 att USA:s flygvapen tänkte köpa tvåhundra beaglevalpar med stämbanden preparerade för att förhindra normalt skällande. Hundarna skulle användas vid tester av giftiga gaser. Strax därefter blev det känt att armén också skulle använda beaglehundar i liknande försök, denna gång fyra hundra stycken.

Aspin inledde en livlig protest och han stöddes av organisationer mot djurförsök. Annonser publicerades i större dagstidningar över hela landet. Brev från en rasande allmänhet började strömma in. En tjänsteman vid representanthusets försvarskommitté sade att kommittén mottagit fler brev angående beaglehundarna än om något annat ämne sedan Truman avskedade general MacArthur. I ett internt PM från försvarsministeriet som Aspin lät publicera berättades att ministeriet aldrig någonsin mottagit fler brev angående någon händelse, inte ens angående bombningarna av Nordvietnam och Kambodja. ^7.5Efter att först ha försvarat experimenten kungjorde försvarsministeriet att de skulle uppskjuta dem för att se om det var möjligt att ersatta Beaglehundarna med andra försöksdjur.

Hela denna episod var märklig, eftersom det allmänna raseriet över detta enskilda djurförsök blottade en anmärkningsvärd okunnighet om hur man normalt utför djurförsök vid krigsmakten, forskningsinstitutioner, universitet och affärsdrivande företag av många olika slag. Det är visserligen sant att arméns och flygvapnets tilltänkta experiment var utformade så att det var osäkert om de många djurens lidande och död skulle leda till att något mänskligt liv räddades, eller våra till någon nytta för människor över huvud taget, men detsamma gäller också för miljontals andra djurförsök som utförs årligen enbart i USA. Möjligen berodde oron på att beaglehundar ingick i försöken. Men varför har man i så fall inte protesterat mot följande försök som utfördes mera nyligen?

Försöket utfördes under ledning av Amerikanska armens medicinska biotekniska forsknings- och utvecklingslaboratorium vid Fort Detrick, Frederick, Maryland. Forskare matade 60 beaglehundar med varierande mängder av sprängämnet TNT. Hundarna fick TNT-kapslar varje dag i sex månader. Bland symptomen observerades bl.a. uttorkning, järnbrist, gulsot, låg kroppstemperatur, missfärgad urin och avföring, diarré, minskad aptit och vikt, förstorad lever, njure och mjälte samt att beaglehundarna miste koordinationsförmågan. En tik ``befanns vara döende'' och avlivades under vecka 14. En annan hittades död under vecka 16. Rapporten slår fast att försöket motsvarar ``en andel'' av de data om TNT:s effekter på däggdjur som laboratoriet i Port Detrick samlar in. Studien misslyckades med att fastställa vid vilken nivå TNT inte har några observerbara effekter, eftersom skadorna uppträdde även vid de allra lägsta doserna. Följaktligen avslutas rapporten med konstaterandet att ``ytterligare studier.. av TNT på beaglehundar kan tillstyrkas.'' ^7.6

Men för övrigt vore det fel att begränsa vår omsorg till hundar. Folk tycks bry sig om hundar eftersom de i allmänhet har erfarenhet av hundar som sällskapsdjur. Andra djur har dock samma förmåga att lida som hundar. Få människor känner medlidande med råttor. Ändå är råttor intelligenta djur och det råder inget tvivel om att råttor kan lida, och verkligen lider, av de otaliga försök som de utsatts för. Vi bör inte vara mindre engagerade om armén slutar att utföra experiment med hundar för att istället använda råttor.

Några av de värsta militära djurförsöken utförs på ett ställe kallat AFRRI - Armed Forces Radiobiology Research Institute, Bethesda, Maryland. Istället för att använda jämviktsplattform har forskarna har bundit fast djur i stolar och bestrålat dem. Eller dresserat dem att trycka på spakar för att sedan se hur bestrålningen påverkar prestationsförmågan. De har också lärt apor att springa i ett ``aktivitetshjul'', vilket är ett slags cylindrisk trampkvarn. Aporna får elchocker om de inte håller igång hjulet med hastigheter över två kilometer i timmen.

Carol Franz vid avdelningen för beteendevetenskap vid AFRRI tränade i ett försök med aktivitetshjulet trettionio apor två timmar per dag i nio veckor. De kunde då växla mellan ``arbetsperioder'' och ``viloperioder'' under sex sammanhängande timmar. Aporna utsattes för varierande doser radioaktivitet. De som fick högre doser spydde upp till sju gånger. De placerades då åter i aktivitetshjulet för att deras förmåga att ``arbeta'' efter bestrålning skulle mätas. Om aporna inte rörde hjulet på en minut under denna period ``ökades elchochockens styrka till 10 mA.'' (Det är en extremt stark elektrisk stöt, även om man utgår från de tämligen vidlyftiga normer som används i amerikansk djurförsöksverksamhet. Den måste orsaka mycket svår smärta.) En del apor fortsatte spy i aktivitetshjulet. Franz beskriver den effekt de olika doserna radioaktivitet hade på prestationsförmågan. Rapporten antyder också att de bestrålade aporna dog inom en och en halv till fem dagar. ^7.7

Eftersom jag inte vill utnyttja hela detta kapitel till att beskriva djurförsök utförda av USA:s krigsmakt övergår jag nu till ickemilitära experiment (även om vi kommer att beröra ytterligare ett eller två militära experiment då de är relevanta för andra ämnen). Samtidigt hoppas jag att USA:s skattebetalare, oavsett hur stor militärbudget de vill ha, kommer att fråga sig: är detta vad jag vill att krigsmakten skall använda mina skattepengar till?

Vi bör naturligtvis inte döma alla djurförsök efter de experiment som jag nyss beskrivit. Man skulle kunna tänka sig att krigsmaktens inställning till lidande är särskilt härdad eftersom de sysslar så mycket med krig, död och skador. Den i egentlig mening vetenskapliga forskningen måste väl ändå vara annorlunda? Vi får se. För att inleda vår undersökning av ickemilitär vetenskaplig forskning överlämnar jag ordet till professor Harry F. Harlow. Professor Harlow arbetade på Primate Research Center Madison, Wisconsin. Under flera år var han redaktör för en ansedd psykologitidskrift och han var högt aktad av sina forskarkolleger inom psykologin fram till sin död för några år sedan. Hans arbeten refereras uppskattande i många grundläggande psykologiläroböcker, vilka lästs av miljontals nybörjarstudenter i psykologi de senaste tjugo åren. Hans medarbetare och tidigare studenter fortsätter nu att arbeta på den typ av forskning han inlett.

I en skrift från 1965 beskriver Harlow sitt arbete så här:

Under de senaste tio åren har vi studerat effekterna av partiell social isolering genom att föda upp apor ända från födelsen i kala ståltrådsburar... Dessa apor lider av fullständig modersförlust... På senare tid har vi inlett en serie studier av total social isolering genom att föda upp apor i kammare av rostfritt stål från och med några timmar efter födelsen fram till 3, 6 eller 12 månaders ålder. Under den utmätta tiden i denna apparat har apan ingen kontakt med något djur, varken människa eller något lägre stående.

Denna forskning visade, fortsätter Harlow, att

tillräckligt grav och varaktig tidig isolering sänker dessa djur till en social och emotionell nivå i vilken den primära responsen är fruktan. ^7.8

I en annan artikel beskrev Harlow tillsammans med sin förre student och medhjälpare Stephen Suomi hur de försökte göra späda apor psykopatologiska med en teknik som inte tycktes fungera. De fick då besök av den brittiske psykiatern John Bowlby. Enligt Harlows berättelse lyssnade Bowlby till deras bekymmer och gick sedan en tur i Wisconsinlaboratoriet. När han sett aporna inhysta ensamma i kala ståtrådsburar frågade han ``Varför försöker ni framkalla psykopatologi hos apor? Ni har redan fler psykopatologiska apor i laboratoriet än vad som tidigare setts på denna jord.'' ^7.9

Händelsevis var Bowlby ledande forskare på frågor om effekterna av modersförlust. Hans forskning grundades dock på undersökningar av barn, främst föräldralösa krigsbarn, flyktingar och institutionaliserade barn. Så långt tillbaka som 1951, redan innan Harlow ens påbörjat sin forskning på ickemänskliga primater, sammanfattade Bowlby:

Beläggen har nu granskats. Det står klart att beläggen är sådana att det inte finns något utrymme för tvivel angående följande allmänna antagande: En litet barn som varaktigt berövas moderns omsorg drabbas av allvarlig och långtgående personlighetsförändring och därigenom av effekter som rör barnets hela framtida liv. ^7.10

Detta avskräckte inte Harlow och hans kolleger från att konstruera och utföra sina apexperiment.

I samma artikel i vilken de berättar om Bowlsbys besök beskriver Harlow och Suomi hur de fick den ``fascinerande iden'' att skapa depressioner ``genom att låta babyapor fästa sig vid surrogatmammor av tyg som sedan kunde bli monster'':

Det första av dessa monster var en apmamma av tyg som enligt ett schema eller vid behov blåste ut tryckluft. Det blåste praktiskt taget skinnet av kroppen på djuret. Vad gjorde babyapan? Den klängde sig bara hårdare och hårdare fast vid mamman, för ett skräckslaget barn klänger sig fast vid mamman till varje pris. Vi erhöll aldrig någon psykopatologisk reaktion.

Vi gav emellertid inte upp. Vi byggde en annan surrogatmonstermamma som vaggade så våldsamt att ungens tänder och huvud skallrade. Det enda babyn gjorde var att klänga sig hårdare och hårdare fast vid mamman. I det tredje monstret vi byggde fanns en dold ståltrådsram som for ut och sköt bort babyn från magen. Därpå reste babyn sig från golvet och väntade på att ramen skulle åka in i tygkroppen igen så att den åter kunde klänga sig fast vid surrogatet. Slutligen byggde vi vår piggsvinsmamma. På beställning sköt mamman ut vassa mässingsspikar över hela magen. Även om ungen blev störd av dessa spetsiga avvisanden väntade den tills spikarna sjönk in och återvände då för att klänga sig fast vid modern.

Försöksledarna anmärker att dessa resultat inte var så överraskande eftersom den enda utväg som återstår för ett skadat barn är att hålla fast vid sin mor.

Så småningom övergav Harlow och Suomi de konstgjorda monstermammorna eftersom de hittade något bättre: En riktig apa som var ett monster. För att skapa sådana apor födde de upp aphonor i isolering och försökte sedan göra dem dräktiga. Beklagligt nog saknande aphonorna normala sexuella relationer till aphannar. Därför gjordes de dräktiga med en teknik som Harlow och Suomi kallar för ``våldtäktsbänken.'' När ungarna föddes iakttog forskarna aporna. De upptäckte att några helt enkelt ignorerade ungarna. De tog inte barnet till sitt bröst vilket normala apor gör då de hör sitt barn gråta. Det andra iakttagna beteendemönstret var annorlunda.

De andra aporna var brutala eller livsfarliga. Ett av deras favoritknep var att krossa ungens skalle med tänderna. Men det verkligt motbjudande beteendet var att krossa ungens ansikte mot golvet och sedan gnugga det fram och tillbaka. ^7.11

I en rapport från 1972 säger Harlow och Suomi att mänsklig depression beskrivits som ett tillstånd av ``hjälplöshet och hopplöshet, som att våra nedsänkt i en förtvivlans brunn''. Därför konstruerade de ``på intuitiv grund'' en anordning som både fysiskt och psykiskt skulle utgöra en ``förtvivlans brunn''. De byggde en lodrät kammare med lutande sidor av rostfritt stål och rund botten. I denna placerades en ung apa periodvis upp till fyrtiofem dagar. De upptäckte att aporna efter några dagars isolering ``under större delen av tiden satt hopkrupna ett av kammarens hörn''. Fångenskapen ledde till ``allvarligt och ihållande psykopatologiskt beteende av depressiv natur.'' Aporna brukade sitta med sina armar klamrade runt kroppen ännu nio månader efter att de släppts ut, istället för att röra sig och undersöka sin omgivning vilket normala apor gör. Men rapporten slutar olycksbådande och utan att några slutsatser dragits:

Spörsmålet om huruvida resultaten kan våra specifikt beroende av variabler som kammarens form eller storlek, fångenskapens varaktighet, ålder vid tiden för fångenskap eller, vilket är mer troligt, en kombination av dessa och andra variabler, återstår för vidare forskning att besvara. ^7.12

En annan artikel förklarar hur Harlow och hans kolleger skapade en ``terrortunnel'' förutom sin ``förtvivlans brunn''. I denna producerades skräckslagna apor. ^7.13I ytterligare en rapport beskriver Harlow hur han lyckades ``framkalla psykologisk död i rhesusapor'' genom att förse dem med frottéklädda ``moderssurrogat'' som normalt höll en temperatur av $37\,^{\circ}\mathrm{C}$ men snabbt kunde nedkylas till $2\,^{\circ}\mathrm{C}$ för att simulera en slags moderligt avvisande. ^7.14

Nu är Harlow död men hans studenter och beundrare är spridda över USA och de fortsätter att utföra experiment i samma anda. Under ledning av en av Harlows studenter, W.A. Mason, har John P. Capitanio utfört djurförsök med social deprivation på Kaliforniens primatforskningscenter vid University of California, Davis. I dessa experiment jämförde Capitanio rhesusapors beteende när de ``uppfostrats'' av en hund, med apors beteende när de ``uppfostrats'' av en leksakshäst i plast. Hans slutsats var att ``trots att individerna i bägge grupperna var klart onormala på den sociala interaktionens område'' så klarade sig de apor som hållits tillsammans med hunden bättre än de som hållits tillsammans med plastleksaken. ^7.15

Gene Sackett kom från Wisconsin och fortsatte sedan studera social deprivation vid University of Washingtons primatcenter. Sackett födde upp rhesusapor, svinapor och krabbmakaker i total isolering. Han studerade hur detta påverkade deras individuella, sociala och undersökande beteende. Han upptäckte att mellan de olika aparterna fanns skillnader som ``sätter ifråga den generella giltigheten hos 'isolerings-syndromet' bland primater av olika slag.'' Om det t.o.m. finns skillnader mellan närbesläktade aparter så måste generaliseringar från apor till människor våra betydligt mer tvivelaktiga. ^7.16

Martin Reite från University of Colorado utförde deprivationsförsök med indisk makak och svinapa. Han kände till att Jane Goodalls iakttagelser av föräldralösa vilda chimpanser innebar att dessa kunde beskrivas uppvisa ``djupa beteendestörningar som främst utmärktes av sorgsenhet eller depressiva förändringar av känsloläget.'' Men eftersom ``relativt få studier publicerats om experimentell isolering av människoapor, jämfört med det som skrivits om små apor'' bestämde han och andra forskare sig för att studera sju chimpansungar som separerats från modern vid födseln. De fick växa upp i barnkammarmiljö tills de blev sju till tio månader gamla. Då placerades en del av ungarna i isoleringscell under fem dagar. De isolerade ungarna skrek, vaggade och kastade sig mot cellens väggar. Reite drog slutsatsen att ``isolering av yngre chimpansungar kan medföra tydliga beteendeförändringar.'' Men han anmärkte också att (du har redan gissat vad) ytterligare forskning krävdes. ^7.17

Sedan Harlow påbörjade sina försök med modersberövande för omkring trettio år sedan har mer än 250 sådana experiment utförts USA. Försöken har utsatt mer att sjutusen djur för behandlingar som ingen oro, förtvivlan, ångest, allmän psykisk nedbrytning och död. Denna forskning är nu självgående, vilket en del av de fortgående citaten visat. Reite och hans kolleger utförde försök med chimpanser eftersom relativt få experimentella studier gjorts med människoapor jämfört med små apor. De kände uppenbarligen inget behov av att ställa den grundläggande frågan om varför vi över huvud taget ska göra försök med modersdeprivation hos djur. De försökte inte ens rättfärdiga försöken genom att hävda att de var till nytta för människan. Det faktum att vi redan har omfattande iakttagelser av föräldralösa chimpanser i det fria tycks ha varit ointressant för dem. Attityden var simpel: Detta har man gjort med en djurart, men inte med den andra; då tar vi den. Samma attityd återkommer genomgående i psykologisk och beteendevetenskaplig forskning. Mest förvånansvärt i hela historien är att skattebetalarna bekostat all denna forskning. - vilken uppgått till 58 miljoner dollar (ca 350 miljoner kronor) enbart för forskning om modersberövande. ^7.18Civila djurförsök liknar i detta avseende, liksom i andra, de militära.

Den verksamhet med djurförsök som pågar idag avslöjar konsekvenserna av speciesismen. Många experiment vållar svår smärta utan minsta utsikt till någon betydande fördel vare sig för människor eller andra djur. Sådana experiment är inga enstaka undantag utan de ingår i en betydande forskningsindustri. Officiella siffror från regeringen visar att mer att 3,5 miljoner ``vetenskapliga försök'' utfördes med djur år 1988

i Storbritannien, där forskare är ålagda att rapportera antalet utförda vetenskapliga djurförsök. ^7.19Från USA finns inga uppgifter med jämförbar säkerhet. USA:s jordbruksminister offentliggör enligt djurskyddsdeklarationen en uppräkning av antalet djur som utnyttjas av institutioner som är registrerade under denna deklaration. Uppräkningen är dock ofullständig på många sätt. Den tar inte upp råttor, möss, fåglar, reptiler, grodor eller lantbruksdjur som används i djurförsök. Den tar inte upp djur som används vid högre utbildning, inte heller experiment som utförs vid institutioner som inte transporterar djur mellan olika delstater eller mottar anslag eller får uppdrag från den federala regeringen.

1986 publicerade kongressens byrå för utvärdering av teknologi (OTA) en rapport som hette ``Alternativ till användning av djur i forskning, testning och utbildning''. <sup>7.20</sup>OTA-forskarna försökte uppskatta hur många djur som används i försök i USA. De rapporterade att ``försök att uppskatta antalet djur som används i USA årligen varierar från 10 miljoner upp till nästan 100 miljoner''. De fastslog att uppskattningarna var otillförlitliga men deras bästa gissning var minst 17 till 22 miljoner``.

Denna uppskattning var extremt återhållsam. Förbundet för uppfödare av laboratoriedjur uppgav i ett kongressförhör 1966 att omkring 60 miljoner möss, råttor, marsvin, hamstrar och kaniner använts i försök 1965. ^7.21 Dr Andrew Rowan vid Tufts universitet för veterinärmedicin beräknade 1984 att omkring 71 miljoner djur användes årligen. 1985 reviderade Rowan sin beräkning för att skilja mellan djur som producerades, levererades och sedan verkligen användes. Enligt denna beräkning utnyttjades mellan 25 och 35 miljoner djur till experiment varje år (djur som dör under transporten eller dödas omedelbart före experimentet är inte inkluderade). ^7.22Enligt en börsanalys producerade Charles River Breeding Laboratory, som tillhör de större tillverkarna av laboratoriedjur, ensamma 22 miljoner laboratoriedjur årligen. ^7.23

Enligt rapport från jordbruksdepartementet användes år 1988 i djurförsök 140 471 hundar, 42 271 katter, 51 641 primater, 431 457 marsvin, 331 945 hamstrar, 459 254 kaniner och 178 249 ''vilda djur``, d.v.s. totalt 1 635 288 djur. Kom ihåg att rapporten inte bryr sig om råttor och möss samt dessutom på sin höjd täcker tio procent av de djur som faktiskt används. Mer än 90 000 av de 1,6 miljoner djur som jordbruksministeriet tagit upp som försöksdjur rapporteras ha upplevt smärta utan bedövning eller psykiskt lidande''. Även här rör det sig om högst tio procent av det totala antal djur som lider fysiskt och psykiskt. Om försöksledarna dessutom är mindre bekymrade om smärta utan bedövning när det gäller råttor och möss än de är när det gäller katter, hundar och primater kan andelen vara ännu mindre.

Ett stort antal djur används i de andra industriländerna. En mycket ofullständig översikt från 1988 visade exempelvis att över åtta miljoner användes i Japan. ^7.24

Ser man på de kommersiella produkter djurförsöken ger upphov till och på hur dessa sedan säljs så kan man få en uppfattning om vilken storskalig industri det handlar om. En av dessa ``produkter'' är givetvis djuren själva.

Vi har sett hur många djur Charles River Breeding Laboratories producerar. I tidskrifter som Lab Animal marknadsförs djur som om de vore bilar. Under en bild av två marsvin, en normalt och ett helt utan hår, berättar annonstexten:

Du kan nu välja när det gäller marsvin. Du kan satsa på standardmodellen som levereras komplett med hår. Eller prova vår nya strippade hårlösa 1988 års modell för hastighetens och effektivitetens skull.

Våra mycket lugna hårlösa marsvin är resultatet av åratals avel. De kan användas till dermatologiska studier vid framställning av medel mot skallighet. Hudirritationer. Underhudsbehandling. Påverkan av ultraviolett ljus. Och mer därtill.

I en annons för Charles River i Endocrinology (juni, 1985) frågade man:

``Vill ni se hur vi opererar?''

När det gäller operationer ger vi er exakt vad doktorn ordinerar.

Hypotysektomier, adrenalektomier, kastreringar, ovariektomier och thyroidektomier. Vi utför tusentals ``endokrinektomier'' (borttagande av lymfkörtlar) på råttor, möss och hamstrar varje månad. Samt extra specialkirurgi (borttagande av mjälte, njure, blindtarm) på beställning... Beställ kirurgiskt förändrade försöksdjur som passar just ditt särskilda behov. Ring [telefon-nummer]. våra kirurger är så gott som ständigt tillgängliga.

Djurförsöken har inte bara skapat en marknad för själva djuren, utan också en marknad för specialutrustning. Den ledande brittiska vetenskapliga tidskriften Nature har en avdelning betitlad ``Nytt på marknaden''. Där informerades läsarna nyligen om ny forskningsapparatur:

Columbus Instruments senaste djurförsöksredskap är en lufttät trampkvarn för djur. Den kan användas till insamling av data angående syrekonsumtion under träning. Trampkvarnen har avskilda löparbanor med separata givare för elchocker. De kan ställas in för upp till fyra råttor eller möss... I grundsatsen för 9 737 pund ingår hastighetskontroll för drivremmen och spänningsregulator för elchockerna. Den helautomatiska satsen för 13 487 pund kan programmeras så att den kontinuerligt verkställer experiment med periodvisa avbrott för vila. Den registrerar automatiskt antalet sammanstötningar med det elektriska gallret, effektiv löptid och tid sam tillbringas på det elektriska gallret. ^7.25

Columbus Instruments tillverkar många andra snillrika apparater.

De annonserar i Lab Animal:

Objektiva kvantitativa mätningar av djurs konvulsioner är nu möjliga tack vare Columbus instruments Konvulsionsmätare. En precisionssensor på plattformen omvandlar proportionerligt konvulsionskraftens vertikala komponenter till elektriska signaler. Användaren måste iaktta djurets beteende och aktivera mätaren med en tryckkontakt när en konvulsion blir märkbar. Vid försökets slut erhålles konvulsionernas sammanlagda varaktighet och kraft.

Sedan har vi The Whole Rat Catalogue. Den ges ut av Harvard Bioscience och består av 140 sidor med utrustning för försök med små djur. Allt är författat i gullig reklamjargong. I beskrivningen av en genomskinlig fasthållare i plast för kaniner berättar katalogen exempelvis att ``Det enda den viftar på är nosen!'' Ibland visas emellertid en viss förståelse för ämnets kontroversiella natur: Beskrivningen av Transportväskan för gnagare innehåller exempelvis förslaget: ``Använd denna oförargliga väska för att transportera ditt favoritdjur från en plats till en annan utan att du tilldrar dig uppmärksamhet.'' Utöver de vanliga burarna, elektroderna, kirurgiska verktygen och injektionssprutorna marknadsför katalogen Fasthållare för råttdjur, Harvard svängtapp och tjudersystem, Handskar med radioaktivitetsskydd, Inopererbar FM-telemetrisk utrustning, Vätskegivare för råttor och möss i alkoholstudier, Huvudavkapare för större och mindre djur samt t.o.m. en Gnagarupplösare som ``snabbt reducerar kvarlevorna av ett mindre djur till en homogen substans''. ^7.26

Bolagen skulle förmodligen inte bry sig om att försälja och marknadsföra sådan apparatur om de inte förväntade en betydande efterfrågan. Och varorna köps inte annat än för att användas.

Bara ett fåtal av de tiotals miljoner experiment som utförs kan möjligtvis anses bidra till viktig medicinsk forskning. Ett enormt antal djur används på universitetsinstitutioner som sysslar med exempelvis skogsvetenskap eller psykologi. Långt fler används kommersiellt för att testa ny kosmetika, schampo, livsmedelsfärg och andra icke nödvändiga artiklar. Allt detta kan endast fortgå på grund av våra fördomar mot att ta lidandet på allvar om den som lider inte tillhör vår egen art. Det är betecknande att de som utför djurförsök normalt sett inte förnekar att djur lider. De kan inte förneka att djur lider eftersom de behöver betona likheterna mellan människor och djur för att kunna hävda att experimenten fyller någon funktion för människor. Den försöksledare som tvingar råttor att välja mellan svält och elchocker för att se om de utvecklar magsår (vilket de gör), gör detta p.g.a. att råttan har ett nervsystem som liknar människans och antagligen upplever en elektrisk chock på ett liknande sätt.

Under lång tid har det funnits ett motstånd mot djurförsök. Detta motstånd har inte vunnit mycket eftersom djurförsöksledarna med hjälp av de kommersiella företag som tjänar på att tillhandahålla laboratoriedjur och utrustning lyckats övertyga lagstiftare och allmänhet om att motståndet kommer från en liten grupp okunniga fanatiker som anser djurens intressen vara viktigare att människornas. Men att vara motståndare till det som nu pågår innebär inte nödvändigtvis att man kräver att alla djurförsök omedelbart upphör. Allt vi behöver kräva är att experiment som inte tjänar något direkt och brådskande syfte upphör omedelbart. På återstående forskningsområden bör vi närhelst det är möjligt ersätta djurförsök med alternativa metoder.

Vi behöver veta mer om de experiment som nu utförs (och har utförts under ett århundrade) för att förstå varför denna skenbart blygsamma förändring är så viktig. Då kommer vi att kunna bedöma om djurförsök utförs enbart för betydelsefulla ändamål. Det hävdar de som försvarar det rådande läget. Följande sidor beskriver därför några djurförsök. Det är ingen behaglig upplevelse att läsa dem. Det är dock vår skyldighet att informera oss om vad som händer i vårt eget samhälle, särskilt med tanke på att vi med våra skatter bekostar större delen av denna forskning. Om djuren måste genomgå dessa experiment är det minsta vi kan göra att läsa forskningsrapporterna och skaffa oss kunskap om dem. Därför har jag inte försökt tona ner eller skyla över en del av de saker som man gör mot djur. Jag har inte heller försökt framställa saker och ting som värre att de egentligen är. Samtliga rapporter som följer är hämtade ur forskarnas egna redogörelser. Redogörelserna har de själva publicerat i de vetenskapliga tidskrifter som de använder för att meddela sig med varandra.

Sådana redogörelser är oundvikligen mera välvilliga gentemot forskaren än en rapport från en utomstående skulle vara. Det finns två anledningar till detta. Den ena är att forskaren inte gärna betonar det lidande de har vållat om det inte är nödvändigt för att experimentets resultat ska framgå, vilket det sällan är. Därför blir det mesta lidandet aldrig omnämnt. Forskarna anser det inte nödvändigt att informera om vad som händer när elchocksapparaten lämnats påslagen då den borde stängts av, när djur återfår medvetandet mitt under en operation p.g.a. felaktig narkos, eller när djur som lämnats utan tillsyn dör över helgen. Det andra skälet till att vetenskapliga tidskrifter utgör en källa som gynnar forskaren är att de bara tar upp sådana experiment som anses vara betydelsefulla. D.v.s. enligt tidskriftens redaktörer och forskarna själva. En brittisk kommitté som tillsatts av regeringen upptäckte att blott en fjärdedel av alla djurförsök någonsin kom att omnämnas tryck. ^7.27Det finns ingen anledning att tro att en större andel av experimenten publiceras i USA. Antalet obetydliga universitet med mindre begåvade forskare är proportionellt sett betydligt högre i USA att i Storbritannien. Därför är det faktiskt troligt att en ännu mindre andel av de utförda försöken leder till resultat av någon betydelse över huvud taget.

Vid läsningen av följande sidor bör du alltså hålla i minnet att beskrivningarna är hämtade från källor som är benägna att gynna djurförsöksledarna. Kanske experimentens resultat inte tycks vara av tillräckligt stor betydelse för att motivera det lidande de medfört. Minns då att dessa exempel bara utgörs av experiment som ingår i den bråkdel av alla försök som redaktörerna anser betydelsefulla nog att publicera. En sista varning. I tidskrifterna publiceras rapporterna alltid med forskarens namn. I allmänhet har jag behållit namnen eftersom jag inte ser något skäl att skydda försöksledarna bakom anonymitetens täckmantel. Tro dock inte att de namngivna är anmärkningsvärt grymma eller elaka människor. De utför det som de utbildats till och som tusentals av deras kolleger också gör. Försöken illustrerar inte enskilda försöksledares sadism. De åskådliggör snarare den institutionaliserade speciesistiska mentalitet som tillåter forskarna att utföra sådana handlingar utan att på något seriöst sätt beakta försöksdjurens intressen.

Inom psykologiområdet utförs många av de mest smärtsamma experimenten. Bara för att ge en antydan om hur många djur som det experimenteras med i psykologilaboratorier: 1986 gav National Institute for Mental Health anslag till 350 djurförsök. NIMH utgör bara en av de statliga anslagsgivarna till psykologisk forskning. Institutet spenderade mer att elva miljoner dollar på experiment som innebar direkt manipulering av hjärnan, mer att fem miljoner på försök angående effekterna av droger på beteendet, nästan tre miljoner på inlärnings- och minnesexperiment och över två miljoner dollar på experiment som handlade om sömnlöshet, stress, fruktan och ängslan. Denna statliga institution lade ner mer att trettio miljoner dollar på djurförsök under ett år. ^7.28

Ett av de vanligaste sätten att experimentera på inom psykologin är att ge djur elchocker. Syftet kan vara att se hur djuret reagerar på olika typer av bestraffning eller att lära dem utföra olika uppgifter. I denna boks första upplaga beskrev jag experiment som utfördes i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. I dessa gav försöksledare djur elektriska stötar. Bara ett exempel från denna period:

O.S. Ray och R.J. Barret som arbetade i den psykologiska forskningsavdelningen vid Veterans Administration Hospital i Pittsburgh sände elchocker genom fötterna på 1 042 möss. Sedan framkallade de konvulsioner genom att ge starkare chocker via skålformade elektroder som fästes på djurets ögon eller klämmor på dess öron. De meddelade att olyckligtvis så visade sig några av de möss som ``framgångsrikt fullbordat träningen Dag 1 vara sjuka eller döda innan försöken påbörjats Dag 2.'' ^7.29

Idag skriver jag denna boks andra upplaga, nästan tjugo år senare. Fortfarande fantiserar forskarna fram bagatellartade variationer på sådana experiment för att sedan testa dem på djur. W.A. Hillex och M.R Denny från University of California i San Diego satte råttor i en labyrint. Om de efter att ha valt fel en gång inte valde väg inom tre sekunder vid andra försöket fick de en elektrisk stöt. Forskarna ansåg att ``resultaten tydligt påminner om de tidiga försöken med fixering och regression hos råttor. I dessa fick råttan vanligtvis chocken omedelbart före beslutspunkten i T-labyrinten... '' (Det nya med detta experiment - att råttorna fick elchocken på den punkt där de var tvungna att välja snarare att på en punkt strax före - utgjorde med andra ord ingen signifikant skillnad.) Forskarna fortsätter med att citera arbeten från 1933, 1935 och vidare fram till 1985. ^7.30

Följande experiment syftar helt enkelt till att visa att resultat som man redan känner till när det gäller människor också äger rum när det gäller möss: Curt Spanis och Larry Squire från University of California San Diego använde två typer av elchocker i ett experiment. Det var avsett att utröna huruvida ``elektrokonvulsiv chock'' påverkar mössens minne. Mössen placerades i den ljusa avdelningen av en kammare som också innehöll en mörk avdelning. När mössen gick från den ljusa till den mörka avdelningen fick de en elektrisk stöt genom fötterna. Efter ``träning'' erhöll mössen ``elektrokonvulsiv chockbehandling fyra gånger med entimmesintervaller. ... attacker framkallades vid varje tillfälle.'' Den elektrokonvulsiva chockbehandlingen orsakade retroaktiv minnesförlust som varade minst 28 dagar. Spanis och Squire drog denna slutsats eftersom mössen inte kom ihåg att undvika kliva in i den mörka avdelningen där de fick elstötar. Spanis och Squire noterade att upptäckterna ``överensstämde'' med upptäckter som Squire redan gjort i studier av psykiatriska patienter. De medgav att försöksresultaten ``varken gav starkt stöd för eller vederlade några teser om minnesförlust eftersom det fanns ''stora variationer inom de två grupperna.`` ändå hävdar de att: ''Dessa upptäckter talar ytterligare för parallellen mellan experimentellt framkallad minnesförlust hos laboratoriedjur och mänsklig minnesfarlust. ^7.31

J. Patel och B. Migler som arbetar vid ICI Americas, Inc. i Wilmington, Delaware utförde ett liknande experiment. De lärde ekorrapor att trycka ner en spak för att få en bit torrfoder. Sedan ikläddes aporna metallhalsband. Genom detta gavs sedan elchocker varje gång aporna fick en bit torrfoder. De kunde bara undvika elchocken genom att vänta i tre timmar innan de försökte skaffa mat. Det tog åtta veckor med sex timmars träning per dag innan aporna lärt sig att undvika elchocker på detta sätt. Detta antogs framkalla en ``konfliktsituation''. Aporna fick sedan olika droger för att man skulle se om drogade apor utsatte sig för fler elchocker. Försöksledarna meddelade att de också anpassat detta test för råttor. Dessutom kunde det vara ``användbart för att upptäcka tänkbara mediciner mot ångest''. ^7.32

Experiment med betingning har pågått i mer att åttiofem är. I en rapport som New York group United Action for Animals sammanställde 1982 niämns 1 245 artiklar om ``experiment med klassisk betingning'' på djur. En artikel publicerad av en djurförsöksgrupp vid University of Wisconsin avslöjar ironiskt nog den bistra sanningen att det mesta av denna forskning är värdelös. Susan Mineka och hennes kolleger utsatte 140 råttor för elchocker. En del kunde undvikas medan andra inte kunde undvikas. Syftet var att jämföra den grad av skräck som de två sätten att ge chock framkallade. Här uttrycks motiveringen för detta arbete:

Under de sista 15 åren har enormt mycket arbete lagts ner på ökad förståelse av skillnaderna mellan effekterna av att utsättas för okontrollerbara aversiva element jämfört med att utsättas för kontrollerbara aversiva element. Detta gäller såväl fysiologiska effekter som beteendeeffekter. Allmänt har man dragit slutsatsen att det är betydligt mer stressframkallande för organismen att utsattas för okontrollerbara aversiva händelser att att utsattas för kontrollerbara aversiva händelser.

Forskarna utsatte sina råttor för olika grader av elchock. Ibland tilläts råttorna få möjlighet att undvika chocken, ibland inte. Efter detta var försöksledarna fortfarande oförmögna att avgöra vilka mekanismer som på ett korrekt sätt skulle kunna förklara deras resultat. Icke desto mindre påstår de att resultaten är viktiga eftersom ``de ger fog för viss tvekan angående de slutsatser som dragits av de hundratals experiment som utförts under de senaste ca femton åren''. ^7.33

Femton år av elchocker på djur har med andra ord inte lett till några giltiga resultat. Men i de psykologiska djurförsökens absurda värld fungerar denna upptäckt bara som anledning till att utföra ytterligare experiment. Fler djur måste utsättas för elchocker som inte kan undvikas så att ``giltiga'' resultat slutligen ska kunna framvisas. Och kom ihåg att dessa ``giltiga resultat'' fortfarande bara handlar om hur fasthållna djur som utsätts för en oundviklig elchock beter sig.

Här följer en lika sorgesam historia om meningslöshet. Den handlar om experiment som konstruerats i syfte att framkalla något som kallas ``inlärd hjälplöshet''. Det antas våra en modell av mänsklig depression. Fyrtio hundar placerades 1953 i en apparat som kallas ``skyttelbur''. Den består av en bur med två avdelningar, avskilda med ett hinder. Inledningsvis finns hindret i samma höjd som hundens rygg. Genom gallergolvet utdelades hundratals elchocker till hundens tassar. Till att börja med kunde hunden undvika elchocken om den lärde sig hoppa över hindret in i den andra avdelningen. I ett försök att ``avskräcka'' en hund från att hoppa tvingade forskarna hunden att hoppa hundra gånger in till en avdelning vars golv också var elektrifierat. De meddelade att när hunden hoppade gav den till ``ett skarpt förväntansfullt gläfs. Detta förändrades sedan till ett gnäll när hunden landade på det elektrifierade gallret''. Sedan blockerade de passagen med en bit spegelglas och testade hunden igen. Hunden ``hoppade framåt och slog huvudet mot glaset''. Hundarna började uppvisa symptom som att ``avge avföring, urinera, gnälla och yla, skaka, attackera apparaten och så vidare''. Efter tio till tolv dagars prövningar slutade emellertid hundar som utsattes för oundviklig chock att försöka stå emot. Forskarna sade sig vara ``imponerade'' av detta. De drog slutsatsen att kombinationen spegelglashinder och fotchock var ``mycket effektiv'' när det gällde att eliminera hoppande hos hundar. ^7.34

Denna undersökning visade att det var möjligt att framkalla ett tillstånd av hopplöshet och förtvivlan genom att dela ut kraftiga oundvikliga elchocker vid upprepade tillfällen. Dessa studier av ``inlärd hjälplöshet'' förfinades ytterligare på sextiotalet. Martin Seligman på University of Pennsylvania var en framstående djurförsöksforskare. Han gav hundar elektriska chocker genom ett galler med sådan envishet och intensitet att hundarna slutade försöka smita och ``lärde sig'' att våra hjälplösa. Tillsammans med kollegerna Steven Maier och James Geer beskriver Seligman sitt arbete så här:

Följande beteende är typiskt då en normal naiv hund utsätts för flykt / undvikande-träning i skyttelburen: När den elektriska chocken slås på springer hunden förtvivlat runt. Den avger avföring, urinerar och ylar tills den kravlar över hindret och på så sätt flyr från chocken. Vid nästa försök passerar hunden hindret snabbare, springande och ylande. Så fortsätter det till effektivt undvikande uppnåtts. ^7.35

Seligman ändrade detta beteendemönster genom att spänna fast hundarna med sele och ge dem chocker de inte kunde fly från. Hundarna placerades sedan i den ursprungliga skyttelburen i vilken flykt var möjlig. Seligman upptäckte då att

en sådan hund reagerar inledningsvis på elchocken i skyttelburen liksom en naiv hund. I dramatisk motsats till den naiva hunden slutar den emellertid snart att springa och förblir tyst tills chocken upphör. Hunden försöker inte hoppa över hindret och fly från chocken. Den tycks snarare ``ge upp'' och passivt ``acceptera'' chocken. Vid upprepade testningar fortsätter hunden att misslyckas med undvikande beteende. Därför tar den emot 50 sekunders svår pulserande elchock vid varje testning... En hund som tidigare utsatts för oundviklig chock... kan ta emot obegränsade elchocker utan att undvika eller fly över huvud taget.

På åttiotalet fortsätter psykologerna att utfara dessa experiment med ``inlärd hjälplöshet''. Philip Bersh och tre andra djurförsöksforskare vid Temple University i Philadelphia tränade råttor så att de kunde känna igen en varningslampa som upplyste dem om att en elchock skulle komma att utdelas inom fem sekunden När råttorna förstått detta kunde de undvika elchocken genom att flytta till en säker avdelning. Efter att råttorna uppnått detta stängde försöksledarna av den säkra avdelningen och utsatte råttorna för längre perioder med oundviklig chock. Som förväntat upptäckte de att någon snabb återinlärning av flyktbeteendet sedan inte var möjlig när råttorna fick chans att fly igen. ^7.36

För att utröna sambandet mellan pavlovsk betingning och inlärd hjälplöshet utsatte Bersh och hans kolleger också 372 råttor för aversiv chocktestning. De rapporterade att ``det är inte helt kart vilken betydelse dessa upptäckter kan ha för teorier om inlärd hjälplöshet.'' Och att ``ett betydande antal frågor återstår'' ^7.37

Vid University of Tennessee i Martin lade G. Brown, P. Smith och R. Peters ner mycken möda på att framställa en specialkonstruerad skyttelbur för guldfiskar, möjligen för att se om Seligmans teori var vattentät. Försöksledarna utsatte fyrtiofem fiskar för sextiofem chockövningar vardera. De drog slutsatsen att ``de data som insamlats i föreliggande undersökning inte ger något större stöd till Seligmans teori om att hjälplöshet är inlärt''. ^7.38

Många djur har tillfogats akut och utdragen smärta i dessa experiment. Först i syfte att bevisa en teori, sedan för att vederlägga samma teori och slutligen för att ge stöd till modifierade versioner av den ursprungliga teorin. Steven Maier var tillsammans med Seligman och Geer medförfattare till den tidigare citerade artikeln om hur man framkallar inlärd hjälplöshet hos hundar. Han har byggt sin karriär på att hålla liv i teorin om inlärd hjälplöshet. ändå hade Maier nyligen följande att säga om giltigheten av denna ``djurmodell'' av depression i en recensionsartikel:

Det kan hävdas att det inte finns tillräcklig enighet om kännetecknen, neurobiologin, orsakerna eller preventionen/behandlingen av depression för att en sådan jämförelse ska våra meningsfull... Det kan därför tyckas osannolikt att inlärd hjälplöshet utgör en modell av depression i någon generell mening. ^7.39

Maier försöker bärga något av teorin från denna osmakliga slutsats genom att hävda att inlärd hjälplöshet kan utgöra en modell av ``stress och övervinnande'' snarare att en modell av depression. Han har dock i praktiken medgivit att mer att trettio års experimenterande med djur har varit bortkastad tid. Dessutom har det inneburit slöseri med en betydande summa av skattebetalarnas pengar. Detta bortsett från den enorma mängd akut fysisk smärta som det orsakat.

I denna boks första upplaga beskrev jag ett experiment som utförts vid Bowling Green University i Ohio av P. Badia och två kolleger. Det publicerades 1973. Tio råttor testades i detta experiment. Övningarna varade sex timmar och under den tiden var täta elchocker hela tiden ``omöjliga att undvika eller fly ifrån.'' Råttorna kunde trycka ner den ena av två spakar i testburen för att på så sätt kunna erhålla en varning för den kommande elchocken. Forskarna fann att råttorna föredrog att bli varnade för chocken. <sup>7.40</sup> Samma experimenterande pågick ännu 1984. Eftersom någon antytt att det tidigare experimentet kunde varit ``metodologiskt tvivelaktigt'' placerade P. Badia (denna gång tilisammans med B. Abbott från Indiana University) åter tio råttor i elektrifierade burar. De utsattes för sextimmars övningar igen. Sex råttor fick elchocker med en minuts mellanrum. Ibland föregicks elchockerna av en varning. Sedan fick de möjlighet att trycka på en av två spakar som antingen ledde till att de fick chocker utan varning eller att de fick chocker med förvarning. återstående fyra råttor användes i en variant av detta experiment. De fick motta elchocker med två eller fyra minuters intervall. Åter fann forskarna att råttorna föredrog att bli varnade även om det ledde till att de fick fler chocker. ^7.41

Elektriska chocker har också använts i syfte att framkalla aggressivt beteende hos djur. I en undersökning vid University of Iowa delade Richard Viken och John Knutson upp 160 råttor i olika grupper. Råttorna ``tränades'' sedan i burar av rostfritt stål med elektrifierat golv. Råttpar fick elchocker tills de lärde sig att slåss genom att attackera den andra råttan upprättstående och framifrån eller genom att bitas. Det tog i genomsnitt trettio träningspass innan råttan lätt sig att göra detta omedelbart vid första chocktillfället. Sedan placerades de elchockstränade råttorna i burar med otränade råttor och deras beteende iakttogs. Efter en dag dödades alla råttorna. De rakades och skadorna undersöktes. Forskarna slog fast att deras ``resultat inte var till någon nytta när det gällde att förstå den chockframkallade responsens offensiva eller defensiva natur''. ^7.42

J. Williams och D. Lierle vid Kenyon Gollege i Ohio utförde en serie om tre försök i syfte att studera effekterna av stresskontroll på defensivt beteende. Första experimentet byggde på antagandet att okontrollerbar chock ökar skräcken. Sexton råttor placerades i plexiglasrör och fick oundvikliga elektriska chocker genom svansen. Sedan placerades de som inkräktare i en etablerad råttkoloni. Deras relationer till de andra råttorna noterades. I det andra experimentet fick tjugofyra råttor lära sig att kontrollera elchocken. Trettiotvå råttor utsattes i det tredje experimentet både för kontrollerbar och för oundviklig chock. Försöksledarna drog slutsatsen:

Visserligen lägger dessa upptäckter samt våra teoretiska formuleringar vikt vid sambanden mellan chockens kontrollerbarhet, möjlighet att förutse varaktighet, betingade stresssignaler, rädsla och defensivt beteende. Vidare forskning är emellertid nödvändig för att dessa komplicerade interaktioners exakta natur ska kunna klarläggas. ^7.43

Rapporten publicerades 1986 och den innehåller referenser till arbeten på samma område ändå tillbaka till 1948.

Vid Kansas universitet finns en avdelning som kallar sig Institutet för barnforskning (The Bureau of Child Research). De har tillfogat en mängd olika djur elektriska chocker. I ett experiment hindrade man shetlandsponnies från att dricka tills de blev törstiga och gav dem sedan en skål vatten som kunde elektrifieras. Två högtalare placerades på ömse sidor om ponnyns huvud. När ljudet kom från vänster högtalare elektrifierades skålen och ponnyn fick en stöt om den drack. De lärde sig att sluta dricka om ljudet kom från den vänstra högtalaren men inte från den högra. Sedan flyttades högtalarna närmare varandra tills ponnyn inte längre kunde skilja ljuden åt. De kunde då inte undvika elchocken. Forskarna refererade till liknande experiment som utförts med vita råttor, pungråttor, skogsråttor, igelkottar, hundar, katter, apor, opossum, sälar, delfiner och elefanter. De slog fast att ponnys har svårt att urskilja ljuds riktning i jämförelse med andra djur. ^7.44

Det är inte lätt att förstå hur denna forskning skulle kunna vara till gagn för barn. Det som generellt sett är verkligt obehag med de exempel på forskning som presenterats ovan är att resultaten, också så som de presenteras av forskarna själva, är triviala, självklara eller meningslösa. Och detta trots det lidande djuren har tvingats genomgå. Experimentella psykologer har lagt ner stora ansträngningar på att i en vetenskaplig jargong berätta något för oss som vi redan visste. Det visar de slutsatser av experiment som citerats ovan med all önskvärd tydlighet. Och hade vi inte vetat resultaten tidigare kunde vi med litet tankeverksamhet tagit reda på dem utan att vålla så mycket skada. Ändå har dessa djurförsök antagits vara av större betydelse än de andra som inte publicerats.

Vi har bara granskat ett mycket litet antal av de psykologiska experiment som utnyttjar elektriska chocker. Enligt rapporten från kongressens byrå för utvärdering av teknologi (OTA) visar

en översikt av de 608 artiklar som förekommer i de av Amerikanska psykologförbundets tidskrifter som vanligtvis publicerar artiklar om djurförsök att 10 procent av undersökningarna använder elchocker. ^7.45

Många andra tidskrifter som inte är bundna till

Amerikanska psykologförbundet publicerar också artiklar om djurförsök med elchocker. Och vi får inte glömma de experiment som aldrig publiceras över huvud taget. Dessutom är elchock bara ett av många sätt att utföra smärtsamma eller obehagliga djurförsök på inom forskningsområdet psykologi. Vi har redan sett på undersökningar av modersberövande. Man skulle dock kunna fylla flera böcker med kortfattade beskrivningar av andra typer av psykologiska försök, exempelvis försök rörande abnormt beteende, djurmodeller av schizofreni, djurs rörelser, kroppsvård, kognition, kommunikation, rovdjur-bytesrelationer, motivation och emotion, känsel och perception samt berövande av sömn, föda och vatten. Vi har bara granskat ett fåtal av de tiotusentals experiment som årligen utförs inom psykologin. Det borde ändå vara tillräckligt för att visa att många, många försök som fortfarande utförs vållar djuren stort lidande utan att ställa några nya betydelsefulla eller livsviktiga kunskaper i utsikt. För psykologer och andra djurförsöksforskare har djuren tyvärr kommit att bli blott och bart redskap. Laboratoriet kanske överväger vad dessa ``redskap'' kostar. Men en viss känslokyla gentemot dem är uppenbar. Inte bara i experimentens innehåll utan också i rapporternas uttryckssätt. Lägg exempelvis märke till Harlows och Suomis omnämnande av sin ``våldtäktsbänk''. Eller den skämtsamma tonen i deras beskrivning av de ``favoritknep'' som aphonorna utförde som en resultat av att bänken använts.

Den känslomässiga avskärmningen underlättas av den tekniska jargong som döljer vad det är som verkligen pågår. Under inflytande av den behavioristiska doktrinen att bara det som kan observeras bör nämnas har psykologerna utvecklat en ansenlig samling uttryck som refererar till smärta utan att det egentligen tycks så. Alice Heim är en av de få psykologer som höjt rösten angående kollegernas poänglösa djurförsök. Hon beskriver språkbruket på följande sätt:

Arbeten om ``djurs beteende'' uttrycks alltid i vetenskaplig, hygieniskt klingande terminologi. Detta möjliggör indoktrinering av normala icke-sadistiska psykologistudenter som därmed kan fortsätta utan att behöva ängslas. Metoder för ``utsläckning'' innebär således i praktiken tortyr med törst, svält eller elektriska stötar. ``Partiell förstärkning'' betyder att man frustrerar ett djur genom att bara ibland tillfredsställa de förväntningar försöksledaren skapat hos djuret med tidigare träning. Uttrycket ``negativ stimulus'' står för stimulus som djuret skulle undvikit om det hade varit möjligt. Ordet ``undvikande'' är O.K. eftersom det rör sig om en observerbar aktivitet. Ord som ``smärtsam'' eller ``skrämmande'' är mindre O.K. eftersom de är antropomorfa. D.v.s. de antyder att djur har känslor och att dessa känslor kan påminna om mänskliga känslor. Det är inte tillåtet. Det är nämligen icke-behavioristiskt och ovetenskapligt. (Dessutom skulle det kunna avskräcka den yngre och mindre hårdkokta forskaren från att utföra en del snillrikt uttänkta experiment. Hans inlevelseförmåga skulle kanske skena iväg lite grann.) Kardinalsynden för en experimentell psykolog som arbetar med ``djurs beteende'' är antropomorfism. Ändå skulle förmodligen också han tycka att arbetet i stort sett saknade berättigande om han inte trodde på analogin mellan människan och det lägre stående djuret. ^7.46

Det slags jargong som Heim refererar till kan vi se i de djurförsöksrapporter som jag redan citerat. Seligman känner sig visserligen tvungen att säga att försökssubjekten tycktes ``ge upp'' försöket att undvika elchocken. Men lägg märke till att han ändå finner det nödvändigt att sätta uttrycket inom citationstecken som om han vill markera att han ju egentligen inte tillskriver hunden några slags mentala processer. Den logiska konsekvensen av denna inställning till ``vetenskaplig metod'' är dock att experiment med djur inte kan lära oss någonting om människor. Förbluffande nog har en del psykologer accepterat denna slutsats eftersom de är så angelägna om att undvika antropomorfism. Följande självbiografiska uttalande som publicerades i New Scientist belyser denna attityd:

För femton år sedan sökte jag in till en universitetskurs i psykologi. Intervjuaren, som själv var psykoloq, såg kyligt på mig och frågade mig detaljerat om mina motiv. Vad trodde jag att psykologi gick ut på och vad var psykologins undersökningsområde principiellt sett? I min naiva enfald svarade jag att psykologi studerade medvetandet och att människan var dess råmaterial. Med en utrop av glädje över att kunna punktera mig så fort deklarerade intervjuaren att psykologer inte brydde sig om medvetandet och att råttor snarare än människor var psykologins gyllene fokus. Sedan rådde han mig allvarligt att traska över till den filosofiska institutionen i grannhuset... ^7.47

Nu skulle antagligen inte många psykologer stolt deklarera att deras arbete inte har något att göra med det mänskliga psyket. Trots detta kan många av de experiment som utförs med råttor bara förklaras om man antar att försöksledarna egentligen är intresserade av råttors beteende i sig. D.v.s. att de inte har en tanke på att lära sig något om människor. Men vilken tänkbar motivering kan man då ha för att vålla så mycket lidande? Det är sannerligen inte för råttans bästa.

Så forskarens centrala dilemma förekommer inom psykologin i särskilt tillspetsad form: Antingen är djuret inte som vi och då finns det inget skäl att utföra experimentet. Eller också är djuret som vi. I så fall bör vi inte utsätta djuret för ett experiment vi skulle se som fruktansvärt om det utfördes med en av oss.

Ett annat centralt område för djurförsök sysslar med förgiftning av miljontals djur årligen. Dessa utförs också ofta för oviktiga ändamål. 588 997 djur testades med vetenskapliga metoder i Storbritannien 1988. Syftet var att prova mediciner och andra ämnen. Av dessa tester saknade 281 358 stycken något samband med utprovning av läkemedel för människor eller djur. ^7.48Det finns inga tillförlitliga siffror för USA. Men om proportionerna är samma som i Storbritannien måste minst tre miljoner djur användas i sådana tester. Egentligen rör det sig förmodligen om två eller tre gånger så mycket, eftersom så mycket forskning och utveckling pågar på detta område i USA. Samtidigt kräver medicin- och livsmedelsverket omfattande testning av nya ämnen innan de släpps. Det kan tyckas berättigat att kräva djurförsök när det gäller utprovning av mediciner som kan komma att rädda liv. Samma slags tester används emellertid till produkter som kosmetika, livsmedelsfärg och bonvax. Ska tusentals djur behöva lida för att ett nytt läppstift eller bonvax ska kunna slappas ut på marknaden? Har vi inte redan en överflöd av dessa produkter? Vem tjänar på att de införs, mer än företagen som hoppas göra vinst på dem?

Även när testerna utförs i syfte att prova en medicinsk produkt är det faktiskt troligt att de inte på något sätt leder till att vi får bättre hälsa. Det brittiska hälso- och socialdepartementet lät vetenskapsmän undersöka den brittiska medicinmarknaden från 1971 till 1981. De fann att nya mediciner

till stor del har introducerats på vårdområden som redan är kraftigt överetablerade... för sjukdomstillstånd som är vanliga, oftast kroniska och mest frekventa i det västerländska välfärdssamhället. Innovationerna syftar därför oftast till kommersiell vinst snarare än till att fylla ett medicinskt behov. ^7.49

Det är nödvändigt att veta något om de vanligaste testmetoderna om man ska förstå vad det innebär att införa alla dessa nya produkter. För att avgöra hur giftigt ett ämne är utför man ``akut oralt toxicitetstest''. I dessa försök, som utvecklades på 20-talet, tvingar man djur att inta ämnen. Det kan även vara oätliga ämnen som läppstift eller papper. Djuret äter ofta inte ämnet ifall man bara blandar det i maten. Därför tvångsmatar försöksledarna djuren genom munnen eller genom att sätta en sond i halsen på dem. Standardproven varar i fjorton dagar men de kan pågå upp till sex månader om djuret lever så länge. Under denna period uppvisar djuret ofta klassiska förgiftningssymptom som t. ex. kräkningar, diarré, förlamning, kramper och inre blödningar.

Det mest välkända akuta toxicitetstestet är LD50. LD50 betyder ``dödlig dos (lethal dose) 50den mängd av ämnet som dödar hälften av försöksdjuren. En försöksgrupp bland djuren förgiftas för att man ska kunna fastställa denna doseringsnivå. Normalt blir samtliga djur mycket sjuka och uppenbart plågade innan man nått den nivå där hälften av djuren dör. Även när det gäller tämligen ofarliga ämnen anses det våra metodologiskt korrekt att fastställa vid vilken dosering hälften av djuren dör. Följaktligen måste djuren tvångsmatas med enorma mängder. Döden kan därmed komma att orsakas blott av den stora kvantitet eller höga koncentration som djuren intar. Detta saknar varje samband med det sätt på vilket människor sedan kommer att använda produkten. Poängen med experimenten är just att mäta hur mycket av ämnet som behovs för att förgifta ihjäl hälften av djuren. Därför vågar man inte befria de döende djuren från deras lidande av rädsla för att åstadkomma felaktiga resultat. OTA har uppskattat att ``åtskilliga miljoner'' djur förbrukas i toxikologiska prov årligen i USA. Några mer exakta beräkningar av antalet LD50-test finns inte att tillgå. ^7.50

Kosmetika och andra substanser provas i djurens ögon. Draizes test av irritation i ögonen kom i bruk på 1940-talet. J.H. Draize som arbetade för det amerikanska medicin- och livsmedelsverket utvecklade då en skala utifrån vilken man kan fastställa hur irriterande en ämne är när man sätter det i ögonen på en kanin. Vanligen placerar man djuren i hållare. Bara huvudena sticker ut. På så sätt förhindrar man att de kliar sig eller gnuggar sig i ögonen. Ämnet som ska testas (t.ex. blekningsmedel, schampo eller bläck) placeras sedan i det ena ögat på varje kanin. Det vanligaste sättet är att man drar ut det undre ögonlocket och sedan stoppar substansen i den lilla ``skål'' som bildas där. Sedan håller man ögat stängt. Ibland upprepas proceduren. Kaninerna observeras sedan dagligen för att man ska se om ögat svullnar, blir sårigt, infekterat eller blöder. Observationerna pågar upp till tre veckor. Den högsta reaktionsnivån beskrivs på följande sätt av en forskare vid en stor kemisk industri:

Total förlust av synen till följd av allvarliga skador på hornhinnan eller ögats inre struktur. Djuret anstränger sig att hålla ögat stängt. Kan uppge gälla skrik, klösa efter ögat, hoppa och försöka fly. ^7.51

Men djuren kan naturligtvis varken riva sig i ögonen eller fly när de befinner sig i apparaten som håller fast dem. En del ämnen vållar så kraftiga skador att kaninens öga förlorar alla kännetecken. Iris, pupillen och hornhinnan börjar likna en enda massiv infektion. Försöksledarna är inte ålagda att använda bedövning. Ibland lägger de emellertid en liten utvärtes bedövning då ämnet införs i ögat. Dock bara under förutsättning att det inte påverkar testresultatet. Detta gör ingenting för att lindra den smärta som uppstår efter två veckor med medel för ugnsrengöring i ögat. Amerikanska jordbruksdepartementet har beräkningar som visar att toxikologiska testlaboratorier förbrukade 55 785 kaniner 1983. Den kemiska industrin bidrar med ytterligare 22 034 stycken. Det kan förmodas att många av dessa användes i Draizes test även om inga siffror på detta finns tillgängliga. ^7.52

Djur utsätts också för andra typer av tester då man ska fastställa hur giftiga olika ämnen är. I inhaleringsprov sätter man djuren i täta kammare och tvingar dem att inandas sprayer, gaser och ångor. Hudgiftighetsstudier går till så att man avlägsnar kaniners päls för att kunna placera ämnet som ska testas direkt på deras hud. Djuren spänns fast så att de inte kan klia sina irriterade kroppar. Huden kan blöda, få blåsor eller fjälla. Nedsänkningsstudier innebar att man placerar djuret i behållare med det upplösta ämnet. Ibland drunknar djuret innan testresultat erhållits. I injektionsprov sprutar man in testsubstansen direkt i djuret, antingen under huden, i en muskel eller direkt in i ett organ.

Sådana är standardmetoderna. Har följer två exempel på hur de tillämpas:

I England förgiftades fyrtio apor med ogräsgiftet paraquat. Huntingdons forskningsinstitut utförde experimenten tillsammans med jätteföretaget ICI. Aporna blev mycket sjuka. De kräktes, hade svårt att andas och led av sänkt kroppstemperatur. De dog långsamt, under flera dagar. Det var redan känt att paraquatförgiftning hos människor vållar en smygande och kvalfull död. ^7.53

Vi inledde detta kapitel med några militära experiment.

Har följer ett militärt försök med LD50-test:

Amerikanska arméns institut för medicinsk forskning om infektionssjukdomar förgiftade råttor med T-2. Enligt inrikesdepartementet har detta gift ``dessutom fördelen att utgöra ett effektivt terrorvapen. Det orsakar märkliga och fruktansvärda symptom'' som t.ex. ``kraftiga blödningar'', blåsor och kräkningar. På så sätt kan människor och djur ``dödas på ett ohyggligt sätt''. T-2 infördes intramuskulärt, intravenöst och subkutant - d.v.s. det injicerades i muskelvävnaden, i venerna och under huden - samt in i bukhinnan, genom näsan och munnen och direkt på huden. Alla sju proven avsåg att fastställa LD50-värden. Döden inträdde vanligtvis nio till arton timmar efter exponeringen. De råttor som förgiftats genom skinnet behövde emellertid i genomsnitt sex dagar på sig att dö. Innan djuren dog kunde de varken gå eller äta, deras hud och inälvor började ruttna, de var rastlösa och hade diarré. Forskarna uppgav att deras resultat ``helt överensstämde med tidigare publicerade försök med subakut och kronisk T-2-exponering''. ^7.54

Detta exempel visar att det inte bara är mänskliga konsumtionsvaror som testas. Man matar djur eller fyller deras ögon med kemiska stridsmedel, bekämpningsmedel och alla möjliga industri- och hushållsprodukter. I referensboken Clinkal Toxicology of Commercial Products finns uppgifter om hur giftiga hundratals kommersiella produkter är. De flesta uppgifterna bygger på djurförsök. Bland produkterna återfinns insektsmedel, frostskyddsmedel, bromsvätska, blekningsmedel, julgransspray, stearinljus till kyrkor, ugnsrengöringsmedel, deodoranter, hudkrämer, bubbelbad, hårborttagningsmedel, ögonmakeup, ämnen till brandsläckare, bläck, sololjor, nagellack, mascara, hårspray, målarfärg samt smörjmedel för blixtlås. ^7.55

Många vetenskapsmän och läkare har kritiserat denna typ av testning. De har påpekat att resultaten inte kan tillämpas på människor. Dr. Cristopher Smith som är läkare i Long Beach, Kalifornien, har sagt följande:

Resultaten av dessa prov kan inte användas för att förutsäga giftighet eller ge någon vägledning angående behandling av förgiftning hos människor. Som auktoriserad läkare i akutmedicin med mer att sjutton års erfarenhet av förgiftningar och olyckshändelser med giftexponering känner jag inte till ett enda fall där en läkare använt uppgifter från Draizes test för att ge behandling vid ögonskada. Jag har aldrig använt djurförsöksresultat för att kunna ta hand om förgiftningsolyckor. Akutläkare utnyttjar fallstudier, klinisk erfarenhet samt uppgifter från kliniska försök med människor när de fastställer vad som är den basta behandlingsformen för deras patienter. ^7.56

Under lång tid har toxikologerna känt till att extrapolering från en art till en annan är ett högst riskfyllt äventyr. Den mest ökända medicin som orsakat oväntade skador på människor är Thalidomid [i Sverige oftare benämnd Neurosedyn]. Detta inträffade efter omfattande tester med djur innan preparatet släpptes på marknaden. Även efter att Thalidomid misstänktes orsaka deformitet hos människor utfördes laboratorietester med djur. Varken dräktiga hundar, katter, råttor, apor, hamstrar eller kycklingar fick deformerad avkomma. Endast när en viss kaninras testades så uppkom deformitet. ^7.57Mera nyligen genomgick preparatet Opren alla de vanliga djurtesterna innan det släpptes. Det basunerades ut som en ny ``undermedicin'' mot reumatism av läkemedelsjätten Eli Lilly. Opren förbjöds i Storbritannien efter sextioen dödsfall och mer att 3 500 rapporter om skadliga bieffekter. Enligt en artikel i New Scientist torde det verkliga antalet ha varit mycket högre. ^7.58Det finns andra droger som ansetts säkra efter djurförsök men som sedan visat sig våra skadliga: Practolol mot hjärtsjukdomar, vilket orsakade blindhet, och hostdämparen Zipeprol som orsakade slaganfall eller koma hos en del patienter. ^7.59

Djurförsök utsätter inte bara människor för skaderisker. De kan också göra så att vi går miste om värdefulla produkter som är farliga för djur men inte för människor. Insulin kan orsaka deformiteter hos kanin- och musungar men inte hos människor. ^7.60Morfin verkar lugnande på människor men gör möss vanvettiga. Och som en annan toxikolog påpekat: ``Om penicillinet dömts efter dess skadlighet för marsvin hade det kanske aldrig kommit att användas på människor''. ^7.61

Efter decennier av obetänksamt experimenterande med djur kan man nu skönja en del tecken på eftertänksamhet. Som dr. Elizabeth Whelan, forskare och chef för American Council on Science and Health, har påpekat: ``Att utsätta råttor för sackarin motsvarande 1 800 flaskor läsk om dagen har inte mycket samband med vårt dagliga intag av ett eller två glas. Det behöver man inte ha doktorerat i naturvetenskap för att begripa.'' Whelan har välkomnat det faktum att tjänstemännen vid Miljöskyddsbyrån nyligen omvärderade tidigare bedömningar av risker med bekämpningsmedel och andra kemikalier som påverkar miljön. De hade noterat att cancerriskbedömningar som byggde på extrapoleringar från djur baserades på ``överförenklade'' förutsättningar, vilket ``minskar tillförlitligheten.'' Enligt Whelan betyder detta att ``våra lagstiftare börjar lägga märke till den vetenskapliga litteratur som vederlägger tanken att test med laboratoriedjur är ofelbara''. ^7.62

Amerikanska läkarförbundet har också medgivit att djurmodellernas lämplighet kan ifrågasattas. En representant för AMA vittnade i ett kongressförhör angående testning av mediciner om att ``djurförsök ger få eller inga belägg för någonting och de är mycket svåra att relatera till människor''. ^7.63

Sedan denna boks första upplaga utkom har dessbättre stora framsteg gjorts när det gäller att eliminera denna sorts djurförsök. Då fanns det inte många vetenskapsmän som allvarligt övervägde möjligheten att det kunde finnas effektiva alternativ till försök med djur när det gällde att mäta giftighet. Ett stort antal motståndare mot djurförsök arbetade hårt för att övertala dem till detta. Bland dessa motståndare bör Henry Spira nämnas. Han var en före detta medborgarrättskämpe som organiserade en sammanslutning av organisationer som var mot LD50 och Draizes test. Sammanslutningen för att överge Draizes test inledde med att ge ett förslag till Revlon, USA:s största kosmetikaindustri. De bad Revlon att lägga en tiondels procent av sin vinst på att utveckla alternativ till Draizes test. När Revlon vägrade publicerades helsidesannonser i New York Times med texten: ``HUR MåNGA KANINER SKA REVLON BERöVA SYNEN FöR SKöNHETENS SKULL?'' ^7.64Folk i kaninkostymer kom till Revlons årliga bolagsstämma. Revlon förstod vinken och bildade de begärda fonderna för att finansiera forskning om alternativ till djurförsök. Andra företag som Avon och Bristol-Myers följde på den inslagna vägen. ^7.65

Som ett resultat av detta kom det tidiga brittiska arbetet på detta område (finansierat av Fonden för alternativ till djur i medicinska experiment) att vidareutvecklas i större skala i USA. Detta skedde främst i Baltimore vid John Hopkins center för alternativ till djurförsök. Det ökande intresset ledde till att flera nya framstående tidskrifter började publiceras: Exempelvis In-Vitro Toxicology, Cell Biology and Toxicology, och Toxicology in Vitro.

Det tog en viss tid innan detta arbete kunde uppvisa några resultat. Intresset för alternativ ökade emellertid gradvis. Företag som Avon, Bristol-Myers, Mobil och Procter & Gamble började använda alternativen i sina egna laboratorier. Därmed reducerade de antalet förbrukade djur. I slutet av 1988 förändrades situationen allt snabbare.

En internationell kampanj mot Benetton fick i november modekedjan att sluta använda djurförsök i kosmetikaproduktionen. Kampanjen leddes av Washingtonorganisationen People for the Ethical Treatment of Animals. ^7.66 I december samma år annonserade Noxell Corporation (som marknadsför Noxzema hudkrämer och Cover Girl kosmetika) att de skulle använda en stickprovets som minskade antalet djur med 80-90 procent vid ögontester. Så småningom deklarerade Noxell att de inte använt några försöksdjur över huvud taget i säkerhetsprov under första halvåret 1989. ^7.67

Nu accelererade rörelsen snabbt. 1 april 1989 annonserade Avon att de utvärderat test i vilka de använt en specialutvecklat syntetiskt material, Eytex. Dessa test ersätter Draizes test. ^7.68Nio år efter att Spira påbörjat sin kampanj upphörde Avon därmed att använda Draizes test. Fler goda nyheter var att vänta. Både Mary Kay Cosmetics och Amway annonserade i maj 1989 att de slutat utföra försök med laboratoriedjur vid säkerhetstestning av konsumentprodukter. De stod begrepp att ta ställning till alternativa metoder. ^7.69Under påtryckningar från en annan kampanj som leddes av People for the Ethical Treatment of Animals deklarerade Avon i juni att de slutligen upphört med alla djurförsök. ^7.70åtta dagar efter Avons deklaration berättade Revlon att de just fullföljt sin långsiktiga plan att upphöra med djurförsök när det gällde varje typ av forskning, utveckling och tillverkning. ^7.71Därför skulle de nu upphöra med djurförsök kring samtliga produkter. Sedan slutade Faberge använda djur i tester vid framställning av kosmetika och toalettartiklar. Inom loppet av några månader (dock p.g.a. många års arbete) hade således USA:s största, näst största och fjärde största kosmetikaindustrier slutat utföra djurförsök.

De mest dramatiska omvälvningarna har visserligen ägt rum i den mycket offentliga och därför relativt sårbara kosmetikaindustrin. Men motståndet mot djurförsök börjar också få effekt på andra produktionsområden. En artikel i Science uttryckte det så här:

Med djurskyddsrörelsen efter sig har ledande tillverkare av läkemedel, bekämpningsmedel och hushållsprodukter gjort betydande framsteg på senare år när det gäller att minska antalet djur i toxikologiska tester. Alternativa metoder som cell- och vävnadsodling och datormodeller ses alltmer inte bara som god PR utan också som eftersträvansvärt ur såväl ekonomisk som vetenskaplig synvinkel. ^7.72

Artikeln citerade vidare Gary Flamm som är chef för Livsmedels- och läkemedelsverkets avdelning för toxikologisk forskning. Han sa att LD50 ``bör kunna ersättas i en övervägande majoritet av alla försök''. New York Times citerade en äldre toxikolog från G.D. Searle & Co som medgav att ``en förfärande stor del av djurskyddsrörelsens påpekanden är extrema men korrekta''. ^7.73

Det råder inget tvivel om att oerhört mycket obehövlig smärta och plåga har undvikits tack vare dessa förändringar. Det är svårt att säga exakt hur mycket. Miljontals djur skulle emellertid ha lidit i försök som nu inte kommer att utföras. ^7.74Det är bara tragiskt att miljontals djur kunde besparats akut smärta om toxikologerna, industrin och de kontrollerande myndigheterna brytt sig mera om de djur som de använt. Inte förrän rörelsen för djurens frigörelse gjorde folk uppmärksamma på problemet började de ansvariga i djurförsöksbranschen verkligen fundera på djurens lidanden. De mest okänsliga och idiotiska försök utfördes just p.g.a. att reglerna krävde det. Och ingen brydde sig om att försöka andra reglerna. Det dröjde exempelvis ändå till 1983 innan USA:s federala myndigheter slog fast att erkänt frätande ämnen som lut, ammoniak eller ugnsrengöring inte behövde prövas i medvetna kaniners ögon. ^7.75Men slaget är på intet vis överståndet. För att citera ytterligare en bit ur artikeln i Science, 17 april 1987:

Onödiga tester utsläcker fortfarande många djurliv. Inte bara p.g.a. föråldrade regler utan också p.g.a. att mycket av den information som finns är svårtillgänglig. Theodore M. Farber, chef för toxikologiska avdelningen (vid USA:s miljöskyddsinstitut) uppgav att hans institut har mappar om 42 000 fullbordade försök och 16 000 LD50-test. Han menade att institutets data i betydligt högre grad skulle kunna bidra till att minska antalet överflödiga försök om de datoriserades så att de blev lätta att få tag i. ``Många av oss som sysslar med toxikologisk kontroll ser samma försök gång på gång'', menade Farber.

Det borde inte våra svårt att förhindra denna slöseri med djurs liv och denna okänslighet inför djurs smärta, om folk verkligen vill det. Det tar tid att utveckla fullständigt adekvata alternativ till alla giftighetstester, även om det bör våra möjligt. Under tiden finns det ett enkelt sätt att skära ner på det lidande sådana test innebär. I väntan på utvecklingen av tillfredsställande alternativ bör vi som en första steg helt enkelt avstå från alla nya och eventuellt skadliga ämnen som inte är livsviktiga för oss.

När djurförsök kan grupperas under rubriken ``medicinskt'' är vi böjda att anse dem berättigade oavsett vilket lidande de medför. Det beror på att vi tror att forskningen bidrar till att lindra lidande. Men vi har redan sett att tester av behandlingsmediciner troligen motiveras mindre av en önskan att göra gott för alla än av en önskan att göra maximal vinst. Den breda etiketten ``medicinsk forskning'' täcker också forskning som motiveras av ren intellektuell nyfikenhet. Som en del av vårt grundläggande kunskapssökande må sådan nyfikenhet våra acceptabel. Men bara om den inte vållar lidande. Orsakar den smärta bör den inte tolereras. Mycket ofta har den medicinska grundforskningen dessutom pågått i decennier samtidigt som den i det långa loppet visar sig våra tämligen poänglös. Följande försöksserie, som sträcker sig mer än ett århundrade tillbaka i tiden, illustrerar detta. Det handlar om hur värme påverkar djur

1880 placerade H.C. Woods ett antal djur i lådor med glaslock och ställde sedan lådorna på en stenlagd gång en dag när det var mycket varmt. Han använde kaniner, duvor och katter. Hans iakttagelser av en kanin är karakteristiska. Vid $42,5\,^{\circ}\mathrm{C}$ hoppar kaninen och ``sparkar furiöst med bakben''. Kaninen för sedan en krampattack. Vid $45\,^{\circ}\mathrm{C}$ ligger kaninen på sidan och dreglar. Vid $49\,^{\circ}\mathrm{C}$ kippar den efter andan och gnäller svagt. Strax efteråt dör den. <sup>7.76</sup>1881 publicerades en artikel i The Lancet. Den handlade om hundar och kaniner vars kroppstemperatur höjts till $45\,^{\circ}\mathrm{C}$. Dödsfall kunde förhindras, hade man upptäckt, med hjälp av svala luftströmmar. Resultaten sades påvisa ``vikten av att hålla ner temperaturen i de fall den visar en tendens att bli enormt hög''. ^7.77

1927 placerades tio hundar i en varm ångkammare för man på artificiell väg skulle framkalla värmeslag. Experimentet utfördes av W.W. Hall och E.G. Wakefield vid Amerikanska flottans skola i medicin. Djuren uppvisade rastlöshet, andningssvårigheter, svullna och blodsprängda ögon samt törst. Några fick kramper. En del dog tidigt i experimentet. De som inte dog fick kraftig diarré och dog efter att ha avlägsnats ur kammaren. ^7.78

1954 utförde M. Lennox, W. Sibley och H. Zimmerman ett experiment med trettiotvå kattungar vid Yale University School of Medicine. Kattungarna placerades i en ``strålningsvärmekammare'' där de ``utsattes för sammanlagt 49 uppvärmningsperioder... De kämpade emot mycket, särskilt vid temperaturstegring''. Kramper uppträdde vid nio tillfällen. ``Som regel upprepade kramper''. Så många som trettio kramper kunde uppträda i tät följd. Fem kattungar dog under kramper och sex dog utan kramper. De andra kattungarna avlivades för obduktion. Forskarna rapporterade att: ``Studierna av artificiellt framkallad feber hos kattungar bekräftar kliniska studier och EEG-studier som utförts på människor, samt tidigare kliniska försök med kattungar'' . ^7.79

1968 utsatte K. Wahal, A. Kumar och P. Nath fyrtiosex råttor för hög temperatur under fyra timmar. Experimentet utfördes vid K.G. Medical College, Lucknow, Indien. Jag nämner det som ett exempel på hur de västerländska forskningsmetoderna och attityderna till djur triumferat över den klassiska hinduiska traditionen. Hinduismen har annars större respekt för ickemänskliga djur att den judisk-kristna traditionen. Råttorna i experimentet blev rastlösa, fick svårt att andas och producerade mycket saliv. Ett djur dog under experimentet och de andra avlivades av forskarna eftersom ``de ändå inte skulle kunna överleva''. ^7.80

1969 höjde S. Michaelson kaniners och hundars kroppstemperatur till den kritiska nivån $42\,^{\circ}\mathrm{C}$ eller mer med hjälp av mikrovågor. Detta ägde rum på University of Rochester. Han noterade att djuren började flämta strax efter att mikrovågsuppvärmningen börjat. De flesta ``uppvisar varierande grad av aktivitet från rastlöshet till extrem upprördhet''. Vanmakt och svaghet kan noteras då döden närmar sig. Kaninerna gör ``desperata försök att fly ur buren inom fem minuter''. Inom fyrtio minuter har kaninerna dött. Michaelson fastslår att värmestegring med hjälp av mikrovågor orsakar skador som ``inte skiljer sig från vanlig feber''. ^7.81

1971 publicerades en artikel om experiment som bekostats av United States Public Health Service. Det utfördes vid Heller Institute of Medical Research, Tel Aviv, Israel, av T. Rosenthal, Y. Shapiro m.fl. Trettiotre hundar som ``slumpvis anskaffats ur den lokala hundpopulationen'' placerades i en värmekontrollerad kammare. De tvingades att motionera i en trampkvarn vid temperaturer upp till $45\,^{\circ}\mathrm{C}$ tills ``de föll samman av värmeslag eller uppnådde en på förhand bestämd anal temperatur''. Tjugofem hundar dog. Ytterligare nio hundar utsattes för en temperatur om $49\,^{\circ}\mathrm{C}$ utan trampkvarnsträning. Endast två av dessa hundar överlevde längre än tjugofyra timmar. Obduktionerna visade att samtliga led av inre blödningar. Forskarna sammanfattade: ``Upptäckterna överensstämmer med det som rapporterats i litteraturen angående människor.'' <sup>7.82</sup>Samma forskare publicerade en artikel 1973. De beskrev då experiment med femtiotre hundar som utsatts för olika kombinationer av värme och motion i trampkvarn. Sex hundar spydde, åtta fick diarré, fyra drabbades av konvulsioner, tolv miste förmågan att samordna muskelrörelserna och samtliga dreglade kraftigt. Fem hundar av tio som uppnått $45\,^{\circ}\mathrm{C}$ dog i det ögonblick de uppnått ``maximal anal temperatur''. De andra femdog inom en halv till elva timmar efter experimentets slut. Forskarnas slutsats var att ``ju snarare man kan sänka kroppstemperaturen hos den som drabbats av värmeslag, desto större är möjligheten till tillfrisknande''. ^7.83

1984 konstaterade forskare som arbetade för Federal Aviation Administration att ``djur ibland avlider till följd av värmechock under förflyttningar i landets transportsystem''. De utsatte då tio beaglehundar för experimentell uppvärmning. Hundarna avskildes i separata kammare, försågs med munkorg och utsattes därefter för en temperatur om $35\,^{\circ}\mathrm{C}$kombinerad med hög luftfuktighet. De fick varken mat eller vatten. Under sådana förhållanden hölls hundarna i tjugofyra timmar. Beteendet iakttogs: Hundarna uppvisade bl.a. ``avsiktlig ivrig aktivitet som krafsande på båsets väggar, kontinuerligt cirklande, skakande på huvudet för att få bort munkorgen, gnuggande av munkorgen fram och tillbaka mot båsets golv samt aggressiva handlingar riktade mot termostaterna''. En del hundar dog i kammaren. En del av de överlevande som avlägsnats spydde blod. Samtliga var svaga och utmanade. Forskarna refererar till ``efterföljande försök med mer än hundra beaglehundar''. ^7.84

Ännu ett exempel på militära djurförsök har utförts av W. Hubbard, U.S. Army Research Institute of Environmental Medicine. Under mer än ett decennium har Hubbard publicerat artiklar med titlar som ``Råttmodell av dödlighet vid akut värmeslag''. Det är allmänt känt att råttor täcker sina kroppar med saliv när de blir varma. Saliven har samma nedkylande funktion som svett har för människor. 1982 noterade Hubbard och två kolleger att råttor som saknar förmåga att producera saliv täcker sig med urin om ingen annan vätska finns tillgänglig. <sup>7.85</sup>1985 förenade sig dessa tre forskare med en fjärde och injicerade atropin i råttorna. Atropin förhindrar såval svettning som salivbildning. Andra råttors spottkörtlar avlägsnades kirurgiskt. försöksledarna satte råttorna i fyrtiogradiga utrymmen tills deras kroppstemperatur stigit till $42\,^{\circ}\mathrm{C}$. I diagram jämförde forskarna ``mönstret för urinspridning'' hos råttor som antingen fått atropin eller ``desaliverats'' på kirurgisk väg med beteendet hos en obehandlad råtta. De fann att ``den atropinbehandlade värmechockade råttmodellen'' var ``ett användbart redskap för undersökningar av uttorkningens betydelse vid värmeskador''. ^7.86

Jag har refererat en serie experiment som sträcker sig tillbaka till artonhundratalet. Ändå har jag bara haft utrymme att ta med en bråkdel av det som publicerats på området. Uppenbarligen vållade experimenten stort lidande. Dessutom tycks den viktigaste upptäckten bestå i rådet att offer för värmeslag bör kylas ned, vilket verkar vara tämligen elementärt sunt förnuft. I vilket fall som helst vet man redan detta genom iakttagelser av människor som på naturlig väg drabbats av värmeslag. Vad beträffar experimentens tillämplighet på människor:

B.W. Zweifach visade 1961 att hundar fysiologiskt sett skiljer sig från människor på ett sätt som inverkar på deras reaktion vid värmeslag. alltså utgör de en dålig modell för utforskning av värmeslag hos människor. ^7.87Tanken att små pälsdjur som drogats med atropin och sedan täcker sig själva med urin skulle våra en bättre modell är svår att ta på allvar.

Man finner liknande experimentserier på många andra medicinska områden. United Action for Animals' kontor i New York har arkiv fulla av fotokopior angående försök som publicerats i tidskrifter Varje tjock mapp innehåller rapporter om otaliga experiment, oftast femtio eller mer. Mapparnas beteckningar talar sitt eget tydliga språk: ``Acceleration'', ``Aggression'', ``Bestraffning'', ``Blödningar'', ``Brännskador'', ``Centrifugering'', ``Chock'', ``Dekompression'', ``Drogförsök'', ``Dödande av bytesdjur'', ``Experimentell neuros'', ``Hjärnskakning'', ``Isolering'', ``Kompression'', ``Kross-skador'', ``Köld'', ``Multipla skador'', ``Proteinbrist'', ``Radioaktivitet'', ``Ryggmärgsskador'', ``Slag mot bakben'', ``Stress'', ``Svält'', ``Syrebrist'', ``Trängsel'', ``Törst'', ``Upphettning'', ``Vållande av blindhet'', ``Vållande av orolighet'' och många andra. En del av dessa försök kan ha bidragit till ökad kunskap inom medicinen. Värdet av kunskaperna är emellertid ofta tveksamt och i vissa fall kunde kunskapen uppstått på annat sätt. Många av experimenten tycks vara triviala eller feltänkta. En del av dem har inte ens utformats i syfte att åstadkomma några värdefulla resultat.

Se följande försök som ytterligare ett exempel på hur man utför ändlösa variationer av samma eller likartade försök. Dessa handlar om experimentellt framkallande av chock hos djur (Med detta avses inte elchock utan det mentala och fysiska chocktillstånd som ofta uppkommer efter en allvarlig skada.) För så länge sedan som 1946 gjorde Magnus Gregersen från Columbia University en litteraturöversikt och fann mer än åttahundra skrifter rörande experimentella chockstudier. Han beskriver de metoder som används för att åstadkomma chock:

Tryckförband på en eller flera lemmar, kross-skador, sammantryckning, muskelskador genom kontusioner framkallade av lätta hammarslag, Noble- Collip-trumma [En apparat med roterande trumma som man sätter djuren i. Djuren ramlar gång på gång till botten av trumman och skadar sig.], skottsår, strypning, tarmvred, köld- och brännskador.

Gregersen lägger också märke till att ``blödningar ofta utnyttjats'' samt att ``en allt större del av dessa undersökningar genomförts utan det störande elementet bedövning''. Han är dock inte nöjd med all denna variation. Han klagar över att metodskillnaderna gör svårigheten att vardera de olika forskarnas resultat ``oöverstiglig''. Det finns, menar han, ``skriande behov'' av standardiserade procedurer som framkallar likartade chocktillstånd. ^7.88

Situationen hade inte ändrats mycket åtta år senare. S.M. Rosenthal och R.C. Millican skrev att ``undersökningar av djur inom området traumatisk chock har gett upphov till skilda och ofta motsägande resultat''. Icke desto mindre såg de fram emot ``framtida försök på området''.

Liksom Gregersen avrådde de från bruk av bedövning: ``Bedövningens inverkan är omstridd... enligt undertecknades mening är det bäst att undvika längre tids bedövning... '' De rekommenderar också att ``lämpligt antal djur utnyttjas för att kompensera biologiska variationer''. ^7.89

1974 arbetade forskarna ännu med ``djurmodeller'' av experimentellt framkallad chock. Fortfarande gjorde de preliminära försök för att klargöra vilka skador som man skulle tillfoga för att framkalla ett tillfredsställande ``normalt'' chocktillstånd. Under decennier hade man framkallat blödningar hos hundar i experiment som utformats i syfte att vålla chocktillstånd. Nyare studier indikerade att (vilken överraskning!) chocktillstånd som framkallats genom blödning hos hundar inte liknar chocktillstånd hos människor. I beaktande av dessa studier framkallade forskare vid University of Rochester blödningar hos grisar för att avgöra hur stor blodförlust som kunde vara lämplig för vållande av experimentell chock. Grisarna antogs våra mer lika människor i detta avseende. ^7.90

Årligen utförs också hundratals experiment i vilka djur tvingas bli beroende av droger. Exempelvis har mer att femhundra studier genomförts enbart angående kokain. I en undersökning av endast 380 stycken av dessa uppskattades kostnaden till omkring hundra miljoner dollar, till största delen skattemedel. ^7.91Här är ett exempel:

I ett laboratorium (som drivs av Gerald Denau) på Downstate Medical Center låstes rhesusapor fast i spännstolar. De fick lära sig att själva tilldela sig kokain direkt i blodet. Genom att trycka på en knapp kunde de få vilka kvantiteter de ville. Enligt en rapport

tryckte försöksaporna ner knappen gång på gång, även efter kramper. De var sömnlösa. De åt fem till sex gånger mer att normalt men blev ändå utmärglade... I slutet började de stympa sig själva och de dog slutligen av kokainmissbruk.

Dr. Deneau har medgivit att ``få människor skulle ha råd med de kraftiga kokaindoser dessa apor hade möjlighet att erhålla''. ^7.92

Även om femhundra experiment utförts med kokain så är det bara en liten del av det experimenterande som innebär att man gör djur till missbrukare. I första upplagan av denna bok beskrev jag en liknande serie experiment rörande morfin och amfetamin. Har följer några nyare exempel:

Vid University of Kentucky användes beaglehundar vid studier av abstinensbesvär efter Valium och ett liknande lugnande medel, Lorazepam. Hundarna tvingades bli beroende av medicinen. Sedan undanhöll man dem lugnande medel en gång varannan vecka. Abstinensbesvären bestod i ryckningar, muskelsammandragningar, attacker i tät följd, kraftig frossa, snabb viktminskning, rädsla och att djuren kröp ihop. Efter fyrtio timmars valiumabstinens ``iakttogs ett flertal konvulsioner med utdragna eller korta repeterade kramper hos sju hundar av nio... Två hundar drabbades av upprepade perioder med korta repeterade krampattacker i hela kroppen''. Fyra hundar dog - två under kramper och två efter snabb viktminskning. Lorazepam vållade liknande symptom, dock inte död i kramper. Experimentledarna refererade till försök ändå från 1931. Abstinens från barbiturater och lugnande medel hade i sådana försök observerats hos råttor, katter, hundar och primater. ^7.93

D.M. Crilly och C.G. Gowans från Cleveland State University gjorde en historisk översikt över de experiment som visade att ``hos flera arter kan abstinenseffekter uppstå efter enstaka intag av opiater''. Bland dessa arter fanns bl.a. hundar, möss, apor och råttor. Forskarna gick vidare genom att testa en hypotes som gick ut på att morfinabstinens leder till överkänslighet mot smärta. De dresserade råttor med en metod som i genomsnitt innebar 6 387 övningar i ``chockdiskriminering''. Råttorna fick i dessa övningar reagera på en elchock. Sedan gav man råttorna morfininjektioner och utsatte dem för elchocker första, andra, tredje och sjunde dagen därefter. Forskarna noterade att chockkänsligheten höjdes under dagarna närmast efter morfinintaget. ^7.94

Har följer ett ännu mer bisarrt exempel på drogforskning: Ronald Siegel (University of California, Los Angeles) kedjade fast två elefanter vid en lada. Elefanthonan utnyttjades i försök som syftade till att bestämma gränsvärden ``för att fastställa metoder för och dosering av LSD-intag.'' Hon fick drogen oralt samt med injektionspistol. Därefter fick båda elefanterna en daglig dos under två månader. Deras beteende observerades. Kraftiga doser av hallucinogenen fick honan att falla ner på sidan, darra och knappt andas under en timme. Elefanthannen blev aggressiv av de höga doserna. Han attackerade Siegel, som beskrev detta upprepade aggressiva beteende som ``opassande''. ^7.95

Min sista historia i denna grymma saga om drogförsök har åtminstone ett lyckligt slut. Forskare vid Cornell University Medical College gav katter stora doser barbiturater genom rör som opererats in i deras magar. Sedan avbröt de inflödet av barbiturater abrupt. Så här beskriver de abstinenssymtomen:

En del kunde inte stå... De djur som uppvisade de svåraste abstinenstecknen spretade rakt utåt sidorna med benen. De hade också de tätaste krampanfallen av typ svårt epileptiskt anfall. Nästan samtliga djur dog under eller strax efter perioder med kontinuerlig konvulsiv aktivitet... Hastig eller ansträngd andning kunde ofta iakttas när de andra abstinenstecknen var som mest intensiva... När djuren var svagast kunde sänkt kroppstemperatur noteras, särskilt efter varaktiga attacker och strax före döden. ^7.96

Dessa experiment påbörjades 1975. Några år dessförinnan hade visserligen barbituratmissbruk varit ett allvarligt problem, men vid denna tid hade bruket av barbiturater begränsats kraftigt. Missbruket hade avtagit. Sedan dess har det fortsatt avta. Ändå pågick kattexperimenten vid Cornell i fjorton år. 1987 sammanställde då Trans-Species Unlimited (en djurrättsgrupp från Pennsylvania) all tillgänglig information de kunde få tag i angående försöken. De påbörjade en kampanj för att stoppa experimenten. Under fyra månader demonstrerade engagerade människor utanför det laboratorium där kattstudierna utfördes. De skrev brev till anslagsgivande myndigheter, till pressen, till universitet och till lagstiftarna. Efter att ha försvarat experimenten under lång tid skrev Cornell och Michiko Okamoto (den forskare som utförde experimenten) 1988 till anslagsgivaren. De meddelade National Institute on Drug Abuse att de avstod från ett nytt forskningsstipendium om 530 000 dollar. Det skulle ha betalat för ytterligare tre års experimenterande. ^7.97

Hur kan sådant hända? Hur kan människor som inte är sadister tillbringa sina arbetsdagar med att försätta apor i livslånga depressioner, hetta upp hundar till döds eller göra katter till drogmissbrukare? Hur kan de sedan ta av sina vita rockar, tvätta händerna och gå hem till familjen? Hur kan skattebetalarna tillåta att deras pengar används till att vidmakthålla denna verksamhet? Hur kunde studenter fortsätta protestera mot orättvisa, diskriminering och förtryck av alla slag, oavsett hur långt hemifrån det ägde rum, och samtidigt bortse från de grymheter som förekom - och förekommer - innanför murarna på deras egna universitet?

Svaret på dessa frågor ligger i att vi godtar artförtrycket utan att tänka igenom det. Vi tolererar grymheter mot andra arter som skulle göra oss rasande om de riktades mot några som tillhör vår egen art. Speciesismen tillåter forskarna att betrakta djur som komponenter i utrustningen. De är laboratorieverktyg snarare att levande lidande varelser. I ansökningar om statliga anslag räknas djuren faktiskt till ``utrustning'' tillsammans med provrör och inspelningsapparater.

Förutom denna allmänna speciesistiska inställning som forskaren delar med andra medborgare så finns det en del speciella omständligheter vilka bidrar till att möjliggöra de försök jag beskrivit. Främst bland dessa är människors oerhörda respekt för vetenskapsmän.

Visserligen har tillkomsten av atomvapen och miljöförstöring fått oss att betvivla att vetenskap och teknologi är så fördelaktiga som det kan tyckas vid första påseendet. Men de flesta människor har fortfarande en tendens att betrakta den som har vit rock och en doktorsgrad med underdånig respekt. I en välkänd försöksserie visade Harvardpsykologen Stanley Milgram att vanliga människor lyder en vitklädd forskares anvisningar när det gäller att utsätta en mänsklig försöksperson för något de tror är elchocker (vilket det inte är). Elchockerna utgör ``bestraffningar'' för felaktiga svar på en fråga. De fortsätter att dela ut elchocker även när försökspersonen skriker och låtsas ha mycket ont. <sup>7.98</sup> Detta kan inträffa när deltagarna tror att de tillfogar en människa smärta. Hur mycket lättare är det då inte för studenter att förtränga sina inledande skrupler när deras professorer anvisar dem att utföra försök med djur? Det som Alice Heim med rätta kallat ``indoktrineringen'' av studenten är en process som sker gradvis. Det börjar med dissektion av grodor på biologilektionerna. När de blivande medicin-, psykologi- och veterinärstudenterna så kommer till universitetet upptäcker de att de måste utföra experiment med levande djur för att kunna fullfölja den bana de valt. Då är det svårt att vägra, särskilt med tanke på att de vet att verksamheten de ombeds delta i är allmän praxis. Studenter som vägrat delta i sådana studier för uppleva att deras kursresultat underkänns, och de tvingas ofta lämna sitt ämnesområde.

Trycket att anpassa sig lättar inte när studenterna tagit sina examina. Om de fortsätter med att doktorera i ämnen där djurförsök är brukliga så uppmuntras de att konstruera egna experiment för att kunna skriva om dem i sina avhandlingar. Om studenter utbildas på detta sätt kommer de naturligt nog att fortsätta på samma sätt när de blir professorer. Och de kommer i sin tur att uppfostra sina egna studenter på samma sätt. Har följer ett vittnesbörd som är särskilt avslöjande. Roger Ulrich sysslade med djurförsök men lyckades undslippa sin betingning och medger nu att han utsatt djur från råttor till apor för ``år av tortyr''. Amerikanska Psykologförbundets tidskrift Monitor meddelade 1977 att Ulrichs aggressionsförsök presenterats för en kongresskommitté som exempel på inhuman forskning. Till förvåning för de motståndare till djurförsök som kritiserat honom, säkert också till förvåning för Monitors redaktör, skrev Ulrich tillbaka för att säga att han var ``djupt berörd'' av kritiken. Han tillade:

Inledningsvis drevs min forskning av en önskan att förstå och lösa problemet med mänsklig aggression. Senare upptäckte jag dock att resultaten av mitt arbete inte gav några skäl att fortsätta. Istället började jag fundera över om inte ekonomiska belöningar, yrkesprestige, möjligheten att resa etc. var de faktorer som höll mig kvar. Kanske vi som tillhörde forskarsamhället i själva verket utgjorde en del av problemet (med stöd av vårt byråkratiska och rättsliga system). ^7.99

Som vi sett genomgick Don Barnes en liknande attitydförändring beträffande sin arbete med att bestråla dresserade apor för USA:s flygvapen. Han kallar den process som Ulrich beskriver för ``betingad etisk blindhet''. Med andra ord, precis som en råtta kan betingas att trycka ner en spak i utbyte mot belöning i form av mat så kan en människa betingas att ignorera djurförsökens etiska problematik mot belöning i yrkeslivet. Som Barnes påpekar:

Jag utgjorde ett klassiskt exempel på det jag vill kalla ``betingad etisk blindhet.'' Hela mitt liv hade bestått i att bli belönad för att utnyttja djur och behandla dem som källor till mänskliga fördelar eller nöjen... Det moraliska eller etiska i att använda laboratoriedjur fördes aldrig på tal under mina sexton år i laboratoriet, varken vid institutionella eller informella sammankomster. Inte förrän jag tog upp frågorna under de sista dagarna av min borttynande tjänst som djurförsöksledare. ^7.100

Inte bara forskarna själva lider av betingad etisk blindhet. Forskningsavdelningar brukar ibland bemöta kritiker genom att berätta att de har en veterinär anställd för att se till djuren. Sådana påpekanden antas lugna folk eftersom det finns en allmän föreställning om att veterinärer är människor som bryr sig om djur. De skulle aldrig låta djuren lida i onödan. Dessvärre är så inte fallet. Många veterinärer började utan tvekan ägna sig åt området p.g.a. att de brydde sig om djur. Det är emellertid inte lätt för någon som verkligen bryr sig om djur att gå igenom en veterinärutbildning utan att känslan för djurens lidanden trubbas av. De som bryr sig allra mest kanske inte förmår fullborda studierna. En tidigare veterinärstudent skrev till en djurskyddsorganisation:

Min livslånga dröm och ambition att bli veterinär förjagades efter flera svåra upplevelser på den förberedande veterinärutbildningen vid mitt delstatsuniversitet. Upplevelserna rörde standardmässiga försöksmetoder som de okänsliga lärarna brukade utnyttja. De uppfattade det som helt godtagbart all experimentera med djur och därefter avliva alla djur de utnyttjat. Detta fann jag motbjudande oacceptabelt utifrån mitt eget moraliska synsätt. Efter otaliga konfrontationer med dessa hjärtlösa djurförsöksledare tog jag det smärtsamma beslutet att välja en annan yrkesbana. ^7.101

1966 gjordes försök att genomföra lagstiftning till skydd för laboratoriedjur. USA:s veterinärmedicinska förbund vittnade då inför kongresskommittéer om att de var positiva till lagstiftning för att förhindra stöld av husdjur som sedan säljs till laboratorier. Emellertid var förbundet emot krav på tillståndsgivning och regler för forskningsarrangemangen eftersom detta kunde inverka på forskningen. Den grundläggande yrkesattityden innebär, som en artikel i Journal of the American Veterinary Medical Association uttryckte det, att ``veterinäryrkets existensberättigande ligger på lång sikt i människans välbefinnande - inte i de lägre djurens''. <sup>7.102</sup> När man väl fattat konsekvenserna av detta fina exempel på speciesism bör man inte bli förvånad över upplysningen att veterinärer deltog i många av de forskarlag som utförde de försök som uppräknats i detta kapitel. Bara för att ta ett exempel, se på beskrivningen s. av det försök med jämviktsplattform för primater som innebar exponering för nervgasen soman. I den rapport ur vilken beskrivningen hämtats sägs att: ``Rutinmässig skötsel av djuren har utförts av veterinärvetenskapliga avdelningen, USAF School of Aerospace Medicine''.

Över hela USA är veterinärer beredda att tillhandahålla ``rutinmassig skötsel'' av djur som missbrukas i onödan. Är det sådant veterinäryrket står för? (Det finns emellertid visst hopp för veterinärerna. En ny veterinärorganisation har nämligen bildats i syfte att ge stöd till praktiserande veterinärer och studenter som har etiska betänkligheter beträffande behandlingen av ickemänskliga djur. ^7.103)

När en typ av djurförsök väl blivit accepterad forskningspraxis på ett visst område är processen självförstärkande och svår att bryta sig ur. Inte bara publicering och tjänstetillsättning kopplas samman med djurförsöken, utan också de stipendier och anslag som finansierar forskningen. Om en myndighet tidigare gett stöd till djurförsök har de lätt att ge stod till förslag om ett nytt försök med djur. Nya metoder som inte utnyttjar djur verkar mindre bekanta och har svårare att få stöd.

Allt detta bidrar till att förklara varför det inte alltid är så lätt för folk utanför universiteten att förstå motiveringen till den forskning som utförs inom universitetens hägn. Ursprungligen kanske forskare och vetenskapsmän bara hade ambitionen att lösa de viktigaste frågorna utan att ta hänsyn till andra överväganden. Otvivelaktigt drivs en del fortfarande av sådana motiv. Alltför ofta gräver emellertid den akademiska forskningen ner sig i småttiga och betydelselösa detaljer. De stora frågorna har ju redan granskats och antingen lösts eller visat sig vara alltför svårlösta. Därför söker forskarna sig bort från de genomplöjda områdena för att söka nya områden där allt man hittar är nytt, även om kopplingen till en central fråga är avlägsen. Som vi sett medger forskarna inte sällan att att försök, snarlika deras egna, förutom ifråga om en eller annan detalj, redan utförts. Det vanligaste sättet att avsluta en vetenskaplig artikel på är med orden ``ytterligare forskning är nödvandig''.

När vi läser beskrivningar av försök som vållar smärta och som uppenbarligen inte ens är avsedda att leda till resultat av någon egentlig betydelse är vi till en början böjda att tro att det måste ligga mer i det som görs att vi har möjlighet att förstå. Att vetenskapsmännen måste ha något bättre skäl för det de sysslar med än man kan utläsa ur deras rapporter. När jag beskriver sådana experiment eller citerar direkt ur forskarnas egna publicerade rapporter reagerar folk vanligtvis med att bli förbryllade och skeptiska. Tränger vi djupare in i ämnet finner vi emellertid att det som tycks vara trivialt på ytan mycket ofta verkligen är trivialt. De som forskar med djurförsök medger ofta detta inofficiellt. H.F. Harlow, vars experiment vi tog itu med i början av detta kapitel, var redaktör för Journal of Comparative and Physiological Psychology i tolv år. Knappt någon annan tidskrift har publicerat fler rapporter om smärtsamma djurförsök än den. I slutet av denna period hade Harlow enligt egen uppskattning läst omkring 2 500 manus som sänts till tidskriften för publicering. I en halvt skämtsam avskedsnotis skrev han att ``de flesta experiment är inte värda att utföras och de flesta resultat är inte värda att publiceras.'' ^7.104

Detta borde inte överraska oss. Forskare är människor och de är mottagliga för samma påverkan som andra människor. Det gäller även forskare i psykologi, medicin och biologi. De tycker om att gå vidare i sin karriär, att få högre tjänsteställning och att få sitt arbete läst och diskuterat av kollegerna. En viktig del av karriärstegen och vägen till högre prestige utgörs av publicering i de rätta tidskrifterna. Detta inträffar på alla områden, såväl i filosofi och historia som i psykologi och medicin. Det är förståeligt och knappt värt att kritisera. De filosofer och historiker som publicerar sig för att förbättra karriärmöjligheterna ställer inte till någon större skada förutom att slösa papper och tråka ut sina kolleger. De forskare som experimenterar med djur kan emellertid vålla svår smärta eller utdraget lidande. Därför bör kriterierna vara mycket striktare när det gäller att bedöma om deras arbete är nödvändigt.

Det huvudsakliga stödet till djurförsök kommer från de statliga myndigheter (i USA, Storbritannien och i andra länder) som främjar forskning i biologiska vetenskaper. Den överväldigande delen av de experiment som beskrivits i detta kapitel har faktiskt bekostats med medel ur allmänna fonder som uppbyggts med skattemedel. Många av dessa myndigheter betalar experiment som bara har en mycket avlägsen anknytning till de syften myndigheterna bildats för. Jag har beskrivit experiment som bekostats av USA:s nationella hälsomyndigheter, Förvaltningen för alkohol, drogmissbruk och mental hälsa, Federala flygtrafikförvaltningen, Nationella vetenskapsrådet, National Aeronautics and Space Administration m.fl. Det är inte lätt att begripa varför USA:s armé ska betala för en undersökning av hur upphettade drogade råttor sprider sin urin. Inte heller varför USA:s allmänna sjukvårdsmyndigheter skulle vilja betala pengar så att man kan ge LSD till elefanter.

Eftersom försöken betalas av statliga myndigheter är det nästan överflödigt att tillägga att det inte finns någon lag som hindrar vetenskapsmännen från att utföra dem. Det finns lagar som hindrar vanligt folk från att prygla sina hundar till döds. Vetenskapsmannen kan dock ostraffat göra detta i USA. Och det finns ingen som kontrollerar om deras prygel ställer några speciella fördelar i utsikt, fördelar som inte vanligt prygel skulle leda till. Det vetenskapliga etablissemangets styrka och prestige är en anledning till att det är så. Detta har (tillsammans med stödet från olika intressegrupper) - bl.a. de som föder upp försöksdjur till försäljning - räckt för att hindra försöken att inrätta effektiv legal kontroll.

På Cleveland Metropolitans allmänna sjukhus har Robert J. White specialiserat sig på att ta huvuden från apor. Efter att helt ha separerats från kroppen hålls huvudena sedan levande i en vätska. White utgör ett ypperligt exempel på vetenskapsmannen som betraktar laboratoriedjur som ``forskningens redskap''. Han har faktiskt själv sagt att arbetet med dekapiterade apor huvudsakligen syftar till ``att tillhandahålla ett levande laboratorieredskap'' för hjärnforskning. Han fällde detta yttrande till en journalist som besökte Whites laboratorium. Journalisten uppfattade besöket som ``en sällsynt och skakande inblick i vetenskapsmannens kalla kliniska värld, där ett djurs liv saknar varje mening förutom det omedelbara experimentsyftet''. ^7.105

Enligt White är det ``filosofiskt meningslöst och tekniskt omöjligt att inkludera djuren i vårt etiska system''. <sup>7.106</sup>White anser sig med andra ord vara utan några etiska begränsningar när det gäller det han gör mot djur. Därför är det inte märkligt att en annan reporter som intervjuade honom fann att White ``irriterar sig på regler oavsett om de stammar från sjukhusförvaltning eller försäkringsbolag. `Jag är elitist' säger han. Han anser att doktorer ska ledas av jämlikar''. ^7.107

En annan aktiv motståndare till statlig reglering är nobelpristagaren David Baltimore, professor vid Massachusett's Institute of Technology. I ett tal till American Association för the Advancement of Science omtalade han nyligen de ``långa timmar'' han och hans kolleger lagt ner på att kämpa mot lagstiftning rörande deras forskning. <sup>7.108</sup>Grunden för Baltimores kamp mot sådan reglering framgick då han några år tidigare framträdde i en TV-program med Harvardfilosofen Robert Nozick och andra vetenskapsmän. Nozick frågade vetenskapsmännen om det faktum att ett experiment dödar hundratals djur någonsin betraktades (av forskare) som ett skäl att inte utföra experimentet. ``Inte vad jag känner till,'' svarade en vetenskapsman. Nozick drev frågan vidare: ``Räknas inte djuren alls?'' En vetenskapsman replikerade ``Varför skulle de räknas?'' Baltimore insköt då att han inte tyckte att djurförsök över huvud taget aktualiserade något moraliskt problem.

^7.109

Män som White och Baltimore må våra lysande vetenskapsmän men deras uttalanden om djur visar att de är ignoranter i filosofi. Jag känner inte till någon yrkesverksam filosof som skulle hålla med om att det är ``meningslöst'' eller ``omöjligt'' att räkna med djur i vårt etiska system eller att djurförsök inte aktualiserar några moraliska problem. I filosofi är sådana påståenden jämförbara med att hävda att jorden är platt.

Hittills har amerikanska vetenskapsmän varit utomordentligt oförsonliga beträffande offentlig kontroll av det som de gör mot djur. De har lyckats kväsa även minimala regler till skydd mot djurs lidande i experiment. Den enda federala lag som finns i USA på detta område är djurskyddsförordningen. Utifrån den ställs vissa krav på transport, boende och hantering av djur när de säljs som sällskapsdjur, visas på utställningar eller ska användas i experiment. När det gäller själva försöken tillåter den emellertid forskarna att göra precis som de behagar. Detta är också avsikten. När lagen godtogs av kongressens kommitté ville man:

skydda forskaren på detta område genom att undanta alla djur under pågående forskning eller experiment... Kommittén har inte för avsikt att på något sätt påverka forskning eller experiment. ^7.110

En del av lagen kräver att de privata företag och andra organisationer som registreras under förordningen (statliga forskningsinstitutioner och många mindre anläggningar behöver inte registreras) måste skriva en särskild rapport rörande plågsamma djurförsök. Om försöket utfördes utan smärtlindring måste rapporten förklara att detta var nödvändigt för att forskningsprojektets syfte skulle uppnås. Man gör inga försök att bedöma om detta ``syfte'' är tillräckligt viktigt för att motivera att man orsakar smärta. Under sådana omständigheter innebär kravet inte mycket mer att extra pappersarbete, vilket är ett vanligt klagomål bland forskare. De kan naturligtvis inte ge hundar ständiga elchocker för att orsaka ett tillstånd av hjälplöshet om de samtidigt bedövar hundarna. De kan inte heller skapa depression hos apor om de samtidigt håller dem lyckliga eller omedvetna med droger. I sådana fall kan de sanningsenligt säga att experimentets syfte inte kan uppnås om smärtlindring används. Sedan kan de fortsätta experimentet på samma sätt som de skulle gjort innan lagen fanns till. Det bör alltså inte förvåna oss att exempelvis rapporten om PEP experimentet föregås av kungörelsen:

Djuren i detta försök har anskaffats, vårdats och använts i enlighet med djurskyddsförordningen och skriften ``Handledning för vård och bruk av försöksdjur'' (sammanställd av Institute of Laboratory Animal Resources - Nationella Forskningsrådet).

Samma uttalande förekommer faktiskt i Brooks Air Force Base' övningshandledning för PEP, i AFRRI:s rapport om ``aktivitetshjulet för primater'' och i många andra av de amerikanska skrifter jag citerat. Påståendet säger ingenting alls om hur mycket djuren lidit eller om hur betydelselöst syftet de lidit för kan ha varit. Det säger emellertid en hel del om vad djurskyddsförordningen är värd, liksom om den ``Handledning för vård och bruk av försöksdjur'' som forskningsrådets institut givit ut.

Den fullständiga frånvaron av effektiv lagstiftning i USA står i skarp kontrast till laget i många andra utvecklade länder. I Storbritannien kan exempelvis inga experiment utföras utan att ett tillstånd utfärdats av inrikesministeriet. Förordningen angående djur (forskningsmetoder) från 1986 anger uttryckligen att ``ministeriet ska väga de sannolika skadliga effekterna för de berörda djuren mot den sannolika nyttan''. I Australien har ledande statliga vetenskapliga institutioner (motsvarande USA:s nationella hälsomyndigheter) utvecklat regler som innebär att alla försök måste godkännas av en djurförsöksetisk nämnd. Nämnden måste ha en medlem med intresse för djurskydd, som inte får våra anställd av den institution som utför experimentet, samt ytterligare en oberoende medlem utan anknytning till djurförsök. Nämnden måste tillämpa en preciserad samling principer och villkor. Bl.a. en instruktion att väga det vetenskapliga och pedagogiska värdet av experimentet mot dess tänkbara inverkan på djurens välbefinnande. Dessutom måste bedövning användas om försöket ``kan vålla smärta av sådan typ och styrka att bedövning normalt skulle användas i läkar- eller veterinärverksamhet''. De australiska reglerna gäller för alla forskare som erhåller statligt stöd, samt under delstatslagarna för alla forskare i Victoria, New South Wales och South Australia. ^7.111I Sverige krävs också att försök godkänns av nämnder med lekmän. Kongressens byrå för utvärdering av teknologi (OTA) gjorde 1986 en översikt över lagstiftningen Australien, Kanada, Japan, Danmark, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz och Storbritannien. De sammanfattade:

De flesta länder som granskats för denna översikt har lagar som ger betydligt större skydd för försöksdjuren att lagarna i USA. Trots detta skydd har djurskyddsanhängare utövat betydande påtryckningar för ännu strängare lagstiftning. Många länder överväger omfattande förändringar, däribland Australien, Schweiz, Västtyskland och Storbritannien. ^7.112

Sedan detta påpekande gjordes har strängare lagstiftning faktiskt redan införts i Australien och Storbritannien.

Jag hoppas att jämförelsen inte missförstås. Den syftar inte att visa att allt står väl till med djurförsöken i länder som Storbritannien och Australien. Det vore långt från sanningen. ``Vägningen'' av sannolika fördelar mot skador på djuren utförs ändå inom ramen för en speciesistisk attityd till djur. Därför blir det omöjligt att ta lika stor hänsyn till djurens intressen som till liknande intressen hos människor Jag har jämfört situationen i USA med situationen i andra länder bara för att visa att de amerikanska normerna på området befinner sig avgrundsdjupt under det acceptabla. Det gäller inte bara om man ser det utifrån normerna i rörelsen för djurens frigörelse, utan också utifrån de normer som accepteras av forskarsamhället i andra betydande industriländer. USA:s vetenskapsmän skulle må bra av att se sig själva så som deras kolleger i andra länder ser dem. När jag besöker medicinska och vetenskapliga konferenser i Europa och Australien så blir jag ofta kallad avsides av forskare som berättar att de kanske inte är ense med mig om alla mina synpunkter på djurförsök men... Sedan beskriver de, med skakad röst, någonting de såg vid senaste besöket i USA. Inte undra på att en skribent i den respekterade brittiska vetenskapliga tidskriften New Scientist nyligen beskrev USA som ``ett land som tycks vara en nation av barbarer, vilket återspeglas i deras djurskyddslagstiftning'' ^7.113USA sackade efter den civiliserade världen när det gällde att förbjuda mänskligt slaveri. På samma sätt sackar USA nu efter när det gäller att mildra den ohämmade brutaliteten i djurslaveriet.

1985 gjordes mindre tillägg till USA:s djurskyddsförordning. De innebar krav på bättre motionsmöjligheter för hundar och bättre boende för primater. De lyckades emellertid inte ta itu med de verkliga problemen rörande kontroll över vad som händer under pågående experiment. Tilläggen innebär att offentliga djurnämnder inrättades. Men i linje med en bibehållen frihet från inblandning i själva experimenten så saknar dessa nämnder makt över det som pågar i experimenten. ^7.114

Trots det faktum att djurskyddsförordningen antogs för mer att tjugo år sedan så har den ändå praktiskt taget aldrig tillämpats. För det första har jordbruksministern aldrig utfärdat några regler rörande förordningens tillämpning på möss, råttor, fåglar eller lantbruksdjur som används vid forskning. Det beror antagligen på att jordbruksdepartementet inte ens har tillräckligt många kontrollanter för att kunna undersöka förhållandena för djur som hundar, katter och apor, än mindre för fåglar, råttor, möss och lantbruksdjur. Som OTA konstaterat så har ``tillgången på pengar och personal för tillämpning av förordningen aldrig svarat mot förväntningarna hos de människor som menar att den nuvarande lagstiftningens främsta uppgift är att förhindra eller lindra lidandet vid djurförsök''. OTA:s personal kontrollerade en förteckning över 112 djurförsöksanläggningar. De fann att 39 registrerade hos den avdelning på jordbruksdepartementet som inspekterar laboratorier. OTA-rapporten säger dessutom att detta antagligen är en återhållsam uppskattning av det verkliga antalet oregistrerade (och därmed helt oinspekterade och okontrollerade) djurlaboratorier. ^7.115

Förenta staternas regler för djurförsök är nu en pågående fars: Det finns en lag som formellt sett gäller för alla varmblodiga försöksdjur. Den kan emellertid bara träda i kraft via förordningar som, med OTA:s ord, ``sannolikt inte är tillämpliga på en betydande andel av de djur som utnyttjas i experiment''. OTA konstaterade vidare att uteslutningen av många arter från förordningens skydd ``tycks strida mot kongressens avsikter och gå utöver jordbruksministeriets lagstadgade befogenheter''. ^7.116Detta är starka ord för att komma från det vanligtvis återhållsamma OTA. Tre år efter lagändringen hade emellertid ingenting gjorts för att ändra situationen. I en rapport från en grupp högt uppsatta vetenskapsmän 1988 granskades faktiskt en rekommendation som gick ut på att reglerna skulle utvidgas till att omfatta alla varmblodiga djur. Rekommendationen avvisades. Avvisandet motiverades inte. Det utgör ytterligare ett exempel på de amerikanska vetenskapsmännens motsträviga attityd till de allra mest elementära förbättringar för de djur som de utnyttjar. ^7.117

Farsen visar alltså inga tecken på att ta slut. Problemet är att den är avgjort olustig. Det finns inga skäl att tro att råttor och möss är mindre känsliga för smärta och lidande att marsvin, hamstrar, kaniner eller många andra djur. Inte heller att de har mindre behov av minimikrav på boende och transporter.

Hittills har jag byggt beskrivningarna av försök i detta kapitel enbart på sammanfattningar av rapporter forskarna själva skrivit och låtit publicera i vetenskapliga tidskrifter. Man kan inte beskylla dessa belägg för att våra överdrivna. Men p.g.a. den totala bristen på riktig granskning av vad som händer vid försöken är verkligheten ofta mycket värre att den publicerade beskrivningen. Detta klargjordes 1984 i fallet med Thomas Gennarellis experiment vid University of Pennsylvania. Försöken gick ut på att tillfoga apor skallskador och sedan undersöka hjärnskadans karaktär. Enligt de officiella anslagsdokumenten skulle aporna bedövas innan de fick skallskadan Medlemmar i en grupp kallad Djurens befrielsefront hade dock andra uppgifter. De hade också fått veta att Gennarelli videofilmade sina försök. De gjorde inbrott i laboratoriet och stal filmerna. De tittade på filmerna och fick se medvetna obedövade babianer som kämpade medan de spändes fast innan skallskadan tillfogades. De såg djuren vrida sig då deras bedövning uppenbarligen släppte samtidigt som kirurgerna arbetade med deras frilagda hjärnor. De kunde också höra försöksledarna håna och skratta åt skräckslagna och plågade djur. Videofilmerna var så komprometterande att hälso- och socialministern drog in Gennarellis anslag drygt ett år senare. Under detta år arbetade den Washingtonbaserade gruppen People för the Ethical Treatment of Animals och hundratals djuraktivister hårt med saken. ^7.118

Sedan dess har andra exempel blivit kända. Vanligtvis har det berott på att någon som arbetat i laboratoriet slagit larm och sedan fått betala med att mista jobbet. Djurskyddsteknikern Leslie Fain tog exempelvis avsked från sitt jobb vid Gillettes försökslaboratorium i Rockville, Maryland. Hon hade tagit foton i laboratoriet och hon gav dem till djuraktivister. Fotona visade hur Gillette testade nya sammansättningar av rosa och brunt bläck till deras Paper Mate-pennor genom att stoppa bläcket i ögonen på medvetna kaniner. Bläcksorterna visade sig vara extremt irriterande och de vållade blodiga ögonflytningar hos några kaniner. ^7.119Man kan bara försöka gissa hur många laboratorier det finns där missbruket av djur är minst lika grovt men där ingen haft modet att göra något åt det.

När är djurförsök berättigade? En del människor som kommer underfund med hur försöken ofta går till reagerar med att kräva att alla djurförsök omedelbart förbjuds. Men om vi ställer så absoluta krav har försöksledaren ett svar till hands: Skulle vi vara beredda att låta tusentals människor dö om de kunde räddas av ett enstaka djurförsök med ett enda djur?

Frågan är givetvis rent hypotetisk. Något enstaka experiment som räddar tusentals liv har aldrig funnits och skulle aldrig kunna finnas. Denna hypotetiska fråga kan besvaras med en annan: Skulle forskarna våra beredda att utföra sina experiment på ett föräldralöst spädbarn som är yngre att sex månader om det vore enda sättet att rädda tusentals liv?

Skulle forskarna inte vara beredda att använda en mänskligt spädbarn avslöjar deras beredvillighet att använda ickemänskliga djur en oförsvarlig form av diskriminering på grundval av art. Vuxna apor, hundar, katter, råttor och andra djur är nämligen mer medvetna om vad som sker med dem och har större förmåga till självreferens att det mänskliga spädbarnet. Utifrån vad vi kan veta är de därför också minst lika mottagliga för smärta. (Jag har beskrivit barnet som föräldralöst för att undvika komplikationerna med föräldrars känslor. Att exemplet är konstruerat på detta sätt gynnar bara djurförsöksanhängarna. Däggdjur avsedda för djurförsök separeras ju normalt från sina mödrar vid späd ålder då separationen vållar sorg för såväl ungen som modern.)

Såvitt vi vet besitter mänskliga spädbarn inget moraliskt relevant kännetecken i högre grad att vuxna ickemänskliga djur Detta förutsätter att vi inte räknar barnets utvecklingsmöjligheter som en egenskap vilken gör det fel att experimentera med dem. Frågan om huruvida denna egenskap ska räknas är kontroversiell. Räknas den som relevant måste vi fördöma abort tillsammans med experiment med barn, eftersom fostret har samma utvecklingsmöjligheter. För att undvika svårigheterna i detta ämne kan vi emellertid ändra vår ursprungliga fråga en smula. Vi kan anta att barnet har en obotlig hjärnskada som är så svår att all utveckling bortom sexmånadersbarnets nivå är utesluten. Olyckligtvis finns det många sådana människor. De är undanstoppade på specialavdelningar runtom i landet. En del av dem har för länge sedan övergivits av föräldrar och andra släktingar och tragiskt nog finns det ibland inte heller någon annan som älskar dem. Frånsett de mentala bristerna är dessa barns anatomi och fysiologi i nästan alla avseenden identisk med normala människors. Därför skulle vi få en betydligt mer tillförlitlig indikation på produkters riskfrihet för människor om vi tvångsmatade dem med stora mängder golvpolish, eller droppade koncentrerade lösningar av kosmetika i deras ögon, än vi nu får genom att försöka extrapolera resultaten av sådana försök på ett antal andra arter. LD50, Draizes test, strålningsförsöken, värmeslagsförsöken och ett antal andra experiment som beskrivits i detta kapitel skulle sagt oss mer om mänskliga reaktioner ifall de utförts på svårt hjärnskadade människor istället för på hundar eller kaniner.

Så när forskarna hävdar att deras experiment är så viktiga att de berättigar till djurförsök borde vi fråga dem om de skulle våra beredda att använda en hjärnskadad människa med samma mentala förmågor som försöksdjuren. Jag kan inte föreställa mig att någon på allvar skulle föreslå att de experiment som beskrivits i detta kapitel kan utföras med hjärnskadade människor. Några gånger har det blivit känt att medicinska experiment utnyttjat människor som inte givit sitt medgivande. I ett fall gav man gulsotssmitta till mentalt handikappade barn på en institution. ^7.120När skadliga försök med människor upptäcks ger detta med rätta oftast upphov till upprörda protester från forskare. Mycket ofta utgör de ytterligare ett exempel på arrogansen hos de forskningsledare som anser att ökade kunskaper kan rättfärdiga allt. Men om forskaren hävdar att experimentet är tillräckligt viktigt för att djurens lidande ska anses befogat, varför är det då inte tillräckligt viktigt för att göra människors lidande befogat, om människorna står på samma mentala nivå? Vilken är skillnaden mellan de två försöksobjekten? Att det ena tillhör vår art medan det andra inte gör det? Att vädja till den skillnaden vore emellertid att avslöja en partiskhet som inte kan farsvaras mer än rasism eller någon annan form av ogrundad diskriminering.

Analogin mellan rasförtryck och artförtryck håller inte bara i teorin utan också i praktiken på experimentens område. Ohöljd speciesism vållar smärtsamma experiment med andra arter. Det motiveras med att de bidrar till kunskaper och möjlig nytta för vår egen art. Ohöljd rasism har vållat smärtsamma experiment med andra raser. Detta har motiverats med att att de bidrar till kunskaper och möjlig nytta för den ras som utför experimenten. Nästan tvåhundra läkare, varav flera var framstående i medicinens värld, deltog under Tysklands nazitid i experiment med judar samt ryska och polska fångar. En del av experimenten behandlades i föreläsningar på medicinska högskolor och tusentals läkare kände till att de pågick. Protokollen visar att doktorer lugnt lyssnade på andra doktorers muntliga redogörelser för hur man tillfogade dessa ``lägre raser'' fruktansvärda skador. Utan att någon antydde den mildaste invändning mot försökens karaktär fortsatte man därefter med att diskutera vilka slutsatser som kunde dras av dem. Parallellerna mellan dessa forskares attityder och nutida forskares attityder till djur är slående. Då som nu blev individer nedfrusna, upphettade och instängda i dekompressionskammare. Då som nu beskrevs dessa förlopp i en neutral vetenskaplig jargong. Följande avsnitt är hämtat ur en naziforskares rapport om ett experiment. Försöket görs med en människa som placerats i dekompressionskammare.

Ryckningar uppträdde efter fem minuter. Inom sex till tio minuter steg respirationsfrekvensen medan FP [försökspersonen] förlorade medvetandet. Mellan elfte och trettonde minuten sjönk andningen till tre inhaleringar per minut för att sedan avstanna helt vid periodens slut... Obduktionen påbörjades ca en halv timme efter att andningen upphört. ^7.121

Försök med dekompressionskammare tog inte slut med nazisternas nederlag. De fortsatte med ickemänskliga djur. På universitetet i Newcastle on Tyne i England använde forskarna exempelvis grisar. Grisarna utstod upp till åttioen dekompressionsperioder under ca nio månader. Samtliga drabbades av dekompressionssjuka (dykarsjuka). En del dog under sådana attacker. ^7.122Alltför väl illustrerar detta exempel den store judiske författaren Isaac Bashevis Singers ord: ``I sitt uppförande mot djur är alla människor nazister'' ^7.123

Experiment på individer som står utanför forskarens egen grupp är en historia som ständigt upprepar sig med olika offer. Det mest beryktade fallet med människoexperiment i USA under 1900-talet var när man avsiktligen lät bli att bota syfilispatienter i Tuskegee, Alabama. Syftet var att studera sjukdomens naturliga förlopp. Detta inträffade långt efter att man upptäckt att penicillin utgör ett effektivt botemedel mot syfilis. Experimentets ej botade offer var naturligtvis svarta. ^7.124Den största skandalen med människoexperiment internationellt sett under förra decenniet var antagligen när följande kom till allmänhetens kännedom i Nya Zeeland 1987: En respekterad läkare vid ett större sjukhus i Auckland bestämde sig för att inte behandla patienter med symtom på början till cancer. Han försökte bevisa en oortodox teori om att denna sorts cancer inte skulle utvecklas vidare. Patienterna blev dock inte upplysta om att de deltog i ett experiment. Teorin var felaktig och tjugosju av hans patienter dog. Den här gången var offren kvinnor. ^7.125

När sådant blir känt visar allmänhetens reaktion att våra gränser för moralisk hänsyn är generösare att nazisternas. Vi kan inte längre sanktionera en lägre grad av hänsyn till andra människor Emellertid tycks vi fortfarande inte ta någon verklig hänsyn till många kännande varelser.

Ännu har vi inte besvarat frågan om när ett experiment skulle kunna våra berättigat. ``Aldrig!'' håller inte. Det är lockande att uttrycka moralen i svartvitt på detta sätt eftersom man då slipper tänka över enskilda fall. Svar i sådana absoluta termer kollapsar dock alltid under extrema omständigheter. Det är nästan alltid fel att tortera en människa men det är inte absolut fel. Om tortyr vore det enda sättet att hitta en atombomb som gömts i en källare i New York och programmerats att sprängas inom en timme vore tortyr berättigat. Om ett enstaka djurförsök kunde ge bot för en sjukdom som leukemi vore försöket berättigat på samma sätt. Men i verkliga livet är nyttan alltid mera avlägsen eller, i de flesta fall, obefintlig. Hur avgör vi då om ett experiment är berättigat?

Vi har sett att forskarna visar partiskhet gentemot sin egen art: De utför experiment på ickemänniskor för syften som inte skulle rättfärdiga liknande experiment med människor, inte ens hjärnskadade människor. Detta resonemang kan ge vägledning i vår frågeställning. Speciesistisk partiskhet är lika oberättigad som rasistisk. Därför kan experimentet inte vara berättigat om det inte har så stor betydelse att det också skulle våra berättigat att använda en hjärnskadad människa.

Denna princip är inte absolut till sin karaktär. Jag menar inte att det aldrig skulle kunna våra berättigat att utföra försök med en hjärnskadad människa. Om det verkligen vore möjligt att rädda flera liv med ett försök som bara tar ett liv och det inte fanns något annat sätt att rädda dessa liv så skulle det vara rätt att utföra försöket. Ett sådant fall skulle dock vara extremt ovanligt. Givetvis skulle inte något av de försök som beskrivits i detta kapitel passera denna testjämförelse. Det måste medges att denna skiljelinje liksom andra skiljelinjer skapar en grå zon av försök vars berättigande är svårt att avgöra. Sådana funderingar behöver vi dock inte bekymra oss om nu. Som detta kapitel visat befinner vi oss mitt uppe i ett nödläge: Miljontals djur utsätts för skrämmande plågor. Och ändamålen är uppenbart otillräckliga för att motivera plågorna enligt varje opartisk bedömning. När vi slutat utföra alla dessa experiment får vi tid att diskutera vad som ska göras angående den återstod som antas vara väsentliga för att rädda liv eller förhindra värre lidanden.

Den nuvarande bristen på kontroll över djurförsöken i USA möjliggör experiment av det slag som beskrivits här. Ett minimalt första steg på vägen skulle vara att kräva förhandsgodkännande av varje experiment. Godkännandet ska utfärdas av en etisk nämnd med djurskyddsrepresentanter och nämnden ska ha auktoritet att vägra medge djurförsök om den inte anser att försökets tänkbara nytta kan uppväga obehaget för djuren. Som vi sett existerar sådana system redan länder som Australien och Sverige. Systemen accepteras som rättvisa och rimliga av vetenskapsmännen i dessa länder. Med utgångspunkt från denna boks etiska resonemang ligger dessa system dock långt ifrån idealet. Djurskyddsrepresentanterna i nämnderna kommer från grupper med vitt skilda åsikter. Men självklart brukar de som mottar och accepterar inbjudningar att delta i djurförsöksetiska nämnder tillhöra de mindre radikala grenarna av rörelsen. De kanske inte själva anser att de ickemänskliga djurens intressen är berättigade till lika stor hänsyn som mänskliga intressen. Även om de skulle anse det så kan de finna det omöjligt att omsatta sin åsikt i praktiken när de bedömer ansökningar om att få utfara djurförsök: De skulle inte kunna övertala nämndens övriga medlemmar. Sannolikt kommer de istället att kräva en ordentlig granskning av alternativen, genuina ansträngningar att minska smärtan och en tydlig förevisning av betydande möjlig nytta som är tillräckligt stor för att uppväga den smärta och det lidande som inte kan elimineras i försöket. En djurförsöksetisk nämnd som verkar idag skulle nästan oundvikligen tillämpa kriterierna på ett speciesistiskt sätt. Djurs lidande skulle alltså väga lättare än tänkbar mänsklig nytta. Trots detta skulle många nu tillåtna smärtsamma experiment försvinna om man lade vikt vid sådana regler. Och lidandet vid de djurförsök som tillåts skulle kunna reduceras.

I en samhälle som i grunden är artförtryckande finns det ingen enkel läsning på dessa problem med etiska nämnder. En del djuraktivister vill därför inte ha något att göra med dem. Istället kräver de totalt och omedelbart förbud mot alla djurförsök. Under de senaste hundrafemtio årens kamp mot djurförsök har sådana krav ofta rests. De har inte visat några tecken på att vinna gehör bland väljarmajoriteten i något land. Samtidigt har antalet plågade försöksdjur fortsatt öka ändå fram till de sena genombrott som beskrivits i detta kapitel. Arbetet för att uppnå dessa genombrott genomfördes av människor som funnit en väg förbi inställningen ``allt eller inget''. I praktiken har den inställningen inneburit ``inget'' för djuren.

Allmänheten har inte övertygats av kravet på omedelbart förbud mot djurförsök. En anledning är att forskarna svarat med att hävda att det skulle våra liktydigt med att avstå från utsikterna att finna botemedel mot sjukdomar som fortsätter att skörda våra egna och våra barns liv. I USA, där forskarna kan göra praktiskt taget vad de vill med djuren, skulle man kunna göra framsteg på följande sätt: fråga de forskare som försvarar djurförsök med nämnda argument om de skulle våra beredda att acceptera utslaget från en etisk nämnd. Nämnden skulle liksom många andra länder ha med djurskyddsrepresentanter och den skulle ha rätt att väga djurens lidande mot tänkbar nytta med forskningen. Svarar forskarna nej har de visat att försvaret av djurförsök med hänvisning till behovet av att bota svåra sjukdomar bara är en bedräglig avledning som tjänar till att vilseleda allmänheten angående vad forskarna vill ha: Tillstånd att behandla djuren som de vill. Av vilket annat skäl skulle forskaren vara obenägen att lämna beslutet om att utföra experimentet till en etisk nämnd? Nämnden skulle säkerligen vara lika angelägen om att stoppa svåra sjukdomar som övriga medborgare är. Svarar forskarna ja bör man be dem underteckna en begäran om att sådana etiska nämnder inrättas.

Anta att vi fick möjlighet att komma längre än minimala reformer av det slag som redan existerar i mer upplysta länder. Anta att vi nådde den punkt där djurs intressen verkligen ägnades lika stor hänsyn som samma intressen hos människor. Det skulle betyda slutet för dagens enorma djurförsöksindustri. Över hela världen skulle burar tömmas och laboratorier slå igen. Men man ska inte tro att den medicinska forskningen därmed skulle upphöra eller att en våg av otestade produkter skulle välla in på marknaden. Som jag tidigare påpekat är det sant att vi skulle bli tvungna att klara oss med färre nya produkter, baserade på erkänt säkra beståndsdelar. Det tycks inte vara någon större förlust. Det finns också alternativa testmetoder utan djur för test av verkligt väsentliga produkter. Detta gäller också andra typer av forskning.

I bokens första upplaga skrev jag att ``forskarna letar inte efter alternativ eftersom de helt enkelt inte bryr sig tillräckligt mycket om de djur som de använder''. Jag tillfogade en förutsägelse: ``Med tanke på hur små ansträngningar som gjorts på området utlovar de tidiga resultaten betydligt större framsteg om ansträngningarna trappas upp.'' Båda dessa påståenden har visat sig vara sanna under det sista decenniet. När det gäller produkttestning har ansträngningarna för att hitta alternativ till djurförsök ökat starkt - inte för att vetenskapsmännen plötsligt börjat bry sig mera om djur, utan för att aktivister i rörelsen för djurens frigörelse kämpat hårt. Detsamma skulle kunna hända på många andra områden med djurförsök. Visserligen har tiotusentals djur tvingats att andas in tobaksrök i månader eller t.o.m. år. Men beviset för samband mellan tobaksbruk och lungcancer byggde på data från kliniska observationer av människor ^7.126USA:s regering fortsätter satsa miljarder dollar på cancerforskning medan den samtidigt gynnar tobaksindustrin. En stor del av forskningsanslagen går till djurförsök, varav många bara har en avlägsen anknytning till cancerbekämpning. Det har visat sig att forskare döpt om sitt projekt till ``cancerforskning'' när de funnit att de på så sätt kan få mera pengar till det än under en annan varubeteckning. Under tiden förlorar vi kampen mot de flesta former av cancer. Även om man justerar siffrorna med hänsyn till befolkningens ökade genomsnittsålder har genomsnittsantalet cancerfall ökat med omkring en procent per år under trettio år (United States National Cancer Institute 1988). Nyare uppgifter om en nedgång i antalet lungcancerfall bland unga i USA kan våra första tecknet på att trenden vänder. Om denna välkomna minskning av lungcancerfall stämmer så beror det emellertid inte på bättre behandlingsformer, utan på att yngre människor, särskilt yngre vita män, röker mindre. överlevnadschansen vid lungcancer har knappast ökat. ^7.127Vi vet att 80 - 85rökning. Vi måste fråga oss om vi kan försvara att tusentals djur tvingas dra in tobaksrök tills de utvecklar lungcancer samtidigt som vi vet att sjukdomen i stort sett skulle utrotas om tobaksbruket upphörde. En del bestämmer sig för att fortsätta röka trots att de vet att de därigenom riskerar lungcancer. Är det rätt att låta djuren betala priset för detta beslut?

Våra dåliga resultat i kampen mot lungcancer svarar mot cancerbehandlingen mera generellt. Trots att framgångar uppnåtts i behandlingen av vissa enskilda cancerformer har antalet personer som överlevt mer än fem år efter att cancer konstaterats inte ökat med mer att knappt en procent. ^7.128Förebyggande åtgärder är en mera lovande väg, särskilt då att lära folk leva mer hälsosamma liv.

Fler och fler vetenskapsmän erkänner nu att djurförsök ofta faktiskt försvårar utökad förståelse av människans sjukdomar och deras botemedel. Forskare vid National Institute of Environmental Health Sciences i North Carolina varnade nyligen för att djurförsök inte skulle kunna peka ut de kemikalier som vållar cancer hos människor. Människor som utsätts för arsenik tycks löpa ökad cancerrisk men denna effekt visar sig inte i laboratorietester med djur. ^7.129Vid det prestigefyllda Walter Reed Army Institute of Research i USA utvecklades ett malariavaccin på djur 1985. Vaccinet visade sig våra i stort sett utan verkan på människor. Ett vaccin som utvecklats på frivilliga försökspersoner av forskare i Colombia har visat sig vara mer effektivt. ^7.130Nuförtiden försvaras ofta djurförsök med tal om vikten av att finna bot mot AIDS. Men Robert Gallo, som var först i USA med att isolera HIV (AIDS-viruset) har sagt att ett tänkbart vaccin som utvecklats av de franske forskaren Daniel Zagury visat sig vara mer effektivt för att stimulera HIV-antikroppsproduktion hos människor än hos djur. Han tillade: ``Resultaten av chimpansförsök har inte varit alltför upplyftande... Kanske vi borde börja med mänskliga försök mera aggressivt''. <sup>7.131</sup>Folk med AIDS har betecknande nog instämt i denna begäran: låt oss bli era försökskaniner``, vädjade den homosexuelle aktivisten Larry Kramer. ^7.132

Uppenbarligen ligger det något i denna begäran. Botemedel hittas snabbare om försöken direkt utförs med människor. P.g.a. sjukdomens natur och de starka banden mellan många av medlemmarna i den homosexuella gemenskapen råder ingen brist på frivilliga. Naturligtvis måste man slå vakt om att alla frivilliga helt förstår vad de gör och att de inte står under påtryckningar eller tvång att delta i försöken. Det skulle dock inte våra oförnuftigt att ge sitt medgivande. Varför ska människor dö av en hundraprocentigt dödlig sjukdom medan ett möjligt botemedel testas på djur som normalt inte utvecklar AIDS i alla fall?

Förespråkarna för djurförsök gillar att berätta att djurförsöken starkt ökat vår förväntade livslängd. Mitt i debatten om reformering av de brittiska lagarna rörande djurförsök satte den brittiska läkemedelsindustrins centralförbund exempelvis in en helsidesannons i The Guardian. Rubriken lydde ''Det sägs att livet börjar vid fyrtio. För inte så länge sedan var det ungefär då som det tog slut``. Annonsen sade vidare att det nu ansågs som en tragedi ifall en man dog i fyrtioårsåldern medan det var normalt att delta i begravningen av en fyrtioåring på 1800-talet eftersom den genomsnittliga levnadsåldern då bara var fyrtiotvå. Annonsen hävdade att ''forskning som kräver djurförsök har möjliggjort de landvinningar som gör att de flesta av oss kan leva tills vi är över sjuttio``.

Sådana påståenden är helt enkelt osanna. Just denna annons var så skärande felaktig att en specialist i samhällsmedicin, dr. David St. George, skrev till läkartidningen The Lancet att ''annonsen utgör utmärkt läromaterial eftersom den illustrerar två viktiga felslut i tolkningen av statistik.`` Han hänvisade också till Thomas McKeowns betydelsefulla bok The Role of Medicine. ^7.133Den utkom 1976 och initierade en debatt angående de sociala och miljömässiga förändringarnas relativa inverkan, jämfört med de medicinska ingreppens, på den minskade dödligheten sedan mitten av 1800-talet. Vidare, tillade dr. David St. George:

Debatten har stillnat och det är nu allmänt accepterat att medicinska åtgärder bara haft marginell inverkan på befolkningsdödligheten. Denna inverkan förekommer främst på ett sent stadium, efter att dödligheten redan sjunkit drastiskt. ^7.134

J.B. och S.M. McKinley drog en liknande slutsats i en undersökning av hur tio svåra infektionssjukdomar avtagit i USA. De visade att dödligheten sjunkit drastiskt redan innan någon ny form av medicinsk behandling introducerats (antagligen p.g.a. förbättrad hygien och bättre kosthåll). Detta gällde samtliga undersökta sjukdomar utom polio. De granskade också det faktum att dödligheten totalt sett minskat med 40''återhållsamma`` uppskattningen att

kanske 3,5på medicinska åtgärder när det gäller de svåraste infektionssjukdomarna. Den medicinska vetenskapen gör anspråk på att ha haft mest framgång med att minska dödligheten av just dessa sjukdomar. Med tanke på det är det faktiskt så att 3,5uppskattning av den tänkbara övre gränsen för de medicinska åtgärdernas andel i orsakerna till minskningen av dödlighet i infektionssjukdomar i USA. ^7.135

Kom ihåg att dessa 3,5Själva djurförsöksverksamheten kan på sin höjd utgöra en bråkdel av detta oansenliga bidrag till den minskade dödligheten.

Genuin hänsyn till försöksdjurens intressen kommer utan tvekan att sätta käppar i hjulen för en del forskningsområden. En del kunskapsmässiga framsteg skulle utan tvekan ha varit svårare att uppnå utan djurförsök. Den som försvarar djurförsök presenterar ofta exempel på viktiga upptäckter så långt tillbaka som Harveys iakttagelser av blodomloppet. Andra exempel är Bantings och Bests upptäckt av insulinet och dess betydelse vid diabetes, upptäckten att polio är ett virus och utvecklandet av poliovaccin, flera upptäckter som gjort hjärtkirurgi och bypassoperationer av kranskärl möjliga samt förståelsen av vårt immunsystem och hur man övervinner bortstötning av transplanterade organ. ^7.136 Motståndare till djurförsök har förnekat att djurförsök varit väsentliga för dessa upptäckter. ^7.137Min avsikt är inte att ta ställning till denna kontrovers här.

Vi har sett att den kunskap som vunnits ur djurförsök på sin höjd givit ett mycket litet bidrag till att förlänga våra liv. Dess bidrag till bättre livskvalitet är svårare att uppskatta. I en mer grundläggande mening är kontroversen om nyttan av djurförsök till sin natur olöslig: även om man gjort värdefulla upptäckter med hjälp av djurförsök så kan vi inte avgöra hur framgångsrik den medicinska vetenskapen skulle varit om den från början varit tvingad att utveckla alternativa forskningsmetoden En del upptäckter skulle förmodligen försenats eller kanske aldrig blivit gjorda. Å andra sidan skulle man sluppit följa en mängd villospår. Det är också möjligt att medicinen hade utvecklats i en mer verksam riktning med betoning på hälsosamt leverne snarare än botemedel.

I vilket fall som helst kan man inte avgöra frågan om det berättigade i djurförsök genom att peka på nyttan för oss, hur övertygande beläggen för sådan nytta att må vara. Den etiska principen om lika hänsyn till intressen utesluter en del medel för att nå kunskap. Rätten att söka kunskap är inte helig. Vi godtar redan många restriktioner för vetenskaplig verksamhet. Vi tror inte att forskare i allmänhet har rätt att utföra smärtsamma eller dödliga experiment på människor som inte gett sitt medgivande. Det hjälper inte att sådana försök i många fall skulle ge snabbare resultat än någon annan metod. Nu behöver vi vidga omfånget av denna existerande restriktion för vetenskaplig forskning.

Slutligen är det viktigt att inse varför de svåraste hälsoproblemen i världen till största delen fortsätter att våra olösta. Det beror inte på att vi inte vet hur man förhindrar sjukdomsspridning och håller folk friska, utan på att ingen lägger ner tillräckligt mycket kraft och pengar på att göra det som vi redan kan. I Asien, Afrika, Latinamerika och den industrialiserade västvärldens fattiga vrår härjar sjukdomar som vi i stort sett har kunskap att bota. I samhällen med tillräcklig näring, hygien och sjukvård har de utrotats. Man har beräknat att 250 000 barn dör varje vecka runtom i världen. En fjärdedel av dessa dödsfall beror på vätskebrist till följd av diarré. En enkel välkänd behandling som inte kräver några djurförsök skulle rädda dessa barns liv. ^7.138 De som verkligen bekymrar sig om att förbättra hälsovården skulle antagligen ge ett mer effektivt bidrag till mänsklig hälsa om de lämnade sina laboratorier och såg till att vår redan befintliga medicinska kunskap nådde ut till de som bäst behöver den.

När allt denna sagts återstår den praktiska frågan: Vad kan vi göra åt den omfattande djurförsöksverksamheten? Otvivelaktigt behöver man göra något som ändrar myndigheternas inställning, men vad exakt ska man göra? Hur kan den vanlige medborgaren hjälpa till till med förändringen?

Lagstiftande myndigheter har en tendens att bortse från väljargruppers protester mot djurförsök. Det beror på att de påverkas oproportionerligt hög grad av grupper bland forskare, läkare och veterinärer. I Washington har de inrättat registrerade politiska påtryckningsgrupper som bedriver hård lobbyverksamhet för att stoppa förslag som vill inskränka djurförsöken. Eftersom politikerna inte har tid att skaffa sig expertkunskaper på området litar de ofta på vad ''experterna`` säger till dem. Det här är dock en moralisk fråga, inte en vetenskaplig. Och ''experterna`` har vanligtvis intresse av fortsatt experimenterande. I varje fall är de så genomsyrade av kunskapsfrämjandets etik att de inte kan distansera sig från denna roll och stå för en kritisk granskning av kollegernas handlingar. Dessutom har man nu skapat professionella PR-företag, exempelvis National Association för Biomedical Research, vars enda syfte är att bättra på den yttre bilden av djurförsöksbranschen inför allmänheten och politikerna. Företaget har publicerat böcker och videofilmer samt organiserat kurser i hur forskare kan försvara djurförsök. Jämte liknande organisationer har denna organisation blomstrat allteftersom fler människor engagerat sig i frågan om djurförsök. I samband med en annan lobbygrupp, brittiska läkemedelsindustrins centralförbund, såg vi hur sådana grupper kan vilseleda allmänheten. I diskussioner om djurförsök måste lagstiftarna lära sig att behandla sådana organisationer så som de skulle behandla General Motors och Ford i diskussioner om luftföroreningar. Det gäller även läkarnas, veterinärernas, psykologernas och biologernas förbund.

Reformerna underlättas inte heller av de storföretag som sysslar med den lönsamma affären att föda upp eller fånga in djur till försäljning. Eller firmor som framställer och marknadsför burarna som djuren ska bo i, maten djuren föds upp med och utrustningen till experimenten djuren ska ingå i. Dessa firmor är beredda att lägga ner stora summor pengar på att förhindra lagstiftning som berövar dem en profitabel marknad. När finansiella intressen av detta slag ingår förbund med medicinens och vetenskapens prestige måste kampen mot laboratoriernas artförtryck nödvändigtvis bli svår och utdragen. Vilken är då den bästa vägen till framgång? Det verkar inte troligt att någon av de större västerländska demokratierna kommer att förbjuda alla djurförsök i ett slag. Regeringar fungerar helt enkelt inte på det sättet. Djurförsöken kommer att försvinna först när en serie mindre reformer som stegvis minskat deras betydelse, lett till att de ersatts på många områden samt starkt förändrat allmänhetens attityd till djur. Den omedelbara uppgiften är alltså att arbeta för dessa delmål. De kan ses som milstolpar på den långa vägen till eliminering av all exploatering av kännande djur. Alla som vill få ett slut på djurens lidanden kan försöka informera om vad som händer på universitet och kommersiella laboratorier i deras eget samhälle. Konsumenter kan vägra köpa produkter som testats på djur - alternativ finns nu tillgängliga, särskilt kosmetika. Studenter bör vägra utföra experiment de anser vara oetiska. Var och en kan granska vetenskapliga tidskrifter för att få reda på var man utför plågsamma djurförsök och sedan finna en väg att göra allmänheten medveten om vad som pågår.

Frågan måste också bli politisk. Som vi sett mottar politikerna enorma mängder brev om djurförsök. Många års hårt arbete har dock krävts för att göra djurförsöken till en politisk fråga. I många länder har nu lyckligtvis så blivit fallet. Djurförsök behandlas på ett seriöst sätt av politiska partier i Europa och Australien, särskilt av partier som befinner sig nära den politiska färgskalans gröna delar. I USA:s presidentval 1988 innehöll republikanernas partiplattform kravet att proceduren för godkännande av alternativ till djurförsök vid testning av medicin och kosmetika måste göras snabbare och enklare.

Exploateringen av försöksdjur är en del av det vidare problemet med artförtryck. Troligen kan denna exploatering inte försvinna helt förrän artförtrycket i sig försvunnit. Men en dag kommer våra barnbarn att läsa om vad som pågick i laboratorierna på 1900-talet. Och när de ser vad människor som i övrigt är civiliserade kan göra kommer de säkerligen att känna samma förfäran och skepsis som vi idag känner när vi läser om de ohyggligheter som förekom vid romerska gladiatorspel eller slavhandeln på sjuttonhundratalet.

Fotnoter

... PEP''.^7.1

U.S. Air Force, School of Aerospace Medicine, Report No. USAFSAM-TR-82-24, augusti 1982.

... visats.^7.2

U.S. Air Force, School ofAerospaceMedicine,ReportNo. USAFSAM-TR-87-19, oktober 1987.

... PEP-uppgiften.^7.3

U.S. Air Force, School of Aerospace Medicine, Report No. USAFSAM-TR-87-19, s.6.

... djur''^7.4

Donald J. Barnes, ``A Matter of Change'', i Peter Singer, red., In Defense of Animals (Oxford: Blackwell 1985).

... Kambodja.^7.5

Air Force Times, 28 november 1973. The New York Times, 14 november 1973.

... tillstyrkas.''^7.6

B. Levine et al., ``Determination of the Chronic Mammalian Effects of TNT: Twenty-six Week Subchronic Oral Toxicity Study of Trinitrobuene (TNT) in the Beagle Dog'', Phase II, Final Report (U.S. Army Medical Research and Development Command, Fort Detrick, Maryland, juni 1983).

... dagar.^7.7

Carol G. Franz, ``Effects of Mixed Neutron-gamma Total-body Iradiation on Physical Activity Performance on Rhesus Monkeys'', Radiation Research 101:434-441 (1985).

... fruktan.^7.8

Proceedings of the National Academy of Science 54:90 (1965).

... jord.''^7.9

Engineering and Science 33:8 (1970).

... liv.^7.10

Maternal Care and Mental Health, World Health Organization Monograph Series, 2:46 (1951).

... tillbaka.^7.11

Engineering and Science 33:8 (1970).

... besvara.^7.12

Journal of Comparative and Physiological Psychology 80 (1):11 (1972).

... apor.^7.13

Behavior Research Methods and Instrumentation 1:247 (1969).

... avvisande.^7.14

Journal ofAutism and Childhood Schizophrenia 3 (3):299 (1973).

... plastleksaken.^7.15

Journal of Comparative Psychology 98:35-44 (1984).

... tvivelaktiga.^7.16

Developmental Psychology 17:313-318 (1981).

... krävdes.^7.17

Primates 25:78-88 (1984).

... modersberövande.^7.18

Uppgifter om forskning har sammanställts av fil.dr. Martin Stephens i Maternal Deprivation Experiments in Psychology: A Critique of Animal Models, en rapport på uppdrag av de amerikanska, nationella och New England-baserade antidjurförsöksgrupperna (Boston 1986).

... djurförsök.^7.19

Statistics of Scientific Procedures on Living Animals, Great Britain 1988, Command Paper (London, Her Majesty's Stationery Office, 1989).

... utbildning''.^7.20

U.S. Congress Office of Technology Assessment, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education (Washington, D.C. Government Printing Office 1986), s.64.

... 1965.^7.21

Utfrågning inför The Subcommittee on Livestock and Feed Grains oft he Committee on Agriculture, Representanthuset, USA 1966, s.63.

... inkluderade).^7.22

Se A. Rowan, Of Mice, Models and Men (Albany, State University of New York Press 1984), 5.71. Den senare revideringen finns i ett personligt meddelande till OTA: Se Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.56.

... årligen.^7.23

OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.56.

... Japan.^7.24

Experimental Animals 37:105(1988).

... gallret.^7.25

Nature 33:445 (4 augusti 1988).

... substans''.^7.26

The Harvard Bioscience whole Rat Catalog (South Natick, Mass., Harvard Bioscience 1983).

... tryck.^7.27

Littlewoodkommitténs rapport, ss. 53, 166, citerat av Richard Ryder ``Experiments on Animals'' i Stanley och Roslind Godlovitch samt John Harris, red., Animals, Men and Morals (New York: Taplinger, 1972), s.43.

... år.^7.28

Uppgifterna har framräknats av Lori Gruen och är baserade på faktauppgifter från U.S. Public Health Service, Computer Retrieval of information on Scientific Projects (CRISP) reports.

... 2.''^7.29

Journal of Comparative and Physiological Psychology 67 (1):110 (1969).

... 1985.^7.30

Bulletin of the Psychonomic Society 24:69-71 1986).

... minnesfarlust.^7.31

Behavioral and Neural Biology 101:269-299 (1987).

... ångest''.^7.32

Pharmacology, Biochemistry, and Behavior 17:645-649 (1982).

... åren''.^7.33

Journal of Experimental Psychology: Animal Behavior Processes 10:307-323 (1984).

... hundar.^7.34

Journal of Abnormal and Social Psychology 48 (2):291 (april 1953).

... uppnåtts.^7.35

Journal of Abnormal Psychology 73 (3):256 (jun 1968).

... igen.^7.36

Animal Learning and Behavior 12:332-338 (1984).

... återstår''^7.37

Journal of Experimental Psychology: Animal Behavior Processes 12:277-290 (1986).

... inlärt''.^7.38

Psychological Reports 57:1027-1030 (1985).

... mening.^7.39

Progress in Neuro-Psychopharmacology and Biological Psychiatry 8:434-446 (1984).

... chocken.^7.40

Journal of the Experimental Analysis of Behavior 19 (1):25 (1973).

... chocker.^7.41

Journal of the Experimental Analysis of Behavior 41:45-52 (1984).

... natur''.^7.42

Aggressive Behavior 8:371-383 (1982).

... klarläggas.^7.43

Animal Learning and Behavior 14:305-314 (1986).

... djur.^7.44

Behavioral Neuroscience 100 (2):90-99 och 98 (3):541-555 (1984).

... elchocker.^7.45

OTA, Alternatives to Animal use in Research, Testing and Education, 8.132.

... djuret.^7.46

A. Heim, Intelligence and Personality (Baltimore: Penguin 1971). En utomordentlig diskussion av hela denna fråga finns i Bernard Rollins The Unheeded Cry: Animal Consciousness, Animal Pain, and Science (New York, Oxford University Press 1989).

...^7.47

Chris Evans, ``Psychology Is About People'', New Scientist, 31 augusti 1972, s.453.

... djur.^7.48

Statistics of Scientific Procedures on Living Animals, Great Britain 1988 (London, Her Majesty's Stationery Office 1989), tabell 7, 8 och 9.

... behov.^7.49

J.P. Griffin och G.E. Diggle, British Journal of Clinkal Pharmacology 12:453-463 (1981).

... tillgå.^7.50

OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.168.

... fly.^7.51

Journal of the Society of Cosmetic Chemists 13:9 (1962).

... tillgängliga.^7.52

OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.64.

... död.^7.53

Toxicology 15 (1):31-41 (1979).

... T-2-exponering''.^7.54

David Bunner et. al., Clinical and Hematological Effects of T-2 Toxin on Rats, Interim Report (U.S. Army Medical Research and Development Command, Fort Detrick, Maryland, 2 augusti 1985). Citaten från inrikesdepartementet är hämtade från Report to the Congress for Secretary of State Alexander Haig March. 22, 1982: Chemical Warfare in S.E. Asia and Afghanistan (U.S. Department of State Special Report No.98, Washington D.C., 1982).

... blixtlås.^7.55

M.N. Gleason et. al., red., Clinical Toxicology of Commercial Products (Baltimore, Williams and Wilkins 1969).

... patienter.^7.56

PCRM Update (Newsletter of the Physicians Committee for Responsible Medicine, Washington D.C.) juli-augusti 1988, s.4.

... deformitet.^7.57

S.F. Paget, red., Methods in Toxicology (Blackwell Scientific Publications 1970) 85.4,134-139.

... högre.^7.58

New Scientist, 17 mars, 1983.

... patienter.^7.59

Angående Practolol, se W.H. Inman och F.H. Goss, red., Drug Monitoring (New York: Academic Press, 1977). Angående Zipeprol, Se C. Moroni et.al., The Lancet, 7 januari 1984, s.45. Referenserna är hämtade från Robert Sharpes The Cruel Deception, (Weilingborough, Northants, Thorsons 1988).

... människor.^7.60

S.F. Paget, red., Methods in Toxicology (Blackwell Scientific Publications 1970) s.132.

... människor''.^7.61

G.F. Somers, Quantitative Method in Human Pharmacology and Therapeutics (Elmsford, N.Y., Pergamon Press 1959), citerat av Richard Ryder i Victims of Science (Fontwell, Sussex, Centaur PressiState Mutual Book 1983), s.153.

... ofelbara''.^7.62

Insändare, publicerad i West County Times (Kalifornien), 17 januari 1988).

... människor''.^7.63

Enligt DVM: The Newsmagazine of Veterinary Medicine 9:58 (juni 1988).

... SKULL?''^7.64

The New York Times, 15 april 1980.

... vägen.^7.65

Fler detaljer återges i Henry Spiras ``Fighting to Win'' i Peter Singer, red., In Defense of Animals.

... Animals.^7.66

PETA News (People för the Ethical Treatment of Animals, Washington, D.C.) 4(2):19 (mars/april 1989).

... 1989.^7.67

``Noxell Significantly Reduces Animal Testing'', Informationsblad från Noxell Corporation, Hunt Valley, Maryland, 28 december 1988. Douglas McGill, ``Cosmetics Companies Quietly Ending Animal Test?'', The New York Times, 2 augusti 1989, s.1.

... test.^7.68

``Avon Validates Draize Substitute'', Informationsblad, Avon Products, New York 5 april 1989.

... metoder.^7.69

The Alternatives Report (Center for Animals and PublicPolicy,Tufts School of Veterinary Medicine, Grafton;Massachusetts) 2:2 (juli/augusti 1989). ``Facts About Amway and the Environment'', Amway Corporation, Ada, Michigan, 17 maj 1989.

... djurförsök.^7.70

``Avon Announces Permanent End to Animal Testing'', Informationsblad, Avon Products, New York 22 juni 1989.

... tillverkning.^7.71

Douglas McGill, ``Cosmetics Companies Quietly Ending Animal Tests'', The New York Times, 2 augusti 1989, s.1.

... synvinkel.^7.72

``Industry Toxicologists Keen on Reducing animal Use'', Science, 17 april 1987.

... korrekta''.^7.73

Barnaby J. Feder, ``Beyond White Rats and Rabbits'', The New York Times, 28 februari 1988, ekonomidelen s.1. Se också Constance Holen, ``Much Work But Slow Going on Alternatives to Draize Test,'' Science, 14 oktober 1985, s.185.

... utföras.^7.74

Judith Hampson, ``Brussels Drops Need for Lethal Animal Tests'', New Scientist, 7 oktober 1989.

... ögon.^7.75

Coalition to Abolish LD50, Coordinators Report 1983 (New York 1983), s.1.

... den.^7.76

H.C. Wood, Fever: A Study of Morbid and Normal Physiology, Smithsonian Contributions to Knowledge, nr.357 (Lippincott 1880).

... hög''.^7.77

The Lancet, 17 september 1881, s.551.

... kammaren.^7.78

Journal of the American Medical Association 89 (3):177 (1927).

... .^7.79

Journal of Pediatrics 45:179 (1954).

... överleva''.^7.80

Indian Journal of Medical Research 56 (1):12 (1968)

... feber''.^7.81

S. Cleary, red., Biological Effects and Health Implications of Microwave Radiations, U.S. Public Health Service Publication PB 193:898 (1969).

... människor.''^7.82

Thrombosis et Diathesis Haemorphagica 26(3):417 (1971).

... tillfrisknande''.^7.83

Archives of internal Medicine 131:688 (1973).

... beaglehundar''.^7.84

G. Hanneman och J. Sershon, ``Tolerance Endpoint for Evaluating the Effects of Heat Stress in Dogs'', FAA Report #FAA-AAM-84-5, juni 1984.

... tillgänglig.^7.85

Journal of Applied Physiology 53:1171-1174 (1982).

... värmeskador''.^7.86

Aviation, Space, and Environmental Medicine 57:659-663 (1986).

... människor.^7.87

B. Zweifach, ``Aspects of Comparative Physiology of Laboratory Animals Relative to Problems of Experimental Shock'', Federal Proceedings 20, Suppl. 9:18-26 (1961);citerad från Aviation,Space, and Environmental Medicine 50 (8):8-19 (1979).

... chocktillstånd.^7.88

Annual Review of Physiology 8:335(1946).

... variationer''.^7.89

Pharmacological Review 6 (4):489 (1954).

... avseende.^7.90

K. Hobler och R. Napodano, Journal of Trauma 14 (8):716 (1974).

... skattemedel.^7.91

Martin Stephens, A Critique of Animal Experiments on Cocaine Abuse. Rapporten är sammanställd för de amerikanska, nationella och New England-baserade antidjurförsöksföreningarna (Boston 1985).

... erhålla''.^7.92

Health Care 2 (26), 28 augusti - 10 september 1980.

... primater.^7.93

Journal of Pharmacology and Experimental Therapeutics 226 (3)783-789 (1983).

... morfinintaget.^7.94

Psychopharmacology 88:500-504 (1986).

... ``opassande''.^7.95

Bulletin of the Psychonomic Society 22 (1):53-56 (1984).

... döden.^7.96

European Journal of Pharmacology 40:114-115 (1976).

... experimenterande.^7.97

Newsweek, 26 december 1988, s.50. ``TSU Shuts Down Cornell Cat Lab'', The Animals Agenda 9(3):22-25 (mars 1989).

... ont.^7.98

S. Milgram, Obedience to Authority (New York, Harper and Row 1974). Jag tar här tillfället att kommentera den omfattande etiskt grundade kritik som dessa experiment har utsatts för p.g.a. att experimenten utnyttjat människor utan deras medgivande. Visst är det synnerligen tveksamt om Milgram borde lurat experimentdeltagarna på det sätt som skedde. Men när vi jämför vad de drabbades av med vad de ickemänskliga djuren ofta drabbas av, ger detta också en bild av hur mycket känsligare de flesta människor är när det galler att bedöma det etiska i experiment med människor.

... system).^7.99

Monitor, en publikation från amerikanska psykologförbundet, mars 1978.

... djurförsöksledare.^7.100

Donald J. Barnes, ``A Matter of Change'', i Peter Singer, red., In Defense of Animals (Oxford: Blackwell 1985), s.160, 166.

... yrkesbana.^7.101

The Death Sciences in Veterinary Research and Education, (New York, United Action for Animals), s.iii.

... djurens''.^7.102

Journal of the American Veterinary Medical Association 163 (9):1 (i november 1973).

... djur.^7.103

Association of Veterinarians for Animal Rights, Address: 15 Dutch St., Suite 500-A, New York, N.Y. 10038-3779.

... publiceras.''^7.104

Journal of Comparative and Physiological Psychology 55:896 (1962).

... experimentsyftet''.^7.105

Scope (Durban, Sydafrika), 30 mars 1973.

... system''.^7.106

Robert J. white, ``Antivivisection: The Reluctant Hydra'', The American Scholar 40 (1971), omtryckt i T. Regan och P. Singer, red., Animal Rights and Human obligations första utg. (Englewood CIITh N.J., Prentice-Hall 1976), s.169.

... jämlikar''.^7.107

The Plain Dealer, 3 juli 1988.

... forskning.^7.108

Birmingham News, Birmingham, Alabama, 12 februari 1988.

...P^7.109

``The Price of Knowledge'', radioprogram i New York, 12 december 1974 WNET/13, avskriften har tillhandahållits av WNET113 och Henry Spira.

... experiment.^7.110

Citerad i rapporten från OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.277.

... Australia.^7.111

National Health and Medical Research Council, Code of Practice for the Care and Use of Animals for Experimental Purposes (Australiska regeringens informationsservice, Canberra 1985). Nyligen har reviderade regler godtagits; se ``Australian Code of Practice'', Nature 339:412 (8 juni 1989).

... Storbritannien.^7.112

OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.377.

... djurskyddslagstiftning''^7.113

Pat Monaghan, ``The Use of Animals in Medical Research,'' New Scientist, 19 november 1988, s.54.

... experimenten.^7.114

En sammanfattning av tilläggen från 1985, samt av lagstiftning och regler vid denna tid, finns i OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.280-286.

... djurlaboratorier.^7.115

OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.286-287.

... befogenheter''.^7.116

OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, s.287, 298.

... utnyttjar.^7.117

National Research Council, Use of Laboratory Animals in Biomedical and Behavioral Research (Washington D.C., National Academy Press 1988). Se särskilt C. Stevens' ``Individual Statement''.

... saken.^7.118

The Washington Post, juli 1985, s.A10 En mer detaljerad redogörelse för Gennarellifallet finns i Lori Gruen och Peter Singer, Animal Liberation: A Graphic Guide (London, Camden Press 1987), s.10-23.

... kaniner.^7.119

``Group Charges Gillette Abuses Lab Animals'', Chemical and Engineering News, 6 oktober 1986, s.5.

... institution.^7.120

H. Beecher, ``Ethics and Clinical Research'', New England Journal of Medicine 274:1354-1360 (1966).D.Rothman,``Ethics and Human Experimentation:Henry Beecher Revisited'', New England Journal of Medicine 317:1195-1199 (1987).

... upphört.^7.121

Från avskriften av ``Läkarmålet'', Fall I, Förenta staterna mot Brandt et. al. Citerat från W.L. Shirer, The Rise and Fall of the Third Reich (New York, Simon and Schuster 1960), s.985. Ytterligare beskrivningar av dessa experiment finns i R.J. Liftons The Nazi Doctors (New York, Basic Books 1986).

... attacker.^7.122

British Journal of Experimental Pathology 61:39 (1980), citerat från R. Ryder, ``Speciesism in the Laboratories'', i Peter Singer, red., In Defense of Animals, s.85.

... nazister''^7.123

I.B. Singer, Enemies, A Love Story (New York, Farrar, Straus and Giroux 1972).

... svarta.^7.124

Se James Tones, Bad Blood: The Tuskegee Syphilis Experiment (New York, Free Press 1981).

... kvinnor.^7.125

Sandra Coney, The Unfortunate Experiment (Auckland, Penguin Books 1988).

... människor^7.126

E.Wynder och D. Hoffman, i Advances in Cancer Research 8 (1964). Se också rapport från Royal College of Physicians, Smoking and Health (London 1962) samt studier utförda av USA:s hälsodepartement. Referenserna är hämtade från Richard Ryder, ``Experiments on Animals'' i Stanley och Roslind Godlovitch samt John Harris, red., Animals, Men and Morals (New York: Taplinger, 1972) s.78.

... ökat.^7.127

``U.S. Lung Cancer Epidemic Abating, Death Rates Show'', The Washington Post, 18 oktober 1989, s.1.

... procent.^7.128

``The Cancer Watch'', U.S. News & World Report, 15 februari 1988.

... djur.^7.129

Science 241:79 (1988).

... effektivt.^7.130

``Colombians Develop Effectiv Malaria Vaccine'', The Washington Post, 10 mars 1988.

... aggressivt''.^7.131

``Vaccine Produces AIDS Antibodies'', Washington Times, 19 april 1988.

... Kramer.^7.132

``AIDS Policy in the Making'', Science 239:1087 (1988).

... Medicine.^7.133

T. McKeown, The Role of Medicine: Dream, Mirage or Nemesis? (Oxford, Blackwell 1979).

... drastiskt.^7.134

D. St. George, ``Life Expectancy, Truth, and the ABPI'', The Lancer, 9 augusti 1986, s.346.

... USA.^7.135

J.B. McKinlay, S.M. McKinlay och R. Beaglehole, ``Trends in Death and Disease and the Contribution of Medical Measures'' i H.E. Freeman och S. Levine, red., Handbook of Medical Sociology (Englewood Chik, N.J., Prentice-Rail 1988), s.16.

... organ.^7.136

Se William Paton, Man and Mouse, (Oxford, Oxford University Press 1984). Andrew Rowan, Of Mice,Models and Men, A Critical Evaluation of Animal Research (Albany, State University of NewYork Press 1984), kapitel 12. Michael DeBakey, ``Medical Advances Resulting From Animal Research'', i J. Archibald, J. Ditchfield och H. Rowsell, red., The Contribution of Laboratory Animal Science to the Welfare of Men and Animals: Past, Present and Future (New York, Gustav Fischer Verlag, 1985). OTA, Alternatives to Animal Use in Research, Testing and Education, kapitel 5. National Research Council, Use of Laboratory Animals in Biomedical and Behavioral Research (Washington D.C., National Academy Press 1988), kapitel 3.

... upptäckter.^7.137

D Sharpes The Cruel Deception.

... liv.^7.138

``The Costs of AIDS'', New Scientist, 17 mars 1988, S.22.